Lägesrapport en lördag i oktober

Favorit i repris. Nu ska jag börja skriva regelbundet i bloggen igen. Jag vet att jag börjar låta som Ozzy Osbourne när han för femtioelfte gången påstår att ”det här är den första skiva jag spelat in nykter”, men nu ska jag göra det.
Jag vill nämligen börja skriva igen. Jag har saknat det och jag vet att jag måste komma in i en rutin med regelbundet skrivande för att jag senare ska skriva lite bättre, poetiska grejer än bara dagboksliknade blogginlägg.
Men vi börjar med en lägesrapport.

 

Jag har nu varit på Irland i två år och umgås mindre och mindre med ”utlänningar” från jobbet och mer och mer med mina irländska polare. Det är högsäsong nu på jobbet och en massa säsongsarbetare är här, bland annat fem nya svenskar. Förra året lärde jag känna alla de nya svenskarna, tog med dem på pubarna och visade dem stan. Men jag tänker inte göra det i år. Jag har ingen lust att lägga energi på att lära känna en massa unga människor som bara är här för att festa i fyra månader. Det intresserar mig inte längre.
Ett tag hängde jag mycket hemma hos Allan och Gonzalo, en norsk och en spansk jobbarkompis i min ålder. De bodde ihop och och vi brukade spela poker där på lördagarna. Ibland såg vi på fotboll där på vardagskvällarna eller bara snackade skit.
Men de två ungkarlarna har separerat och bildat familjer på varsitt håll. Gonzalos tjej flyttade hit från Spanien för några månader sen och hade med sig deras lille son. I samma veva flyttade Allan till Dunleer en bit utanför stan ihop med en finsk tjej, och nu ska de ha barn om några månader.
Vilket ju är skitkul för dem. Och för mig också. I Sverige kände jag en massa ungar eftersom de flesta jag känner har barn. Något jag faktiskt har saknat lite här.
Men precis som alltid när ens kompisar bildar familj så försvinner lite av grabbumgänget.

 

De enda från jobbet jag umgås ofta med på fritiden är Andreas och Eero, en finsk och en svensk kille, men de sticker snart härifrån båda två. Eero sticker i december och Andreas i februari, de ska båda luffa i ostasien. De kanske kommer tillbaks nästa höst, vilket jag hoppas. För det är bra killar som jag kommer att sakna.
När de sticker tror jag att jag nästan helt kommer att umgås med folk från jobbet. Jag kommer att bli den där gamle mannen som varit där i en evighet och som aldrig kommer på jobbfesterna.
Jag tror större delen av mitt sociala liv kommer att cirkulera kring puben Mc Manus. Vilket det redan gör. Jag är där nästan varje kväll, åtminstone en timma för en eller två öl. Nästan alla stamissar hälsar med mitt namn, jag känner personalen och är lika hemmastadd där som jag en gång i tiden var på Royal Arms i Linköping.
Mc Manus har blivlt lite av mitt andra vardagsrum.

 

Vi snackade lite om det där jag och Eero, om vår arbetsplats. Det är ett ställe där de flesta kommer från andra länder i Europa, och saken är att de faktiskt mest umgås med varandra. Jag har faktiskt frågat runt av rent intresse för att bevisa min teori. Det är som jag trodde, de flesta har inga irländska vänner alls - i alla fall inga nära vänner som de ringer på fritiden. Jag känner till exmepl en spanjor som har varit här i fyra år och aldrig någonsin nämnt en irländsk kompis.
Vilket jag tycker är rätt meningslöst. Varför flytta till Irland och bara umgås med andra utlänningar?
Jag sa till Eero att jag förmodligen är den utlänning på jobbet som umgås mest med irländarna, och Eero höll med mig. Han sa att det helt klart var så.

 

Saken är att många på jobbet är bara här en kort tid. De vet inte så mycket om irland utan är mest här för att testa att bo utomlands ett tag och festa. Om jag skulle göra en undersökning på jobbet och fråga vilka James Connolly, Michael Collins, Bobby Sands, Christy Moore, Gerry Adams eller Luke Kelly var så skulle de flesta inte ha ett enda rätt, och de andra högst ett poäng.
Många är så unga att de inte ens vet vem Shane McGowan eller Sinead O'Connor är.
De sugs snabbt upp i vanan att festa med andra arbetskamrater. Och de går på nattklubbar. Ställen med hög musik som är något av en köttmarkrnad där man knappt kan prata med varandra.
På såna ställen kan man visserligen hitta nån att ligga med, men man skaffar inte polare.
Och ärligt talat, även de mest framgångsrika unga killarna på mitt jobb tror jag ändå inte har en irländska på meritlistan. På min arbetsplats ligger folk mest med varandra.

Men jag var en av de äldre på jobbet redan när jag kom hit, och jag hade från första början bestämt mig för att stanna. Min engelska var bra och för att vara utlänning visste jag väldigt mycket om irländsk historia, politik, litteratur och musik.
Och det gjorde att jag hade oerhört lätt att börja prata med irländarna. Om jag frågade något om deras land så visste jag vad det var de pratade om, utan att de behövde förklara allt från grunden. Det är ett råd jag kan ge till alla som tänkt flytta utomlands, ta reda på mycket om landet innan du sticker dit. För om du visar att du gjort det blir folk nästan lite smickrade och vänligt inställda. Dessutom slipper du känna dig som den där dumma utlänningen.
Dessutom går jag på pubar, och det är där man lär känna irländarna.
Faktum är att jag redan från start medvetet gick in för att skaffa irländska vänner. Jag undvek att hamna i vanan att alltid festa med arbetskamrater, och när jag gjorde det föreslog jag att vi inte skulle gå till de ställen som var vattenhål för folk från vår arbetsplats. Ofta gick jag ut ensam. Jag har inga större problem med det, och på en pub på Irland är det alltid någon som börjar snacka med en. Med flit satte jag mig i situationer där jag var tvungen att prata med lokalbefolkningen.
Sen har jag en annan merit som kanske är tveksam i andra sammanhang men som hjälpt mig här. Jag har hängt på krogen sen jag var ett barn, först med farsan och senare med kompisarna, alltid haft mycket polare och varit en av grabbarna. Att gå på puben är ett umgänge jag är van vid och trivs med, att vara en pubstammis är förmodligen något jag känner mig bekväm med mer än någon annan roll i livet.
Så jag smälte ganska snabbt in bland de andra barflugorna i Dundalk.

När jag tänker på det här så blir jag ganska nöjd med vad jag har gjort de första två åren som invandrare. Jag har på något sätt kommit in i det irländska samhället. och skaffat riktiga polare bland lokalbefolkningen.
Visserligen kan jag fortfarande gräma mig över att jag slösade en massa tid och energi på en del människor som inte var något att satsa något alls på. Men man måste väl prova sig fram lite när man är ny i ett land, och lära sig av sina misstag. Och några riktigt explosiva minor har jag inte lyckats trampa på. På ett sätt har jag haft tur, det har gått mycket värre för andra.
Min polare Eero till exempel är 900 euro fattigare för att han föröskte vara sjyst mot en deprimerad liten tjej.
Något sånt har inte hänt mig. Så sammanfattningsvis är jag nöjd med de första två åren i det nya landet.

Over and out för den här gången. Nu blir det en pint på Mc Manus.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback