Dylan sjunger om jultomten

Lördagsförmiddag i oktober och mitt vardagsrum ekar av julsånger. Det kan tyckas märkligt eftersom jag tidigare uttryckt mycket negativa känslor mot julen, och har allvarliga funderingar på att helt enkelt vägra fira jul fram till den dagen då jag får egna barn.


Förklaringen är mycket enkel. Igår släppte
Bob Dylan Christmas in the heart, en skiva där han tolkar klassiska julsånger och sen skänker alla intäkter till World food programme, FN:s organ för matbistånd.

Det känns lite underligt att höra julsånger redan så här års, men egentligen inte alls konstigt att höra Bob Dylan sjunga dem. Gubben är trots allt 68 år vid det här laget, och jag tycker att hans åldrade röst ger den känsla av mysighet som behövs när man ska sjunga stämningsfulla julballader som I´ll be home for christmas eller poppigare saker som Must be santa. Dessutom har han förstärkt hela julstämningen med damkörer och ringande klockor i var och varannan låt.
Jag blir på gott humör av den här skivan, går omkring och nynnar med i sångerna.

Om ni skulle köpa den här plattan tror jag ni skulle känna igen de flesta låtarna även om ni inte känner igen titlarna. Men Bob har undvikit alltför uppenbara julsånger och vi får därför varken höra Jingle bells eller White Christmas.

Christmas in the heart
har inga som helst förutsättningar att bli ett av Dylans klassiska album som man ständigt återkommer till. Jag kommer förmodligen att låta den snurra i CD-spelaren några dagar nu och sen endast ta fram den några veckor i december varje år. Men jag tycker ändå det är kul att Bob ännu en gång lyckas göra något helt oväntat. 


Jag hoppas att Dylan även de kommande tio åren då och då släpper skivor med nyskrivet material. Hans karriär som låtskrivare har definitivt inte tagit slut bara för att han uppnått pensionsåldern. Jag själv är faktiskt både imponerad och förvånad över hur pass suveräna låtar den mannen faktiskt har skrivit 40 år efter det som måste räknas som hans storhetstid. Till exempel Highwater (for Charley Patton) från Love and theft eller Ain´t talkin´ på  Modern times (båda inspelade på 2000-talet) är bland det absolut bästa han spelat in och förtjänar att nämnas i samma andetag Visions of JohannaTangled up in blue och andra klassiker han släppte på sextio- och sjuttiotalet. Och dessutom har just hans höga ålder gett texterna en tyngd och dignitet som de inte hade på samma sätt när han var en ung rebell på 25.

Lyssna till exempel på Sugarbaby från Love and Theft.

 


Vissa strofer från den texten skrämmer mig något oerhört, just för att det är en gammal man som berättar för mig hur komplicerat och svårt livet kan vara.

Begrunda till exempel de här raderna:

 

Every moment of existence seems like some dirty trick
Happiness can come suddenly and leave just as quick
Any minute of the day the bubble could burst
Try to make things better for someone, sometimes,
you just end up making it a thousand times worse

 

Jag ryste själv lite när jag hörde Sugarbaby för första gången, och hoppades att han skulle ha fel. Så här jävligt kan livet inte vara. Tyvärr har vissa händelser de senaste åren visat att han har fullständigt rätt i det han sjunger.

 Ni kan läsa hela texten till Sugarbaby här. Om ni vågar.


Så min förhoppning är att Bob ända fram till sin död kommer att glädja mig med ny musik (bandet han har spelat med de senaste tio åren är helt suveränt) och i sina texter dela med sig av den gamle mannens erfarenheter och tankar. Men jag har inget emot om han på ålderns höst mellan de nyskrivna skivorna även spelar in julsånger, eller varför inte covers på gamla country-, blues och jazzlåtar.


Down in the groove

Down in the groove är en av Bob Dylans absolut sämsta plattor. Den enda som jag på rak arm kan komma på är sämre är Self Portrait, och myten om den skivan är att Dylan medvetet släppte en usel platta för att avskärma sig från sina fans, för att de inte skulle ta honom på så blodigt allvar.
Den enda bra låten på Down in the groove är Death is not the end, som Nick Cave har gjort en utmärkt cover på. De andra låtarna hade mått bäst av att aldrig spelas in. Down in the groove är den av Dylans skivor som berört mig minst, och jag har inte lyssnat på den särskilt många gånger.

Nu tänker jag på den varje natt.


Jag har svårt att sova på nätterna. För att försöka att inte tänka på de saker som jag absolut inte vill fundera på, saker som får mig att grubbla och gör det helt omöjligt för mig att somna, så har jag olika metoder för att distrahera min hjärna. Ett sätt är att sakta och lugnt räkna upp Bob Dylans skivor i kronologisk ordning.

Sextio- och sjuttiotalet är tämligen enkelt för mig. Utan problem går jag från platta till platta, minns årtal och glömmer inte ens liveskivorna. Men när jag gått förbi Bobs kristna period, kommer in på åttiotalet, smidigt tar mig från Shot of love via Infidels till Real live stöter jag på problem. Varje natt är det samma fråga jag ställer mig:


- När fan kom Down in the groove?


Eftersom jag inte kan komma på när den förbannade likplattan släpptes, så tar jag mig aldrig in på nittio- och 2000-talet. Det tar stopp och jag får försöka komma på ett annat sätt att distrahera min hjärna.

På dagarna funderar jag över helt andra saker, och glömmer bort att ta reda på när skivan kom. Sen blir det natt igen, jag är sömnlös och försöker ännu en gång räkna upp alla Dylans skivor. Och stöter återigen på patrull direkt efter Real Live.

Down in the groove
släpptes 1988, två år efter Knocked out loaded och året innan Oh mercy. Lägg inte det på minnet. Köp aldrig den skivan och glöm att jag ens nämnt den. Det är en helt värdelös platta som ni aldrig ska tänka på igen. På sin höjd kan ni ladda ner Death is not the end.


På fredagseftermiddagen sjuder det....



Dagens låt


Bob Dylan

Shelter from the storm


Suddenly I turned around and she was standin' there
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair.
She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns.
"Come in," she said,
"I'll give you shelter from the storm."


Eftersom det är fredag så vill jag ge er en riktig rockrökare, så ni kommer i rätt stämning inför helgen.

Efter ett antal mediokra skivor (åtminstone om man jämför med hans tidigare produktion) gav Dylan ut den djupt personliga Blood on the tracks 1975. Skivan blev en succé bland både publik och kritiker, och Dylan hade därmed visat att han var en artist som inte tänkte leva på gamla meriter. När man lyssnar på Blood on the tracks kan man nästan missa Shelter from the storm då den trängs med andra pärlor som Tangled up in blue och Idiot wind. Men på livealbumet Hard Rain sticker den ut, och det är först när Dylan hottar upp den tidigare akustiska och finstämda låten, som man inser hur fantastiskt bra den är.

Jag har alltid tyckt att den här versionen påminner lite om The Clash, och att Bob sjunger som Joe Strummer. Från mig, som tycker att The Clash är världens bästa band, så är det en komplimang. Jag tror inte att Dylan skulle ta illa upp av den jämförelsen. När The Clash spelade i New York hade Dylan en egen sektion för sig själv, sin familj och vänner. Dessutom har Bob spelat låtar av The Clash upprepade gånger i sitt radioprogram Theme time radio hour.


Jag har redan varit en sväng på Hamlet idag, Köttet ringde vid halv tolv och undrade om jag ville ta en bira. På Hamlet mötte vi Sluggo, Steven och Tommy. Jag inledde med en kaffe, tog sen en stor stark, och vi hade en trevlig eftermiddag då vi utbytte skvaller och snackade lite om hockeyslutspelet. Tyvärr så funkade inte jukeboxen av någon anledning, så Köttet kunde till sin stora förtret inte lyssna på The Animals idag. Men Steven och jag sjöng några strofer ur House of the rising sun.

På vägen hem gick vi till bolaget och jag investerade i en kasse mellanöl. Jag tycker att jag har jobbat bra med novellsamlingen den här veckan, så när helgen kommer är jag värd några pilsner som alla andra.

Det blir inga större upptåg ikväll, förmodligen kommer jag att dricka mina mellisar framför tv:n hemma hos Den Hemlige Brodern.


Veckans låt, och en liten rapport om mitt liv

Veckans låt


Traveling Wilburys

Tweeter and the monkeyman


Traveling Wilburys var en supergrupp från slutet av åttiotalet, med George Harrison, Tom Petty, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne. Bandet släppte två album, och deras absolut bästa låt var Tweeter and the monkeyman från deras självbetitlade debut.

Det roliga med den här låten är att när jag först hörde den tyckte jag att texten var suverän. Det är Bob Dylan som skrivit texten med lite hjälp av Tom Petty, och den är lite som ett filmanus där man ser scenerna framför sig.

image419Därför blev jag ganska fövånad när jag fick reda på att hela texten är något av ett skämt. Tweeter and the monkeyman är en ren parodi på Bruce Springsteens texter. Ni vet hur The Boss kan låta då han utrustar alla sina karaktärer med coola smeknamn: Crazy Jany and The Mission man / they were back in the alley trading hands. Det påminner starkt om Tweeter and the monkeyman were hard up for cash / They stayed up all night selling cocaine and hash.

När man väl vet om att låten är en parodi är det omöjligt att ignorera det. Bland annat för att hela handlingen utspelar sig i New Jersey, och texten är full av låttitlar av Bruce Springsteen, som Jersey Girl, State Trooper, Thunderroad och Mansion on the hill.

En mycket bra låt, och lite rock´n´roll- humor på köpet.


Helgen har varit bra. I fredags missade jag faktiskt finalen i På spåret, för jag var på födelsdagsfest hos Anne. Det är sällan jag går på fest nuförtiden, jag och mina kompisar brukar mötas direkt på puben. Så det var en rolig omväxling att för en gångs skull vara hemma hos någon. Det är många bekanta som jag lärt känna genom royal arms, som jag nästan aldrig träffar utanför puben. Så att dricka lite tillsammans i en lägenhet, kändes lite mer vänskapligt än att stå och snacka vid bardisken. Givetvis landade vi allihop på puben framåt natten, men det är en annan historia.

På lördagen var jag på puben en sväng på eftermiddagen, och strax efter fem gick jag hem till Den Hemlige Brodern istället. Vi tog några öl, men i jämförelse med fredagen, var det väldigt lugnt.

Söndagen slog jag ihjäl tillsammans med Köttet. Vi tog en riktig långpromenad, och var ute och gick i flera timmar. Sen på kvällen satt jag hemma och såg på TV. På söndagarna är det kanal nio som gäller för mig, eftersom Nian den kvällen bjuder på både Drömmarnas tid och Rome. Somnade framför My name is Earl vid midnatt.


Förra veckan blev jag faktiskt klar med första utkastet till den novellsamling som jag jobbat på sen strax efter nyår. Nu ska jag låta texten ligga och vila i en vecka eller två, för att sedan läsa den med lite friskare ögon. Sen är det dags för att göra omarbetningar.

Det första utkastet är ganska rått, och jag har försökt att skriva ett högt tempo, utan att fastna i finputsningar. När jag väl börjar med omarbetningarna, ska jag var mycket noggrannare, och försöka få det andra utkastet att bli något som är mycket nära det som jag slutligen kommer att skicka till olika förlag. Men eftersom jag har en text att jobba efter, så tror jag inte det kommer att bli överdrivet tidskrävande. När jag väl börjar, så tror jag att jag kan skriva ett andra utkast på cirka tre veckor.


Men just nu har jag alltså en paus i novellskrivandet, och kommer att ägna mig mer åt att promenera, skriva för bloggen, och spela poker.

Ikväll är det dags för pubquizen igen, och den här gången är det jag som har gjort frågorna till den första grenen som är allmänbildning. Det ska bli intressant att se vad de övriga deltagarna tycker om mina frågor.

Imorgon kommer nog en rapport från hur det gick, och ni ska även få läsa de frågor jag gjort.


"You don´t have to be a junkie to enjoy Heroin"

Min morfar var strängt frireligiös. När vi åkte med honom i hans bil så spelade han alltid något i bilstereon som morsan föraktfullt kallade (inte så att morfar hörde förstås) för "Jesus-pop". Det var verkligen vedervärdig musik. En slags utslätad pop, med fantasilösa texter om Jesus, som var specialskriven för att tilltala unga människor i olika frikyrkor.

När jag var i yngre tonåren gillade jag i stort sett uteslutande hårdrock och punk. Ebba grön sjöng Häng Gud och flera av hårdrocksbanden flörtade med satanism. Jag konfirmerade mig inte, gick ur svenska kyrkan, och att lyssna på någon slags andlig musik var då en tanke som tedde sig helt absurd.


image418De tankarna försvann när jag strax innan jag fyllde tjugo, insåg att världen är full av bra musik som varken är punk eller hårdrock. Inom alla genrer finns det åtminstone några riktigt bra artister, som gör musik som berör. Jag hade länge fördomar om country, eftersom jag trodde att det var musik för hillbillys och rednecks. Men även där hittade jag guldkorn, och var tvungen att överge mina förutfattade meningar. Det var likadant med Gospel.

Idag är min skivsamling full av vad man skulle kunna kalla religiös musik, i den breda definitionen. Det är inget medvetet val, utan jag har helt enkelt köpt den musik som jag tilltalar mig mest.

Johnny Cash var starkt troende och tvekade inte om att sjunga om det. Bob Dylan använde bibliska referenser i sina texter långt innan han gick in i sin så kallade kristna period. På alla skivor med Sinead O´Connor finns åtminstone någon låt om Gud, och för ett par år sen gick hon ut och sa att hon hädanefter enbart ska spela andlig musik. Det första hon gjorde efter det uttalandet var att spela in en skiva med gamla reggaeklassiker (eller rastafarilåtar, som hon kallar dem), vilket leder till annan artist som verkligen dedikerade sitt liv till socialt engagemang med religiösa förtecken. Jag tror inte det funnits någon av populärmusikens stora artister som har haft så starkt andliga texter som Bob Marley.


Då och då träffar jag människor som fortfarande osäkrar sin pistol varje gång de hör ordet religion. Om de har hört att en artist har ett andligt budskap så vägrar de helt enkelt att lyssna, och säger att de inte gillar religiös musik. Jag tycker att ett sånt resonemang är inskränkt, och gör att de förkastar sånt som de mycket väl skulle kunna gilla.


Det här är något jag har funderat på länge, och därför blev jag mycket glad då jag hörde på Theme time radio hour idag. Ännu en gång lyckades Bob Dylan klockrent formulera vad jag länge tänkt.

Så här sa Bob i senaste avsnittet av sitt radioprogram:

"We´ve got a bunch of email from people who don´t like gospel music. Mostly they say they don´t like it , because of the subject matter. They don´t wanna hear religious music. Let me just point out, you can listen to it as just music. The beatiful part of it, is that the people sing it believes it so much. Everything people sing about what they believe, it elevates it. You don´t have to be a junkie to enjoy the Velvet Underground song Heroin. You dont have to have horns and a pitchfork to enjoy Sympathy for the devil. But it helps. The thing is, it´s all music, and when the people believes in what they are singing, it´s that much better."


Musik handlar om att förmedla och uttrycka en personlig känsla, och ju mer övertygad sångaren är desto bättre blir låten. Därför kommer jag alltid att älska Bob Marley, fast jag inte för ett ögonblick tror att Haile Sellasie var Messias.


Lyssnar på soundtracken till I´m not there

image377
Jag köper inte skivor så ofta längre, och när jag gör det så är det oftast för att hålla samlingar av vissa artister kompletta. I går fick jag hem två skivor, som gjorde mina samlingar kompletta igen. De artister jag samlar på är Bob Dylan, Joakim Thåström, Sinead O'Connor och Lou Reed.


När det gäller Lou Reed och Sinead O'Connor vill jag ha alla officiella fullängdsalbum för att tycka att mina samlingar är kompletta. Lou Reed har gjort ungefär 30 stycken, medan Sinead O'Connor bara har gjort tio.

Eftersom jag även är väldigt förtjust i att titta på Sinead O'Connor har jag även köpt ett par live-dvd. Egentligen är jag så pass fanatisk när det gäller Sineads musik, att jag vill ha alla låtar hon har spelat in. Men O'Connor gör så mycket samarbeten och gästframträdanden på andra artisters skivor, att det skulle vara så gott som omöjligt att få en sådan samling komplett, eller i alla fall alldeles för dyrt.

Som skivsamlare så räknar jag givetvis inte brända skivor eller musik som jag har i datorn. Jag vill hålla den fysiska skivan i handen, och kunna bläddra i omslaget (eller vad det nu kallas på CD-skivor, på engelska heter det booklet).


När det gäller Bob Dylan, så måste jag ha precis alla låtar som någonsin getts ut officiellt, och dessutom alla versioner som Bob spelat in. Därför har jag alla hans studioalbum och alla officiella live-inspelningar. Samlingsalbum eller singlar köper jag bara om de innehåller minst en låt som inte finns på någon annan skiva, eller en version av en låt som inte tidigare varit officiellt utgiven. Därför har jag givetvis till exempel skivan Bootleg series 1-3, som är full av överblivna låtar och alternativa tagningar, men jag har inte köpt den senaste samlingen som Columbia gav ut.

Ni tycker kanske att det här låter överdrivet. Men faktum är att Dylan under vissa perioder av sin karriär visat obeskrivligt dåligt omdöme när det gäller vilka låtar han ratar till sina skivor.

Till exempel vet varje Dylankännare med självrespekt att de första och ratade inspelningarna av låtarna på Blood on the tracks, är minst lika bra - om inte bättre - än de tagningar som kom med på skivan. Eller att den officiella utgåvan av Infidels saknar de två bästa låtarna Blind Willie McTell och Foot of pride.

Så kallade tribute-skivor där andra artister spelar Dylans låtar, köper jag bara om det är intressanta artister som medverkar, eller om det finns någon officiell koppling till Bob.


image373Därför var en av skivorna jag fick hem soundtracken till filmen I´m not there (ni kan läsa min recension av filmen
här.) Dels för att Dylan givit klartecken till att filmarna använde hans låtar, dels för att det finns en låt som inte kom med på skivan Basement tapes. Det är låten I´m not there som gav filmen sin titel.

Jag skulle kunna ladda ner den låten på några minuter,  men om det finns en officiell utgåva så måste jag kunna hålla den i handen.

Det tråkigaste som finns är när någon artist försöker göra en cover som låter precis som originalet. Jag menar, det säger sig själv att Dylan kan göra låten bättre än någon annan. Men jag tycker att soundtracken till I´m not there är en mycket bra tributeskiva med lite annorlunda och vågade versioner av Dylans låtar. Förutom de låtar som jag nämnde i min recension av filmen, så gillar jag Tom Verlaines Cold irons bound Los Lobos skaversion av Billy och Jack Johnsson, som förutom att spela in Mama, you´ve been on my mind varit så enormt kaxig att han vågat sig på att sätta musik till delar av dikten Last thoughts on Woody Guthrie.


image374När det gäller Joakim Thåström (som är den artist jag samlat på absolut längst) så har jag samma känsla för honom som för Dylan. Jag vill ha alla låtar och alla versioner som finns att få tag i.

Därför var den andra skivan jag fick hem Poem, ballader och lite blues, Återbesöket, som är en skiva där svenska artister spelar låtar av Cornelis Vreeswijk. Thåströms bidrag är en inspelning av Cool Water - På den Gyldene freden.

Det var några månader sen den här skivan kom, så jag tänker inte skriva någon uttömmande recension. Men jag kan säga att jag tycker att den är bra av ungefär samma anledningar som jag gillade soundtracket till I´m not there. Artisterna är inte rädda att göra något eget av Cornelis låtar, och tillföra något nytt. Många av spåren på Poem, ballader och lite blues är mycket olika originalversionerna.

De artister som medverkar är några av de bästa och kändaste nutida svenska musikerna, som Moneybrother, Annika Norlin (Säkert!), Ebbot Lundberg (Soundtrack of our lives) och Timbuktu. Det kan göra att yngre generationer hittar Cornelis musik. Cornelis Vreeswijk får aldrig glömmas bort, för han är nämligen den största artisten och låtskrivare som någonsin bott i Sverige.


Det här inlägget blev något som kanske bara uppskattas av de mest fanatiska skivsamlarna bland mina läsare. Jag lovar att jag nästa gång ska skriva något som är intressant för er andra.


Appropå I´m not there så läste jag i Aftonbladet att Cate Blanchett nominerats till en oscar för bästa kvinnliga biroll, för sin insats som Jude Quinn i filmen om Bob Dylan. Jag hoppas att hon får den, för hon förtjänar precis alla utmärkelser hon kan få för sin insats.

Dessutom läste jag den tragiska nyheten att Heath Ledger, som spelade Robbie i I´m not there, har avlidit. För att hedra Heath ska jag snart få arslet ur vagnen och se Brokeback Mountain.

DN. AB. SvD.


I´m not there - sex skådespelare gestaltar myten om Dylan

image361
I can change during the course of a day. I wake and I'm one person, when I go to sleep I know for certain I'm somebody else. I don't know who I am most of the time,
säger Billy The Kid, spelat av Richard Gere. 
It's like you got yesterday, today and tomorrow, all in the same room. There's no telling what can happen.


image370De orden kan på något sätt sammanfatta Bob Dylans karriär och personlighet, men också hela stämningen i Todd Haynes film I´m not there. Titeln är tagen från en låt som inte kom med på skivan Basement tapes, och syftar givetvis på hur Dylan ofta bytt skepnad precis när fans och kritiker trott att de äntligen förstått vad han håller på med.

Todd Haynes har inte försökt att göra en biografi-film i stil med Walk the line eller The Doors, utan I´m not there är en film om Bob Dylan där sex olika karaktärer speglar olika sidor av honom. Ingen av dessa heter Bob Dylan, och personerna i filmen återspeglar mer myterna om Dylan, än vad som verkligen hände. Historien är heller inte berättad i kronologisk ordning, utan filmen hoppar hela tiden mellan olika karaktärer och tidsperioder.

Just sättet filmen är berättad på är också styrkan i I´m not there. Att berätta en linjär historia som försöker hålla sig till sanningen, där en skådespelare är Robert Zimmermann i Minnesota, en annan är Bob Dylan som kommer till New York, och den tredje skådespelaren spelar en gammal rockstjärna, tror jag skulle ha varit ett projekt som är dömt att misslyckas. Personen Bob Dylan, är så komplicerad och har så många olika sidor, att det krävs en annorlunda berättarteknik för att säga något av värde om honom.

Den yngsta versionen av Dylan spelas av en svart elvaårig pojke, och symboliserar de lögner Bob hittade på om sin bakgrund då han först kom till New York. Han kallar sig Woody Guthrie, luffar runt Amerika genom att planka på godståg, där han berättar för andra luffare hur han lärt sig spela blues av Blind Willie McTell och hur han försörjt sig som trubadur på en kringresande cirkus.


Jackie Rollins är trubaduren med samvete som sjunger protestsånger till stöd för medborgarrättsrörelsen. Men han känner sig fångad av organisationer och politiska frågor, och till slut vänder han rörelsen ryggen för att istället sjunga mer personliga och poetiska sånger. I de här scenerna gör Julianne Moore en mycket bra roll som Joan Baez.


Arthur Rimbaud är en variant av den poetiske Bob runt 1964. Han tjänstgör ibland som berättarröst, och förklarar övergångarna i historien. Alla scener med Arthur är filmade som en presskonferens där han svarar på frågor från journalister. Men scenerna ger snarare en känsla av ett förhör under McCarthy- tiden, och att Rimbaud sitter på de anklagades bänk. Ett mycket snyggt grepp för att visa absurditeten i att journalisterna utnämnde Dylan till talesman för en generation, och att han därför tvingades stå till svars för saker han inte hade det minsta ansvar för.


image371
Robbie Clark är en skådespelare som spelat Jackie Rollins i filmen om protestsångarens liv. Filmen har gjort honom till stjärna, och historien om Robbie är en kärlekshistoria om hur den unge idealistiske skådespelaren möter sin blivande fru under filminspelningen i mitten av sextiotalet. Senare blir Robbie en arrogant och cynisk kändis, som vänsterprasslar då hans fru är hemma med barnen. Deras äktenskap spricker ungefär samtidigt som USA drar sig ur Vietnamkriget, ett krig som varit bakgrund till hela deras förhållande. Allt detta handlar givetvis om Dylans äktenskap med Sara Lowndes. Men Robbies fru Claire bär också spår av Suze Rotolo, som Bob hade ett förhållande med tidigt i sin karriär.

image369Den mest omtalade rollen är Cate Blanchett som rockmusikern Jude Quinn, och det är hennes insats som lämnar mest avtryck i filmen. Blanchett fick den tunga uppgiften att gestalta Dylan under de mest dramatiska åren 65-66, då han gav upp folkmusiken, pluggade in elgitarren i förstärkaren och spelade med ett rockband. Blanchett är mycket övertygande i rollen, och skrämmande lik Bob Dylan. Några av filmens mest intressanta scener är med Jude Quinn, bland annat den klassiska konserten på Newport folk festival, där Dylan gjorde sitt första elektriska framträdande. Det är en mycket stark scen där Jude och bandet bokstavligen avrättar sin publik med k-pistar, och Pete Seeger försöker hugga av högtalarkablarna med en yxa. Framför allt gillade jag hur filmen dröjer sig kvar i folkmassan efter konserten, och upprörda människor tittar in i kameran och uttrycker sin avsky över vad de just bevittnat.

Blanchett är också mycket bra då hon under englandsturnén 66 blir utbuad och kallad Judas av publiken, och ger briljanta svar till journalister som är öppet fientliga och anklagar honom/henne för att svikit sina ideal.
Det finns även en genial scen där Jude tillsammans med poeten Allen Ginsberg stirrar upp mot Jesus på korset och Jude skriker: Why don´t you do your early stuff?

Men det är också i scenerna med Blanchett som jag faktiskt tycker att filmen har vissa problem. Todd Haynes smarta idé var att inte försöka visa verkligheten som den var, utan koncentrera sig på myten. Vissa scener från presskonferenser och konserter är dramatiseringar av verkliga händelser som jag sett i olika dokumentärer, och jag måste säga att i de flesta fall så överträffar verkligheten dikten. Hur bra Blanchett än agerar, så kan hon aldrig bli lika bra som Dylan var i rollen som sig själv.

Men Cate Blanchett gör en suverän rolltolkning, och hon förtjänar helt klart den Golden Globe hon fick för I´m not there.


image368
Richard Gere gör en intressant figur som Billy The Kid. Billy symboliserar Dylan från 67 till 73, då Bob drog sig undan, flyttade till landet, vägrade turnéra och senare hade en roll i filmen Pat Garett & Billy The Kid. Scenerna med Richard Gere utspelar sig i en slags vilda västern stad, med inslag av karneval och cirkusartister. Hela interiören och persongalleriet i den här delen av filmen ger starka associationer till omslaget till skivan Basement tapes, som Bob Dylan spelade in tillsammans med The Band under sin exil i Woodstock.

Det är här som filmen är som mest surrealistisk och öppen för tolkningar, och det är dessa scener som är absolut vackrast rent fotomässigt.

Trots att Dylan bara var 26 år då han flyttade till landsbygden i Woodstock för att ägna sig åt familjeliv, så är Billy The Kid en gammal man. I filmen tjänstgör han som åldringen som ser tillbaka på sitt liv, och knyter ihop hela filmen med några visdomsord. Det är i scenerna med Billy The Kid som Todd Haynes bäst lyckas med att förvränga verkligheten på det sätt, som är optimalt för att berätta den historia regissören vill få fram.


I´m not there var en fröjd för ögon och öron, och därför en njutning att uppleva. Den var mycket snyggt filmad, kostymer och andra tidmarkörer var klockrena. Filmen är full av Dylans låtar - både originalversioner och nyinspelade covers. Framför allt gillade jag Eddie Vedders All along the watchtower, Jim James underbara version av Goin´to Acapulco, och Richi Havens Tombstone blues.

Behöver jag säga att jag redan har skickat efter soundtracken?


Jag tror att I´m not there kan uppskattas även av de som, till skillnad från mig, inte är fanatiska Dylan-fans. 

Efter att ha lyssnat oerhört mycket på Dylans musik i 15 år, kan jag ändå inte påstå att jag förstår alla hans texter. Jag skulle kunna lägga ner otroligt mycket tid och energi på att tolka och dissekera hans låtar in till förbannelse, men jag tycker det bästa är att bara låta dem komma till mig, och koncentrera mig på de känslor jag får och de fascinerande bilder mitt huvud fylls med av Bob Dylans texter. Att förstå Dylan handlar inte om att tolka varje metafor, förstå varje liten hänvisning eller att maniskt plugga biografier. När det gäller Dylans låtar och texter handlar det om att absorbera på ett känslomässigt plan.

Det är samma förhållningssätt ni ska ha då ni ser I´m not there. Jag tycker inte ni ska försöka klura ut vad allt betyder, eller lägga för stor energi på att till varje pris försöka förstå handlingen. I stället ska ni smuggla med er en flaska rödvin in i biosalongen, luta er tillbaks, och låta er översköljas av alla de intryck ni får av filmen - de vackra bilderna, den härliga dialogen, den sköna musiken - och njuta av alla känslor dessa intryck framkallar.


Om ni sen efteråt blir intresserade av att veta mer om Bob Dylans karriär tycker jag ni ska se Martin Scorseses film No Direction Home, som på ett dokumentärt sett visar på ungefär samma saker som I´m not there handlar om.

Jag kan även rekommendera er att läsa Bob Dylans Memoarer, som jag har recenserat här.


DN. SvD.


Köp inga julskivor, lyssna på Dylans julspecial istället

image300Medan jag skriver det här så lyssnar jag på det senaste avsnittet av Bob Dylans radioprogram Theme time radio hour. Veckans tema är Party, och Bob inledde med All tomorrow´s parties av Velvet underground. Jag har hört på halva showen nu, och det är som vanligt ett radioprogram av högsta klass.

På TV är det nu reklam för Carolas senaste julskiva. Julen innebär mycket extrautgifter, och jag tycker inte att ni ska slösa pengar på att köpa någon CD med julmusik, vare sig det är Carola eller någon annan artist. Istället ska ni ska ladda ner Theme time radio hours julspecial. Det är ett tvåtimmars program där Dylan spelar julsånger från 40-talet fram till 1970. Ni serveras jazz, blues, reggae, country och rockabilly, och låtarna har härliga titlar som Trucking trees for Christmas, Mambo Santa Mambo och Christmas in jail. Som vanligt har Dylan mycket intressant att berätta om ämnet och han läser också den klassiska juldikten T´was the night before christmas. Ett fint program att ha i bakgrunden när ni blir tankade på glögg och klär granen. Ni kan ladda ner det här. Julprogrammet är avsnitt 34, säsongen 2006 - 2007.

Läs mer om Theme time radio hour här.


Jag har blivit tillfrågad om varför jag knappt skriver om poker längre. Sanningen är den att jag inte har spelat så mycket de senaste veckorna. Dels har det inte gått så bra. Jag har inte förlorat en massa pengar, bankrullen är intakt, men jag har inte vunnit i den takt jag tidigare gjorde. Jag har ägnat mycket tid åt mina gamla intressen, läsa, skriva i min blogg och lyssna på musik. Därför har jag inte tyckt att pokern varit lika rolig just nu, och det har gjort att jag spelat sämre. När jag spelar dåligt blir jag trött på mig själv och poker, det blir svårare att ta en bad beat, och därför spelar jag ännu sämre. En ond cirkel som jag måste ta mig ur, för jag är väldigt beroende av extrainkomsterna från mitt spel.


image298Som jag berättat fick jag hem Steve Earles samlade verk häromdagen. Jag har lyssnat i tre dagar nu, och Earles skivor är så bra som jag förväntade mig. Det var längesedan jag diggade så aktivt till en artist, ibland känner jag mig som en tonåring då jag springer omkring i lägenheten och lirar luftbanjo.

Men det innebär vissa problem att försöka lyssna in sig på en artist som spelat in skivor i tjugo år. Det blir lite för mycket att ta in på en gång.

Anledningen att jag blev intresserad av Steve Earle var att jag älskade hans platta Jerusalem från 2002. Efter det har jag lånat I feel alright och Exit O av min granne Farfar. Dessutom har jag via datorn lyssnat på de två senaste skivorna The Revolution starts now och Washington square serenade. Alla dessa plattor har jag gillat så pass mycket att jag tyckte det var värt gräva djupare i Steve Earle.

Förr köpte jag ett eller två album i månaden de gånger jag blev frälst i en artist eller ett band. Därför tog det sin lilla tid att sätta sig in i Bob Dylan och Lou Reed, eftersom båda har långa karriärer. Fördelen var att jag fick tid att smälta skivorna innan jag gick vidare.

Nu har jag på en gång fått 28 skivor av Steve Earle. Min taktik var att jag skulle beta av två, tre album i taget, men det funkar inget vidare. Jag började med El Corazon och Copperhead Road och gillade båda plattorna. Men så upptäckte jag att det fanns ett par sena liveskivor med låtar från de album jag redan lyssnat in mig på, och dessutom bra versioner av Steves gamla klassiker. Speciellt Just an american boy, som är inspelad på turnén efter Jerusalem, var helt suverän, och jag har svårt att lägga ifrån mig den för att försöka lyssna in mig på de gamla plattor jag inte hört. Dessutom lyssnar jag gärna på Steves senaste Washington square serenade, eftersom jag gillar den men tidigare bara lyssnat på den i mina risiga datorhögtalare.

Allt det här är egentligen lyxångest. Vad jag vill säga är att det kommer att ta tid för mig att lyssna in mig på Steve Earle. Men det är inget som säger att jag måste ha bråttom, och för en mycket lång tid framöver har jag ingen som helst anledning att gnälla över att jag inte har något att lyssna på. Tack Birne!


Imorgon är det en viktig tv-dag. Då är det nämligen säsongsavslutning av den utmärkta serien The Wire. Jag råkar veta att karaktären Waylon, som var med i första säsongen, dyker upp upp igen. Waylon spelas av Steve Earle. Så här säger Steve om rollen:

"I play a redneck recovering addict, so it's not acting"

Läs mer om varför jag gillar The Wire här.


Rockhistoria på YouTube

Eftersom Fredrik Strage ska lista de 100 största rockögonblicken från Youtube i DN ( http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2964&a=685865 ), så tänkte jag tipsa honom om två ögonblick han inte får missa.


Sinead O'Connor river sönder en bild av påven

image181
http://www.youtube.com/watch?v=iYw8JR1N90o

Det var i oktober 1992 som Sinead O'Connor skulle medverka i Saturday night live. Tidigare hade det framkommit att Vatikanen försökt tysta ner flertal skandaler med pedofiler bland katolska präster. Prästerna hade inte bestraffats, utan endast förflyttats och tillåtits fortsätta jobba. Detta upprörde Sinead O'Connor, som är från det strängt katolska Irland och själv blivit utsatt för övergrepp som barn.

Sinead, som har en stark gudstro, tyckte att katolska kyrkan svek allt de borde stå för, när de skyddade prästerna och inte barnen. Därför sjöng hon Bob Marleys War, med marginella ändringar i texten så att den handlade om övergrepp på barn.

Under sista strofen "We are confident in the victory, of good over evil", höll hon upp en bild av påven Johannes Paulus II. Sen rev hon sönder bilden med orden "Fight the real enemy. There´s only ever been one liar, and it´s the Holy Roman Empire".

Det finns flera anledningar att jag tipsar om det här klippet. Jag tycker SineadO'Connor gör något otroligt modigt, det är ett av rockhistoriens kontroversiellaste ögonblick, och dessutom är Sinead så otroligt snygg då hon stirrar trotsigt in i kameran.

Om ni gillar Sinead O'Connors cover av War, så finns den utgiven på skivan Throw down your arms från 2005.


Bob Dylan blir kallad Judas

image182
http://www.youtube.com/watch?v=bqUFHEyu5hM

När Bob Dylan turnérade med The Band 1966 gjorde de bland de bästa konserter som rockhistorien skådat. Det bisarra var att tacken de fick var att bli utbuade över hela världen. Anledningen var att fansen tyckte att han svikit dem, för att han övergett den akustiska folkmusiken med politiska texter, och nu spelade elektrisk rock tillsammans med The Band.

Publiken brukade sista tysta eller ge positiv repsons under konsertens första hälft, där Bob Dylan ensam spelade akustiska låtar. Men under konsertens andra hälft då Bob fick sällskap av The Band, så buade delar av publiken av skrek okvädingsord åt Bob. Detta kulminerade då turnén nådde England, och faktum är att Brittiska kommunistpartiet uppmanade sina medlemmar och gå på Dylans konserter och bua.

Den 17e maj 1966 spelade Bob Dylan på Manchester Free trade hall. Precis innan sista låten skrek en ung man "Judas" åt Bob Dylan (något som egentligen borde uppfattats som starkt antisemitiskt eftersom Bob Dylan är jude). Bob svarade "I don´t belive you, you´re a liar" vände sig sen till bandet, uppmanade dem att "play fucking loud", och spelade sen en stenhård version av Like a rolling stone.

Det här klippet är den bästa illustrationen av uttrycket Pärlor för svin, som jag någonsin kan komma på.


Del 41 - Ser fram emot en ny säsong av Bob Dylans radioprogram

image170
Pokern har flutit på bra hittills den här veckan. Av tio spelade har jag lyckats ta tre förstaplatser och en andraplats. Det ger ett riktigt bra plusresultat, och om inte något katastrofalt inträffar kommer jag definitivt att kunna göra ett uttag i slutet av veckan.


image169Som jag tidigare berättat ska min polare Björna vara med i ett kändislag från Linköping, som ska spela en fotbollsmatch på måndag mot FCZ. Jag har svårt att se Björna som kändis. Hans största merit i det här sammanhanget är att han har en gigantisk LHC- tatuering på bröstet. Däremot ska laget ha en coach som är något mer välbekant för folk utanför min hemstad. Rollen som coach har tilldelats ingen mindre än landshövdingen och före detta rikspolischefen Björn Eriksson (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=689003 ). Att han ska vara med förvånar mig inte dugg, eftersom han är Östergötlands mediekåtaste person.


Igår berättade jag att jag berövats ett av de få glädjeämnen jag har på hösten och vintern, för att ComHem tagit bort eurosport, och jag därmed inte kan se Snookern den här säsongen. Idag fick jag en nyhet om något som kan hjälpa mig att ta mig igenom den helvetesmörka årstiden.

Bob Dylan ska göra en ny säsong av sitt radioprogram Theme time radio hour. Programmet kommer att gå en gång i veckan, och det första avsnittet sänds den 19e september.

I Theme time radio hour spelar Bob Dylan skivor ur sin privata skivsamling. Varje vecka har ett tema som Bob pratar om, och han spelar skivor som anknyter till ämnet. De flesta låtarna brukar vara inspelade innan 1960, och Dylan spelar mycket blues, jazz och country. Han brukar bjuda på helt underbara låtar av artister man många gånger inte hört talas om, och anekdoterna han berättar om dessa artister är ofta mycket fascinerande. Varje avsnitt brukar han spela åtminstone en modernare låt, och förra säsongen valde Bob till min stora glädje flera låtar av Joe Strummer.

image171Alla avsnitt av förra säsongens Theme time radio hour finns att ladda ner på http://patrickcrosley.com/?q=node/90 , och jag tror att samma sida kommer att ha de nya avsnitten för nedladdning högst två dygn efter att de sänts i USA.

Det absolut bästa avsnittet förra säsongen var Jail. Temaprogrammet med fängelselåtar inleddes med att Bob spelade Folsom Prison blues. Sen berättade Bob att Merle Haggard (bilden), countrysångaren som var förband åt Dylan på dennes USA- turné, satt i publiken då Johnny Cash spelade in sin berömda live skiva. Merle var inte där i egenskap av musiker, han var helt enkelt inspärrad på Folsom prison.

Andra avsnitt av förra säsongens Theme Time radio hour, som jag rekommenderar er att lyssna på är Drinking, The Devil och The Bible. Dessutom tycker jag att ni ska ladda ner Theme time radio hours julspecial, som är dubbelt så långt som den vanliga timmen, där man bland annat kan höra Bob Dylan läsa dikten It was the night before christmas. Bränn julspecialen på en CD, så har ni något att lyssna på i december.

Nu har jag nämnt de avsnitt som är mina favoriter. Om ni fastnar för Theme time radio hour, så kan ni säkert hitta fler teman som intresserar er bland förra säsongens femtio avsnitt.


Ikväll ska jag titta på några tv-serier och se om de är värda att följa. Klockan nio ska jag se Heroes på TV4. En timme senare ska jag ge Studio 60 on the sunset strip en chans, eftersom The Claw rekommenderade den i sin blogg på prosharks.


Dylans memoarer - "Som att köra en stulen bil på fyllan"

Tänkte ge er ett litet boktips, kära läsare. Jag tycker att Bob Dylans Memoarer är så bra skriven, att även de som inte är så förtjusta i hans musik kan gilla den. Recensionen har tidigare varit publicerad i Vimmerby Tidning, som för övrigt var en hemsk arbetsgivare. De ville att jag skulle skriva för deras kultursidor, och lönen de erbjöd var exakt noll kronor per publicerad recension.  Tydligen tror metropoltidningen i Vimmerby att de har så hög status att folk vill arbeta för dem gratis.

image110Bob Dylan

Memoarer

Första delen

Översättning av Mats Gellerfelt

Prisma förlag


Bob Dylan har skrivit första delen av sina memoarer, och det är givetvis en världshändelse i stil med att Hitlers försvunna dagböcker skulle dyka upp. Inte bara för att Bob Dylan är den viktigaste personen inom populärmusiken på 1900-talet, mannen är kanske världens mest kända poet och ständigt på tapeten när nobelpriset i litteratur ska delas ut. Därför är Memoarer inte bara historiskt intressant, Bob Dylans första långa sammanhängande prosatext är stor litteratur.

Memoarer börjar där den slutar, i Greenwich Village, New York de första åren på sextiotalet då Bob Dylan kämpar för att bli professionell musiker. Redan på första sidan möts två legender vid ett middagsbord, då boxaren Jack Dempsey upplyser Bob Dylan om att han är alldeles för tunn för att bli tungviktsboxare. Ett historiskt ögonblick med stort underhållningsvärde.

Med stor poesi och sinne för detaljer berättar Dylan för läsarna om när han kom till New York som nittonåring. Hur han skaffar vänner, försöker försörja sig och få spelningar på de rätta ställena och om när han besöker den döende Woody Guthrie på sjukhuset. I Bob Dylans sångtexter får man träffa bisarra personer som Einstein utklädd till Robin Hood och Abraham som offrar sin son på Highway 61. Verkligheten är inte riktigt så färgstark, men närapå. Den unge Bob träffar gitarrister som spelar som legosoldater, sångare som sjunger som yrkesförbrytare. Han berättar att jobba ihop med producenten Robert Johnston, var som att köra en stulen bil på fyllan. Språket är briljant, anekdoterna oändliga och Bob har en känsla för stämningar som gör att närvaron blir total. Till skillnad mot i de många biografier som släpps om Dylan, får vi inte bara veta vad som hände ? utan också hur det kändes för Bob.

Att läsa Bob Dylans Memoarer ger en känsla av att artisten berättar fullständigt ärligt hur han tänkte om sitt eget arbete och sitt privatliv. I den aspekten är kapitlet om åren 67 - 70 högintressant. Bob Dylan var prisad över hela världen och utnämnd till talesman för en generation. Men själv mådde han inte speciellt bra. Han ville inte vara talesman för någon, var nästan rädd för sina fans som krävde oerhört mycket av honom, och han drömde om nio till fem tillvaro där han kunde ta hand om sin familj. Bob Dylan kämpade febrilt för att förändra bilden av sig själv, och slänga bort titlar som andra gett honom, titlar som Protestens Överstepräst och de Oliktänkandets Tsar. För er som känner till Bob Dylans karriär, kommer vissa saken som han gjort komma i ett helt nytt ljus. Fotot som togs på Dylan vid klagomuren som gjorde att pressen utmålade honom som sionist, country & western-skivan, det värdelösa dubbelalbumet Self Portrait - enligt Bob själv gjorde han allt detta för att hans fans skulle vända honom ryggen. För att människor inte skulle ta honom på så blodigt allvar.

Ett kapitel utspelar sig 1987, under inspelningarna till Oh Mercy. Där tappar boken lite fart, kanske på grund av att det inte är den intressantaste tiden i Bob Dylans karriär. Men Dylans språk gör ändå att kapitlet läsvärt.

Memoarer är absolut ingen skvallerbok. Det förekommer nästan inga droger och ingen sex. Det här är ingen bok för den som brukar läsa rockbiografier för att få veta vem som var fullast, vem som knarkade mest, eller vem som var sexmissbrukare. Dylan har den goda smaken att inte lämna ut några snaskiga detaljer om sina vänner eller sin familj. Memoarer är riktad till dem som förstått att rockmusik kan vara en lika stor konstform som måleri, teater eller romanförfattande, och som vill veta något om människan Bob Dylan. Dessutom gör språket och beskrivningarna av Amerika i början av sextiotalet, att boken har ett egenvärde långt utanför sanningshalten i anekdoterna.

Bob Dylan har döpt boken till Memoarer - första delen, vilket ger höga förväntningar på framtiden. Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa vad Dylan har att säga om turnén 1966 då han blev utbuad världen runt, comebacken 1975 med Blood on the tracks, eller åren då han bara sjöng kristna sånger. Men tills nästa del kommer får jag nöja mig med att läsa om första delen några gånger, för jag känner på mig att Memoarer av en av dessa böcker där man upptäcker mer och mer för varje läsning.


Bob Dylan - Let us not talk falsely now the hour is getting late

image62När jag var i övre tonåren var romanen Jack av Ulf Lundell min absoluta favoritbok.

"yes, to dance beneath the diamond sky, with one hand waving free". Så stod det på första sidan i Jack, och det citatet från Bob Dylans Mr Tambourine man bildar tema för hela boken. Jag tyckte citatet var brilliant, och det fick mig givetvis att börja fundera över vem Bob Dylan egentligen var.

Mina kunskaper om Robert Zimmerman var högst begränsade. Jag hade hört Blowin in the wind och The times they are a-changin´ och trodde följaktligen att Bob Dylan var en protestsångare. När jag tänkte på Dylan tänkte jag på tidigt sextiotal, vietnamkrig och medborgarrättsrörelse. Inget fel i det, men det lät lite tråkigt i mina öron. Inget att sjunga rock´n´roll om.

Efter några års funderingar köpte jag till slut en Dylan- skiva. Jag köpte den i en affär för begagnade vinyler, Get back records som då låg på Klostergatan. Skivan var billig och jag köpte den enbart för den där låten, Mr Tambourine man.

Jag trodde att jag köpt en skiva av en folkmusiker som sjöng protestsånger, och kom hem med Subterranen homesick blues (finns också med titeln Bringing it all back home), en av rockhistoriens tre bästa album. (De två övriga är Highway 61 revisited och Blonde on Blonde, också de av Bob Dylan.


Väl hemma i min nyinförskaffade etta, jag hade just flyttat hemifrån, öppnade jag en folköl och lät nålen landa på titellåten. Det jag fick höra var definitivt inte en protestsång kompad av akustisk gitarr. Det var världens rock´n´roll- drag. Låten bara pumpade sig in i mig, jag hade ingenstans att ta vägen och det var bara att ta emot. Och texten, vilken jävla flyt i texten. På två minuter lyckades Bob ge mig ett flertal brillianta visdomsord, kamoflerade till helsköna rockstrofer. Sanningar som komprimerade hela problematiken med att vara människa. "You don't need a weather man to know which way the wind blows", "Don't follow leaders, watch the parkin' meters".

Jag lyssnade vidare på plattan. Maggies farm var suverän, Love minus zero den vackraste kärlekslåt jag dittills hört, (det skulle dröja flera år innan jag hörde Wedding song eller Sara), och de andra låtarna på skivan var med beröm godkända allihop.


Så vände jag på skivan och där kom det, det akustiska. Men det var inga enkla protestsånger av typen "de svarta måste registrera sig, så att de kan rösta". Nej, det var långa vackra dikter med fraser som fick mig att drömma mig oändligt långt bort från min lilla etta i Linköping, och låtarna var befolkade av lika många intressanta personligheter som en hel roman av Dostojevskij.

Äntligen fick jag höra låten som dragit till sig mitt intresse, Mr Tambourine man, och jag älskade varenda ord som Bob sjöng för mig. Jag kan inte säga att jag förstod texten till fullo, men känslan jag fick i hela kroppen av att höra texten gjorde att jag mycket väl förstod varför Ulf Lundell hade använt ett citat från låten.

Nu kanske jag har brassat av alla superlativ som finns, men känslan jag fick av att höra Mr Tambourine man och Subterranen homesick blues var ingenting jämfört med när jag hörde It´s alright ma (I´m only bleeding). Jag har varken tidigare eller senare hört en akustisk låt med ett sånt jävla drag. Riffet naglar fast lyssnaren, ställer honom mot väggen och säger: lyssna nu grabben, det är allvar nu.

Och texten, den var ännu svårare att förstå än Mr Tambourine man, men då jag hörde It´s alright ma första gången så var det den bästa rocktext jag någonsin hört. Och känslan som Bob sjunger denna text med, den går inte att överträffa.

På sju minuter lyckades en artist jag tidigare knappt känt till slunga mig mellan hopp och förtvivlan, och få mig att känna alla känslor i registret däremellan. Strofer som "he not busy being born is busy dying" eller "if my thought-dreams could be seen, they'd probably put my head in a guillotine" skrämde skiten ur mig. Men Bob lugnade mig i slutet av varje vers genom att säga It´s alright ma. När den sista meningen It´s life and life only ekat ut tillsammans med det sista ackordet hade jag redan tagit ett viktigt beslut.

Den här låten skulle spelas på min begravning.


(Efter femton år som Bob Dylan- fantast, har jag blivit tvungen att korrigera detta beslut. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att All along the watchtower är världens bästa låt, både textmässigt och musikaliskt. Det är den låten som ska spelas på min begravning, tillsammans med Thåströms Jag är en idiot.)


Bonniers rocklexikon och Hasse på Get back records var mig till stor hjälp en tid framöver. Varje vecka kom jag hem med en påse med någon Bob Dylan- skiva. Highway 61 revisited, Blonde on Blonde och Blood on the tracks övertygade mig om att det inte var en tillfällig förälskelse jag råkat ut för.

Sen dess har jag lagt ner ofantligt mycket tid och pengar på Bob Dylan. Hur mycket pengar jag spenderat vågar jag knappt tänka på, men jag har precis allt officiellt material som Bob Dylan någonsin spelat in, plus några bootlegs. Ett femtiotal CD- skivor, något mindre antal på vinyl, samt lite DVD- filmer och böcker. Jag har sett Dylan live elva gånger i tre länder.

Hur mycket tid jag lagt ner är helt omöjligt att räkna, att lyssna på Bob Dylan, läsa om Bob Dylan, prata om eller tänka på Bob Dylan, måste röra sig om flera års effektiv tid. Men jag ångrar inte ett öre, inte en sekund.

Dylan har skrivit så ofantligt många låtar, så vad som än händer i mitt liv kan jag hitta något i Bobs texter som relaterar till det. Jag antar att strängt religiösa människor använder sig av Bibeln på samma sätt.


   

Vad jag rekommenderar:
I alla musikälskares hem borde det finnas ett exemplar av Highway 61 revisited (som blev utnämnd till 1900-talets bästa skiva av Aftonbladet vid millenieskiftet). Dessutom rekommenderar jag er att även införskaffa de andra två skivorna i Bob Dylans heliga treenighet från 1965 och 1966, nämligen Subterranen homesick blues och Blonde on Blonde.

Gillar ni dessa skivor, så kommer ni inte att bli besvikna på Blood on the tracks eller John Wesley Harding.

Jag avråder starkt från att köpa någon kärlekslöst ihopsatt samlingsskiva. Istället tycker jag att ni i så fall ska köpa Live 1975, för den skivan innehåller många av hans bästa låtar i riktigt bra versioner.


Bob Dylan kan spela skjortan av vem som helst

image46

Jag tror att Bob Dylan är en utmärkt pokerspelare. En viktig talang vid pokerbordet är att variera sin spelstil, och byta vid oväntade tillfällen. Bob är en mästare på att byta stil. Han började som folksångare med samvete och flanellskjorta, ömsade plötsligt skinn till ascool rocker på speed iförd kavaj, blev senare fanatiskt religiös och predikade oavbrutet.
Man måste anpassa sin stil till det övriga bordet, och en bra taktik brukar vara att spela tvärtom mot hur resten av bordet spelar.
När världen befolkades av hippies på LSD med blommor i håret på väg till Woodstock, tog Bob på sig kostymen, skrev texter baserade på bibeln och lirade country. Dylan kan lira tight vid ett löst bord, och bete sig som en galning vid ett tight.
Bob kan ha ett stenansikte när det behövs, och det är så gott som omöjligt att försöka läsa vad han tänker. Men han är också en mästare på trash talk. Om ni någon gång sett en intervju med Dylan, så vet ni vad jag menar. Han förvirrar journalister så till den milda grad att de stammande försöker svara på sina egna frågor istället för att få svar av Bob. Han ljuger oavbrutet utan att blinka, och bekymrar sig inte det minsta om det han säger motsäger det han hävdade en halvtimme tidigare.

image47image48

Jag tror att Dylan utan problem skulle kunna snacka bort Phil Ivey och Gus Hansen, och få dem att lägga varsin kåk, när Bob själv har par i tvåor..