Juliet, naked - Rockfansen enligt Hornby




Nick Hornby

Juliet, naked

Nick Hornby har tidigare skrivit om musiknördar i High fidelity, och hans senaste roman Juliet, naked handlar om ett medelålders par där mannen är mer eller mindre besatt av en uppdiktad rockartist vid namn Tucker Crowe. Singer/songwritern Crowe försvann från rockvärlden 1986 mitt under en turné och har inte släppt någon skiva sen Juliet – ett hyllat album som handlar om artistens uppbrott från en kvinna vid namn Juliet Beatty. Duncan är antagligen Tucker Crowes största fan, och en tongivande röst på ett internetforum som är tillägnat artisten.

I början av boken skickar Crowes skivbolag Juliet, naked till Duncan, en cd som snart ska släppas med demoversioner och ett par låtar som aldrig kom med på Juliet. Duncan blir givetvis helt exalterad, och i sin iver att göra de andra på forumet avundsjuka skriver han redan samma kväll en hyllande recension där han påstår att Juliet, naked till och med är bättre än den skivan som släpptes och blev hyllad som en av världens bästa "breakup-album".

Duncans flickvän Annie håller inte alls med. Under sitt femtonåriga förhållande med Duncan har hon på köpet fått leva med Tucker Crowes musik och har ofrivilligt blivit en nästan lika stor expert som sin sambo. För första gången gör hon själv ett inlägg på forumet där hon redogör för varför hon anser att Juliet, naked är en ofärdig platta som saknar det mesta av det som gjorde Juliet till ett mästerverk, och att hon förstår varför Crowe ratade vissa låtar. Detta skapar givetvis en spricka i Duncan och Annies förhållande.

Handlingen får ännu mer fart när Annie får ett svar från Tucker Crowe själv, som inte uttalat sig offentligt på över tjugo år, där han håller med om precis allt hon skrivit.

 

Jag tror att Nick Hornby har haft otroligt kul när han fantiserat fram Tucker Crowe. I boken finns påhittade Wikipediaartiklar om artisten, om hans försvinnande och alla hans album. Det finns även utdrag ur diskussioner från forumet som Duncan driver på internet.

När jag började läsa boken trodde jag att Tucker Crowe skulle vara en metafor för Bob Dylan och forumet tillägnat Crowe en lätt maskering av expectingrain – en website om Bob Dylans musik där jag själv är medlem och under en period var ganska aktiv. Låtarna på Dylans skilsmässoalbum Blood on the tracks, enligt mig och många andra en av Dylans och rockhistoriens bästa plattor, finns nämligen i flera versioner. Ända sedan det officiella albumet släpptes har det på bootlegs cirkulerat mer avskalade tidigare inspelningar av låtarna där texterna på vissa ställen är annorlunda. Diskussioner om och jämförelser mellan de officiella Minneapolisinspelningarna och de tidigare New York-versionerna har pågått bland Dylanister i över trettio år nu.

Jag vet att Hornby gillar Dylan, och han har säkert tillbringat många timmar på expectingrain. Därför trodde jag att boken skulle vara en kärleksfull drift med oss Dylanfantaster i allmänhet, och de som engagerar sig i expectingrain i synnerhet. (Jag har själv tillbringat kvällar med att noggrant lyssna på fem olika versioner av Tangled up in blue för att leta efter strofer som Bob ändrat och fundera över varför.)

Men riktigt så enkelt var det inte. Nick Hornby tar driften med oss nördiga rockfans ännu ett steg längre. Istället för att låta Juliet vara en metafor för Blood on the tracks erkänner Hornby Dylans existens i boken, och jämför till och med de båda skivorna med varandra och med Springsteens skilsmässoalbum Tunnel of love.

Dessutom finns det stora uppenbara skillnader mellan den uppdiktade artisten och Bob Dylan. Tucker Crowe visar sig vara en ganska normal medelålders man med småbarn och ekonomiska bekymmer.

 

I Juliet, naked frågar sig Hornby precis som i High fidelity vad det innebär att vara ett rockfan och vad det får för konsekvenser i det övriga livet. Han visar också den stora sprickan mellan de egenskaper vi projicerar på rockartister vars musik vi älskat i många år men aldrig träffat personligen, och den verkliga människan. På det sättet har han skrivit en mycket underhållande och träffande bok för oss som vet mer om vissa artister än vad som är hälsosamt.

 

Men eftersom Tucker Crowe själv är högst delaktig i handlingen har Hornby också en del tänkvärda funderingar om hur det skulle vara att som geniförklarad rockstjärna ha en hord fanatiska fans som analyserar allt man gör och hela tiden (fel)tolkar varenda rad man skrivit.

Nick Hornby ställer också en del högintressanta frågor om hur mycket verkligheten egentligen har betydelse för ett konstverks värde - i det här fallet ett rockalbum.

Om jag översätter till verkligheten: Kan någonting jag får veta om Sara och Bob Dylans äktenskap göra Blood on the tracks till en bättre eller sämre platta? Jag skulle nog svara nej på den frågan. En rocklåt eller ett helt album har ett egenvärde långt utanför sanningshalten i texterna.

Men här tycker jag tyvärr att Nick Hornby bara skrapar på ytan. Det blir bara en kort diskussion där Annie tröstar Tucker Crowe med att Juliet är en fantastisk skiva, även om den riktiga Juliet Beatty var en ganska ytlig och osympatisk person och Tuckers förhållande med henne bara varade en kort tid.

 

Hornbys senaste bok riktar sig inte bara till manliga rocknördar. Juliet, naked handlar lika mycket om Annie som om Duncan eller Tucker Crowe.

I sin senaste bok berättar Nick Hornby om hur det är att leva med någon som har ett insnöat specialintresse, men framför allt om hur det kan vara att inse att man befinner sig ett förhållande som gått på tomgång länge. Om hur smärtsamt det kan vara att i fyrtioårsåldern inse att man kanske satsat på fel häst och ta det svåra beslutet att bryta upp. Och hur svårt det kan vara att gå vidare när man inte är ung längre.

 

Ännu en gång har Nick Hornby levererat precis vad jag gillar honom för, och vad jag förväntar mig av honom. Han har alltid varit mer för att roa än för att syssla med de stora livsavgörande frågorna, även om hans böcker alltid är tänkvärda. Handlingen i Juliet, naked och beskrivningarna av Duncans, Annies och Tuckers liv är både mycket underhållande och manar till viss eftertanke.

Men jag skulle faktiskt önskat att Hornby för en gångs skull hade vågat gräva lite djupare i någon av bokens frågor och vara lite mer dramatisk. För min del hade boken gärna fått vara hundra sidor längre, och författaren hade kunnat välja att fokusera mer på någon av de tre huvudkaraktärerna.

 


Imponerande fortsättning på Havets stjärna

Guvernörens hustru

Joseph O'Connor


Originaltitel: Redemption falls

Översättning: Inger Johansson

Guvernörens hustru är en helt fristående fortsättning på Havets stjärna, som blev Joseph O'Connors fullständiga genombrott häromåret och översattes till över 20 språk.

Den nya romanen börjar med att den sextonåriga flickan Eliza Mooney, dotter till Mary Duane som kom till Amerika från Irland med skeppet Havets stjärna, vid slutet av amerikanska inbördeskriget påbörjar en lång vandring genom det sargade landet för att leta efter sin lillebror som försvann under kriget..

Ungefär samtidigt så hittar den nyutnämnde Guvernören för Mountain territory (nuvarande Montana) den 12årige pojken iförd sydstats- uniform vid några nedlagda gruvor utanför Redemption falls.

Redemption falls, där större delen av romanen utspelar sig, är en mer eller mindre laglös stad i vilda västern. Den är full av guldgrävare, före detta soldater och frigivna eller förrymda slavar. Det finns ett medborgargarde som godtyckligt torterar och avrättar människor. De närliggande bergen är fulla av desperados och soldater från den forna rebellarmén som vägrar erkänna sig besegrade.

Guvernören James O'Keefe, som tillsammans med sina sheriffer fått den hopplösa uppgiften att upprätthålla lag och ordning, är före detta general för Irländska brigaden som slogs på unionistsidan i kriget. Han är en legend bland de irländska invandrarna, eftersom han på Irland gjorde uppror mot engelsmännen, skickades till Tasmanien som fånge, och flydde därifrån under dramatiska omständigheter till USA. Hans hustru är en societetsdam från New York, som flyttar till Redemption falls tidigt i boken.


Det enda jag är missnöjd med när det gäller den här boken är att titeln blivit översatt till Guvernörens hustru. Både det svenska omslaget och titeln för tankarna till tv-serien Nord och Syd eller filmen Borta med Vinden, och förleder läsaren att tro att boken handlar om överklassens kärleksintriger efter inbördeskriget.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Lucia Cruz-O'Keefe har bara en biroll. Joseph O'Connors två romaner är en slags irländsk motsvarighet till Vilhem Mobergs Utvandrar-serie. Då Havets stjärna behandlade livet på Irland och resan över Atlanten, handlar Guvernörens hustru om hur immigranter på flykt undan svält och förtryck blev indragna och utnyttjades i inbördeskriget. Det är irländarnas historia O'Connor vill berätta och nästan alla karaktärer i romanen härstammar från den gröna ön.

För mig, som är nästan överdrivet intresserad av det ämnet, var boken givetvis högintressant. Men en annan aspekt var att romanen skildrar det vilda västern vi sett i ett otal filmer på ett mycket mer realistiskt sätt än vad vi är vana vid. Boken är stundtals obehaglig att läsa, och våldet är brutalare än i vilken Clintan-film ni än väljer att jämföra med.


Jag är fullkomligt lyrisk över O'Connors senaste roman. Det beror inte i huvudsak på handlingen som är så medryckande att man hela tiden vill läsa vidare, eller de lysande personporträtten. Det är det otroligt skickliga sättet som Joseph O'Connor berättar sin historia på, som bländar och imponerar.
Guvernörens hustru är skriven som om berättaren - vi får inte reda på vem det är förrän sista meningen - försöker återskapa och ta reda på vad som hände 70 år efter att boken utspelar sig.

Till sin hjälp använder han rättegångsprotokoll, rapporter från sheriffer i olika städer, brev till och från huvudpersonerna eller deras anhöriga, tidningsartiklar, affischer och även ett antal folksånger som sjungits om händelseförloppet. O'Connor har gjort ett beundransvärt arbete med att skapa alla dessa dokument - kompletta med vissa felstavningar, och överstrukna och ändrade meningar.

Dessutom har den fiktive författaren grävt fram intervjuer med berättelsens bifigurer som är gjorda långt senare. Därför får man redan tidigt känslan av att Guvernören och syskonen Mooney kommer att uppleva något mycket dramatiskt som gör att människor minns dem långt efter att de är döda.


Boken är helt påhittad och ingen av karaktärerna har funnits i verkligheten, men den berättas som en dokumentärroman. Ett antal källor bidrar med sin lilla pusselbit, och de olika berättarna är inte alltid överens. Det kanske låter rörigt, men istället för att förvirra förstärker det känslan av äkthet och erbjuder läsaren möjligheten att dra sina egna slutsatser.

Det gjorde att jag inte riktigt kunde släppa boken då jag läst ut den. Flera dagar senare funderar jag fortfarande på vad det var som egentligen hände i Redemption falls.

Och det måste vara det bästa betyget en författare kan få. Att han eller hon har skapat en egen verklighet som stannar kvar hos läsaren, och sysselsätter hennes hjärna även då boken är färdigläst.

Mary Duane från Carna och hennes barn Eliza och Jeremiah Mooney bör bli lika viktiga gestalter ur litteraturhistorien som Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla. Havets stjärna och Guvernörens hustru är framtida klassiker.


Corren kallar mig ett ljus i bloggträsket

Igår skrev jag att om inget fullständigt oväntat händer så skulle den här helgen inte bli det minsta minnesvärd. Men idag hände faktiskt något överraskande som gjorde mig riktigt glad.

Stonevalley ringde imorse och sa att jag skulle köpa Corren, för det stod nämligen om min blogg i dagens tidning. Så jag kilade iväg till macken och köpte ett exemplar.

Eftersom jag blivit citerad flera gånger under rubriken Bloggcitatet, så har jag misstänkt att det är någon på Corren som gillar min blogg och läser den regelbundet. Idag fick jag det bekräftat.


På sidan två under ledaren hade Daniel Erlandsson skrivit en krönika, som faktiskt enbart handlade om min blogg. Krönikan var mycket bra skriven och väldigt positiv.

Bilden jag har på artikeln är så suddig att texten inte går att läsa, så jag skriver helt enkelt ner vad det stod.

__________



Linköpingsljus i bloggträsket


Ni har väl sett det
dagliga bloggcitatet på Linköpingssidorna? Där kan man hitta en del kul.Men man får sannerligen leta och sovra hårt för att hitta det läsvärda i bloggträsket. Det där att gå upp ur sängen och skriva "Nu gick jag upp ur sängen", äta frukost och skriva "Nu åt jag frukost" fattar jag inte. Varför tror bloggaren att någon är intresserad?

Eller är det bara en följd av något slags svårartad skrivklåda?

Desto roligare
när man hittar något riktigt bra. Det finns en kille i Linköping som bloggar om sitt liv. Han är arbetslös, söker jobb, tampas med myndigheter, går - när pengar finns - på krogen, promenerar, filosoferar och träffar vänner med namn som Köttet, Mästaren, Hjärta och Den Hemlige Brodern. Resonerar om politik och samhälle. Recenserar böcker. Skriver om musik. Och bredvid går hjältarna Bob Dylan, Ulf Lundell, Thåström och många andra. Det är mycket Linköping - men ur ett perspektiv som vanliga media sällan har.

Han står alltid på de illa seddas sida.

Vid sidan om bloggen
skriver han skönlitterärt och jag hoppas att något förlag nappar snart.

Han heter Olof Berg, finns på olofberg.blogg.se. Mottot till bloggen är lånat från Bob Dylan: To live outside the law you must be honest.


 

__________



Jag tycker faktiskt att sammanfattningen om vad min blogg handlar om är klockren. Speciellt stolt är jag över meningen Han står alltid på de illa seddas sida.


Det är jätteroligt att Corren uppmärksammar mig på det här sättet, och även önskar att jag ska få mina böcker utgivna. Dessutom är det kanonbra reklam för mig, och jag hoppas att jag får en massa nya läsare tack vare det här.


Idag fick jag reda på att fortsättningen på Joseph O'Connors Havets stjärna kommer på svenska snart. Den heter Guvernörens hustru och släpps på Norstedts i september.

Joseph O'Connor är storebror till ingen mindre än Sinead O'Connor, och Guvernörens dotter är hans sjätte roman. Jag har följt den irländske författaren ända sedan han debuterade med Cowboys och indier i början av nittiotalet. Alla hans böcker har varit bra, men det var med Havets stjärna som han visade vilken otroligt talangfull författare han är.


Boken kan beskrivas som en slags irländsk version av Vilhelm Mobergs Utvandrarna och utspelar sig på ett emigrantskepp från Cork till New York 1847. Men O'Connor är mer berättartekniskt komplicerad än Moberg. Förutom intrigerna som utspelar sig på skeppet får vi genom ett antal tillbakablickar, brev till och från emigrigranterna, tidningsartiklar och rättegångsprotokoll, läsa oerhört gripande historier om hur både första- och tredjeklasspassagerarna levde hemma på Irland under den stora svälten.

Precis som Moberg har O'Connor gjort ett gigantiskt researcharbete, och Havets stjärna är en historisk roman som kombinerar knivskarp socialrealism med härliga skrönor. Den förtjänar att läsas av flera generationer framöver.

Guvernörens hustru
utspelar sig i USA vid slutet av amerikanska inbördeskriget. Det är en fristående fortsättning där en av huvudpersonerna är barn till två av passagerarna på Havets stjärna, och boken handlar om livet för första och andra generationens irländska invandrare i det nya landet.

Jag ska försöka ge er en recension av Guvernörens hustru så fort jag kan. Men innan dess så måste ni bara läsa Havets stjärna.


Tänkvärd bok om AFA och nittiotalets vänster

Det är sommarnatt i Göteborg och fem tonårstjejer är på väg hem från stan. Då dyker fyra berusade killar upp som tydligen stör sig på deras klädsel, för de börjar skrika ord som anarkistfittor, horor och hävdar att tjejerna ska få sig en rejäl omgång. När en av de fulla killarna slänger en flaska mot dem förstår tjejerna att det är allvar, att de måste göra något.

De går upp i en skogsdunge och hämtar grenar, staketpinnar och stenar. Sen vänder de tillbaka mot sina antagonister. Grabbarna blir så förvånade att de står blick stilla på gatan som paralyserade.

En av tonårstjejerna slår helt enkelt till den största grabben med sitt tillhygge. Gruppens ledare viker sig och faller ihop. Hans kompisar försöker inte försvara honom, utan flyr därifrån.

Tjejerna fortsätter sin promenad hemåt.


Scenen är hämtad från romanen Deltagänget av Salka Sandén. Boken är en utvecklingsroman om en tjej som inte ville låta sig hunsas av någon. Som i exemplet ovan så valde huvudpersonen i boken att inte fly och bjuda sina motståndare på nöjet att förnedra och skrämma henne. Inte heller satte sig hon och hennes kamrater på marken och sjöng We shall overcome, för att på så sätt visa sig moraliskt överlägsen sin fiende då han slog dem sönder och samman.

Hon och hennes kamrater valde att försvara sig, och i vissa fall kunde självförsvaret innebära att slå första slaget.

Deltagänget utspelar sig från 1988 och fram till en bit in på 2000-talet, bland den radikala vänstern. Det börjar med husockupationer och fortsätter med motdemonstrationer 30e november. Bildandet av AFA (AntiFascistisk Aktion) och beslutet att sabotera Sverigedemokraternas valturné leder till ständiga konfrontationer med högerextremister och polisen, och i slutet av boken hamnar vi i kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet 2001.

I tisdags skrev jag att jag var lite skeptisk till boken, för jag var rädd att Sandén fått den utgiven på grund av det spektakulära ämnet och inte för sina författartalanger. Jag var också lite orolig att boken skulle vara en politisk propagandaskrift, vilket oftast är oerhört tråkigt. Där hade jag fullständigt fel.

Sandén har inte skrivit en helt självbiografisk bok, utan skapat en spännande och medryckande roman baserad på hennes erfarenheter. Jag tycker inte att hon romantiserar AFA på något sätt. Visserligen innehåller boken en del vänsterradikal retorik, men om man skriver en sån här roman så måste författaren ta sig rätt att förklara för läsaren hur karaktärerna resonerar.

Istället får jag intrycket av att Sandén berättar på ett ärligt och realistiskt sätt vad det är för mekanismer som styr vid ett upplopp eller ett försök att köra ut nazister från Hultsfredsfestivalen, och varför personerna överhuvudtaget satt sig i den situationen. Hon berättar om kickarna och gemenskapen det ger, men också om skräcken, tveksamheten och tvivlet efteråt. Att moralisera och dra slutsatser av det som hände lämnar hon över till läsaren själv.

Deltagänget
handlar om kamratskap och hur en grupp kan bli extra sammansvetsad då de upplever extrema situationer tillsammans. Salka Sandén är förvånansvärt uppriktig då hon förklarar sina karaktärers motiv till sina handlingar. Som i det här stycket:
Det viktigaste måste vara kamrater. Den gemenskap som skapas under kollektiva upplevelser av våld är ojämförlig. (...) Jag skulle inte dö för mina åsikter. Men för mina kamrater skulle jag dö...

Våldet är ständigt närvarande i hela boken och det är det intrycket som stannade kvar hos mig när jag lade den ifrån mig. Att ett antal ungdomar till en början ville förändra världen till det bättre och förhindra att fascismen bredde ut sig i Sverige, men att det slutade i en situation där kampen dominerar hela livet och våldet kan blossa upp precis när som helst. Huvudpersonen blir brutalt misshandlad av snuten vid ett av Sverigedemokraternas möten. Men också i sitt vardagsliv är vänsteraktivisterna hela tiden rädda för att bli attackerade av skinnskallar - på krogen, på spårvagnen och i sina hem. De utsätts för ständiga polisförhör, de sitter häktade och döms till fängelsestraff.


Salka Sandén skriver i förordet att vi får använda historien om Deltagänget som vi har lust, men att hennes egen främsta ambition var att berätta en bra skröna. Det har hon lyckats utmärkt med, men en annan behållning av boken är att det är ett mycket intressant tidsdokument om nittiotalet. Dels för att se hur vänsterrörelsen och hela samhället utvecklades under det förra decenniet. Men också för att flera av händelserna som beskrivs i Deltagänget blev mycket uppmärksammade i media, och det är fascinerande att läsa en betraktelse inifrån stridens hetta.

Ett annat användningsområde är att den kan vara tänkvärd för alla de som funderar över vad fan vi ska göra åt att Nationalsocialistisk Front håller regelbundna möten på Stora torget i Linköping.

Nu blev det en väldigt lång text om en bok som faktiskt kom ut för över ett år sen. Men mitt vardagsliv har varit väldigt intetsägande de senaste dagarna, och mina funderingar över den här boken är det intressantaste som hänt.


Letar böcker och blir återigen citerad i Corren

I över en vecka nu så har jag känt att starkt sug efter en bok att läsa. Men suget är inte av den sorten att jag läser vad som helst, snarare känner jag mig just nu väldigt kräsen och jag är på jakt efter en riktigt bra bok. Därför har jag varit på bibblan flera gånger utan att hitta något som jag blir intresserad av, och jag har dessutom avfärdat flera lästips från vänner och bekanta.

I morse lyssnade jag på P3 populär, och där intervjuades en tjej från sajten bokhora. Så jag gick in på sajten som drivs av fem bokslukande tjejer för att se om de tipsade om något som verkade intressant för min speciella smak. Den översta rubriken drog direkt till sig mitt intresse och löd "Ny Auster på ingång!".

Den amerikanske författaren Paul Auster släpper tydligen en ny roman vilken dag som helst nu. Boken heter Man in the dark.

Paul Auster är en av de författare som jag läser precis allt av, och flera av hans böcker har varit otroligt bra. Så jag surfade in på Linköpings stadsbibliotek och reserverade Man in the dark omedelbart. Äntligen har jag en bok att verkligen se fram emot.


En timme senare gick jag ner på stan för att besöka biblioteket In Real Life, som det så vackert heter. Det enda jag hittade som tilldrog sig mitt intresse var Deltagänget av Salka Sandén. Boken är en självbiografisk roman av en anarkistjej, och ska bland annat handla om AFA och Göteborgskravallerna.

Ämnet finner jag högintressant, men jag är ändå alltid lite misstänksam mot självbiografiska böcker om spektakulära ämnen. Jag är alltid lite orolig att författaren fått förlaget att nappa - inte på grund av sina talanger som författare, utan för att han eller hon kan berätta något som kommer att skapa rubriker i tidningarna.

Nåväl. Jag ska läsa några kapitel ikväll för att se hur det verkar.


Efter att jag varit på biblioteket fikade jag med Björna på Mocca. Då vi satt och snackade skit öve en kopp kaffe, ringde min morsa och berättade att jag min blogg blivit citerad i Corren ännu en gång.

Corren publicerar då och då citat från Östgötska bloggar. Den här gången hade de ett utdrag ur inlägget Förneka inte min existens från i fredags.

Texten handlar om arbetarkultur och citatet löd: Om vi ska ha någon slags självrespekt måste vi våga skriva och sjunga om de arbetslösa och de sjukskrivna. Vi måste sätta upp pjäser och skriva romaner om vanliga knegare, men också om missbrukare och utslagna.

Just det inlägget skapade en mindre debatt på min blogg, och det var kul att även Corren tyckte det var värt att uppmärksammas.


För övrigt hade Aftonbladet en artikel idag på kultursidorna, som delvis berörde samma saker jag skrev om i fredags. Artikeln var mycket bra och handlade om skillnaden mellan så kallad hög- och lågkultur.

Så här skrev Stefan Ingvarsson i dagens Aftonblad: Det har aldrig funnits någon naturlig förklaring till varför Hjalmar Bergman eller La Traviata är högkultur medan Pet Shop Boys - eller för den skull Gossip Girl - är något annat. (...) denna distinktion är kopplad till hierarkier och maktförhållanden i samhället ...

Själv skulle jag inte använt just dessa exempel. Men jag håller fullständigt med om att faktumet att viss kultur anses finare än annan, till största del beror på vilken samhällsklass som dominerar kulturdebatten.


Åttiotalshårdrock och Valerie Solanas

När jag sett på Drömmarnas tid igår var klockan nio, och det var inget jag ville se på TV förrän reprisen av Carnivale vid kvart i tolv. Så jag bestämde mig för att lyssna lite på radio och spela poker.

Det var ett smart drag, för Sveriges radio erbjöd ett par högklassiga program de närmaste två timmarna. Först drog jag på Klassisk Jazz på P2. Av anledningar jag förklarat i ett tidigare inlägg, så tycker jag att jazz är perfekt musik när man spelar poker. Jag är ingen jazzpurist och vill inte påstå att jag är alls kunnig i ämnet, men jag lyssnar helst på lite äldre jazz och stora artister som Louis Armstrong och Duke Ellington. Så jag blev mycket nöjd när det visade sig att P2 sände en repris av ett av Leif "Smoke Rings" Anderssons klassiska program från 1968.

När jag hade spelat en timme så var jag fortfarande med i matchen och bytte till P4. Där var det hårdrocksprogrammet Dist. Till min stora glädje var det ett tema-avsnitt om hårdrocksåret 1982.

Det var en nostalgitripp av sällan skådat slag. Mellan pokerhänderna roade jag mig med att försöka gissa låtarna så snabbt som möjligt. De flesta tog jag på under 30 sekunder, men det var inte så konstigt. Programmets låtlista lät nämligen som de stulit den direkt från vad som rullade på skivtallriken i mitt och storebrorsans rum någon gång 1983-84. Det var bland annat Iron Maiden - Run to the hills, Judas Priest Another thing coming, Scorpions - Dynamite, Ozzy - Crazy Train, Accept - Fast as a shark och Mötley Crue - To fast for love.

Med den musiken i bakgrunden spelade jag lysande poker, och jag lyckades sno åt mig en andraplats efter att ha haft en kraftig otur heads up.

I framtiden kommer jag att spela poker och lyssna på radio varje söndag efter Drömmarnas tid.


Idag vaknade jag ovanligt tidigt och gick upp redan klockan åtta. Det enda som står på schemat är att jag måste gå till arbetsförmedlingen och lämna in en blankett. När jag ändå är på stan så passar jag nog på att gå till biblioteket. Jag behöver nämligen något nytt att läsa, eftersom jag igår blev klar med Drömfakulteten av Sara Stridsberg.

Det var två år sen Drömfakulteten kom, så jag tänker inte ge er någon uttömmande recension. Men boken är en fiktiv historia som är fritt berättad utifrån radikalfeministen Valerie Solanas liv. Hon var författare, narkoman och tidvis prostituerad. Eftersom Solana hade erfarenheter som hora, och dessutom hade blivit sexuellt utnyttjad av sin far, hade hon sett de absolut lägsta och sämsta sidorna som män kan visa. Det resulterade i att hon skrev det berömda SCUM-manifestet (Society for cutting up men), där personer av manligt kön beskrivs som defekta, vidriga varelser som samhället skulle klara sig bättre utan.

Senare försökte Valerie Solanas mörda konstnären Andy Warhol. De sista åren av sitt liv tillbringade hon som hemlös och prostituerad, de perioder hon inte var inspärrad på mentalsjukhus. Ni kanske tycker att den här kvinnan verkar vara en riktig galning som inte är värd att ta på allvar, men efter att ha läst både manifestet och Drömfakulteten så kan jag försäkra er om att Valerie Solanas var både hyperintelligent och otroligt bildad.


Både Solanas manifest (som jag plöjde en ovanligt lugn natt när jag jobbade som Croupier, tack för lånet Mårten) och Drömfakulteten var mycket fascinerande och intressant läsning, och jag rekommenderar faktiskt killar att läsa de här böckerna. Jag håller inte med om Solanas åsikter det minsta (då skulle jag omedelbart ta livet av mig, eller försöka mig på en självkastrering), men hennes resonemang har faktiskt vissa poänger i sin fullständiga vansinnighet. Dessutom tycker jag att det var uppfriskande att få hela sitt kön ifrågasatt.

Manifestet är ett intressant tidsdokument från radikalfeminismens barndom, och Drömfakulteten ger vissa förklaringar till - och manar till funderingar kring - vad det var som födde detta rabiata manshat.


Ni kanske tycker att följande utdrag ur SCUM-manifestet bara är stötande, men jag tycker att det är både poetiskt skrivet, underhållande och tänkvärt:

Uppfylld av dåligt samvete, skam, rädsla, osäkerhet och, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk gestaltning av sina känslor är mannen icke desto mindre besatt av att knulla. Han kan simma över en flod av snor eller vada till näsan i spyor i en mil om han tror att det finns en vänligt inställd fitta som väntar honom.


Snart ska jag gå ner till Arbetsförmedlingen. Ha det bra så länge!


Off the road - att vara gift med en legend

Igår var jag på födelsedagsfika hos Pata L, som fyllde 39 år. Pata verkade ha en viss ångest över sin 39nde födelsdag, just för att nästa gång når han the big 40. Åldersångest är svårt. Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig lite olustig över hur gammal man blivit. Men det är nog den mest meningslösa ångesten man kan ha. Det finns absolut ingenting vi kan göra åt tidens gång, och alternativet är mycket värre.

Jag må fortfarande vara ett rock´n´roll freak, men parollen Live fast die young tycker jag är rent ut sagt idiotisk. Världen hade varit bättre om Jim Morrisson, Janis Joplin, Kurt Cobain och Jimi Hendrix hade levt och gjort skivor än idag.

Pata bjöd på kaffe & konjak, och småkakor, och vi hade en trevlig eftermiddag. På kvällen skulle Pata ha kalas på stampuben, men jag avstod av olika anledningar. Dels hade jag tvättstugan igårkväll, dels hade jag varken råd eller lust att dricka stora starköl.


I söndags läste jag ut boken Off the Road : mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg av Carolyn Cassady. Det är en bok jag rekommenderar starkt till alla som är intresserade av modern litteraturhistoria.

Carolyn Cassady var gift med ingen mindre än Neal Cassady. Neal var huvudperson i Kerouacs roman On the road (På drift), där han kallades Dean Moriarty. Cassady dök upp under olika namn i nästan alla Kerouacs romaner, men han var också huvudperson eller bifigur i böcker av till exempel Allen Ginsberg, Tom Wolfe, Charles Bukowski, och Ken Kesey som skrev Gökboet.

Neal Cassady fick det tunga ansvaret att bli den som personifierade beatnikrörelsen. Den uppgiften gick ut över hans eget liv. Han hade egna författarambitioner, men det enda som publicerats av honom är självbiografin Första tredjedelen. Precis som titeln antyder är boken tänkt att vara en tredjedel av något större, men Neal var så upptagen av att leva upp till sin roll som legend att han inte hann skriva klart mer än den första delen innan han dog vid 42 års ålder.

På slutet av hans liv så lade The Merry Pranksters i San Fransisco beslag på Neal Cassady. Pranksters var en grupp hippies ledd av Ken Kesey som tillsammans med bland annat rockbandet Grateful Dead, körde omkring en buss runt hela USA och bjöd alla som ville på LSD. Det var Neal Cassady som körde den bussen.


Så att Cassady var en legend både bland beatniks, hippies och litteraturintresserade måste betecknas som en grov underdrift. Jag läste On the road första gången då jag var 18 år, och jag måste erkänna att jag som tonåring var mycket fascinerad av Dean Moriarty, som var den som stal flest bilar, rökte mest gräs, diggade jazzen hårdast och fick alla brudarna. (Ni kan läsa min
hyllningstext till Dean Moriarty här.)

Därför tyckte jag att det var hyperintressant att få läsa om hur det var att vara gift med en sån människa, och till råga på allt vara mor till hans barn.

När man läser Carolyn Cassady bok så råder det inget tvivel om att hon älskade Neal mycket djupt ända fram till hans död - trots att de var skilda de sista åren. Men hon tvekar inte att berätta om hur hennes man stundtals behandlade henne mycket illa, och smet ifrån sitt ansvar som make och far. Men jag fick aldrig känslan av att författaren försökte svärta ner sin mans rykte. Jag måste säga att hon ger en mycket heltäckande bild av hur det var att leva ihop med beatniklegenden, och hon berättar både om Neals goda och dåliga sidor.

Något som förvånade mig, men gjorde boken ännu mer intressant, är att Carolyn hela tiden var medveten om att Neal hade andra kvinnor. Till slut insåg hon att hon inte kunde göra något åt den saken, och inledde därför utan dåligt samvete ett kärleksförhållande med Jack Kerouac. Dessutom var hon mycket nära vän med poeten Allen Ginsberg, så hon hade minst sagt stor inblick i vad som försigick i huvudet på några av 1900-talets största författare. Carolyn Cassadys bok innehåller ett antal utdrag ur brev från Ginsberg, Kerouac och Neal Cassady, vilket gör bilden av dessa litterära genier ännu mer komplett.


Jack Kerouac, Allen Ginsberg, och Neal Cassady är döda idag. Men Carolyn Cassady lever fortfarande och bor någonstans i England. Hon är 85 år och har levt ett mycket fascinerande liv. Jag tycker ni ska läsa hennes bok, för det var den intressantaste självbiografin jag läst sen jag plöjde Bob Dylans Memoarer.


Lundell blandar för många ingredienser

Ulf Lundell

Vädermannen


För er som läst min
tidigare analys av Lundells romaner, så kan jag meddela att precis som i trilogin Saknaden - Friheten - Värmen, så är huvudpersonen i Lundells senaste roman en man i Uffes ålder med ett konstnärligt yrke. Så långt intet nytt under solen i Lundell-land, men det finns vissa skillnader i den nya romanen jämfört med trilogin.

Vädermannen börjar tidigt år 2007, då konstnären Georg fastnar i en snöstorm i sitt hus på Österlen. Egentligen är han där för att sälja huset, men han blir kvar där i sin ensamhet även efter snöstormen. Han tar långa promenader, han försöker måla, och som vanligt i Lundells romaner så ser han på tv, läser tidningar och kommenterar samtiden hela tiden. Georg funderar över skapandets villkor och konstnärens roll, och han dricker.
Till skillnad mot i trilogin är inte huvudpersonen nykter alkoholist. Snarare handlar det om en person som för länge sen insett att han är missbrukare, men försöker kontrollera sig så pass att hans dagliga liv fungerar. Regler om endast en vinare om dagen, eller ingen alkohol efter 24.00 stiftas och bryts. För att sedan stiftas igen efter en lång promenad.


Trots att huvudpersonen Georg är ganska ensam och det inte händer så mycket i bokens början, är det från första sidan en fröjd att få läsa en ny roman av Ulf Lundell igen. Jag måste säga att han skriver som en Gud och hans vackra språk gör som vanligt att man njuter av varje sida. Naturskildringarna och de inre monologerna är helt suveräna, och det är alltid intressant att höra vad Uffe (eller Georg) tycker om de dagliga nyheterna, och vad han lyssnar på för skivor.

Dessutom finner jag något mycket rogivande och trygghetsframkallande, i de upprepade nästan maniska, detaljerade men ändå korthuggna, anteckningarna om vädret som boken är full av.


Och utan att vara cynisk så tror jag att det är många med mig som blir fascinerande att efter många års uppehåll återigen få läsa om en huvudperson som dricker. Den konstnärlige obotlige romantikern som Lundell är, och alltid låter sina huvudpersoner vara, blir på något sätt lite intressantare när han tar ett par järn. Till exempel blev jag helt varm inombords och log för mig själv i flera minuter då jag läste följande stycke om när Georg får besök av en vacker kvinna som han knappt känner:


Jag satt där varmt upprörd av återställarsnapsarna och kände mig djupt romantisk. Jag ville gifta mig med henne. Ja, jag blir sjuk av alkohol, men jag blir ju så förbannat mycket MÄNNISKA också.


Tre meningar som i sin vackra enkelhet säger oerhört mycket om en persons förhållande till alkohol.


Georg har en flickvän som är trettio år yngre än honom som befinner sig någonstans i Frankrike, och en dag ringer för att berätta att hon träffat än annan.

Det är då det börjar någon slags handling i Vädermannen. Som brukligt är, och typiskt Lundell, så får han besök av två bekanta varav den ene råkar vara författare och den andre rockstjärna. Det resulterar givetvis i fler diskussioner om skapandets villkor, och konstnärens roll i Sverige. Men också att Georg inleder ett förhållande med författarens flickvän Sofia.

Den flickvännen kommer och går. Hon flyttar in i huset, men flyttar ganska snabbt därifrån, trött på Georgs konstanta drickande. Rockstjärnan X råkar ut för en del dramatiska händelser, och drar in Georg i vissa intriger.

Den gamle målaren förälskar sig också på avstånd i Edith, en kvinna i sin egen ålder. Vilket resulterar i ett förhållande med sado-masochistiska inslag.


Georg får även besök av en sen länge förlorat dotter. En nittonårig tjej vid namn Jackie, som Georg inte sett sen flickan var två år, eftersom hon bott i USA med sin mamma.

Just detta har vissa likheter med Lundells verkliga liv. Han har en dotter vars mor flyttade med henne till USA i början av nittiotalet. Därför blev jag uppriktigt förbannad över hur Georg till en början behandlar flickan. Han verkar i det närmaste helt ointresserad och vill bara att hon ska åka därifrån. Men precis som alla andra kvinnor i boken blir Jackie kvar i huset, och det uppstår någon slags respekt och kärlek mellan far och dotter.

Vädermannen är en mycket kortare bok än vad Lundell gjort oss läsare vana vid. Faktum är att det är den kortaste roman som Uffe skrivit sen En varg söker sin flock, för nästan tjugo år sen. Därför tycker jag att Lundells misstag är att han försökt blanda in för många ingredienser i sin senaste roman, och han har inte lyckats knyta ihop alla trådar på ett tillfredställande sätt. Typiskt för hela boken är att personer och händelser just kommer och går, utan att deras historia blir avslutad.

Intrigen med rockstjärnan X är mycket intressant men det känns som den rinner ut i sanden. Både Sofia och Edith verkar ett tag bli mycket viktiga personer i boken. Men speciellt Edith försvinner bara sakta men säkert, utan att hennes öde eller förhållande till Georg får någon slags slutpunkt.

Hela slutet på Vädermannen känns som en nödutgång. Det verkar som att Uffe bestämt sig för att inte skriva en så lång bok som sina tidigare, och efter 350 sidor blivit tvungen att komma på en händelse som på något sätt avslutar hela handlingen.

De sista femtio sidorna känns ganska snöpliga, när en person som tidigare inte alls tagit stor plats plötsligt dyker upp, och berövar oss läsare på ett slut som vi är berättigade till.


Lundell borde nog inte ha skrivit en roman på 800 sidor ännu en gång. Istället skulle Uffe ha rensat lite bland alla romanens delar och fokuserat på det som var viktigast. Själv anser jag att det intressantaste ämnet var den förlorade dottern, och en hel bok med det temat hade kunnat bli mycket bra och annorlunda Lundell-bok. 


Läser Roddy Doyle i aftonsolen

Dagarna den här veckan har jag ägnat åt att promenera längs Tinnerbäcken och Stångån med olika kompisar, eller glida omkring på stan. Efter att jag har ätit middag har jag varje kväll gått ner till en liten ö i ån som kallas Hawaii, och suttit på en bänk i aftonsolen och läst en bok. Jag har stött på gamla vänner och bekanta här och var, och pratat med en del människor som jag inte sett på väldigt länge. Förutom värmen och ljuset så är det den sociala biten jag älskar med våren och sommaren, och det är nu det börjar lossna. Jag skulle vilja påstå att jag träffar mer folk under två veckor i juni, än vad jag gör under hela januari och februari.

Igår tänkte jag göra de sista finputsningarna på min novellsamling. Så jag tog min pappersbunt och gick ner till ån. Där satte jag mig på vid en bänk på Hawaii, och började läsa och göra anteckningar om små ändringar. Men då dök Köttet upp från ingenstans. Så jag avbröt arbetet och hängde med honom på en långpromenad. Sen gick vi in till stan, eftersom Köttet behövde inhandla ett ekolod inför sommarens fiske.

Men på kvällen arbetade jag på novellerna, gjorde lite små ändringar, och nu är faktiskt min bok färdig. Nästa vecka ska jag skriva ut den, och skicka till några förlag.


image472Härom kvällen läste jag ut The Deportees and other stories av den irländske författaren Roddy Doyle. Boken är en samling berättelser som tidigare har gått som följetonger i Metro Eireann, en tidning som riktar sig till Dublinbor med invandrarbakgrund.

Roddy Doyle slog igenom med sin debutroman The Commitments 1986, en bok som senare blev en succéfilm. På den tiden var Irland ett fattigt land man utvandrade ifrån, inte invandrade till. I boken och filmen finns en replik från huvudpersonen Jimmy Rabitte, som blev ganska känd.

"The irish are the niggers of europe"

Roddy Doyle berättar i förordet till The Deportees and other stories att han aldrig skulle kunna skriva en sån mening idag, eftersom det numera bor tusentals afrikaner på Irland.

Att Irland förändrats så mycket sen Roddy Doyle skrev sin debut och numera har blivit ett land som tar emot mycket invandrare, gjorde att han ville medverka i Metro Eirann. The Deportees and other stories är en samling dråpliga, tragiska, fascinerande och spännande noveller om möten mellan irländare och invandrare. Boken var både underhållande och tänkvärd, och om ni gillade The Commitments så borde ni absolut läsa den. Titelnovellen handlar nämligen om hur Jimmy Rabitte bildar ett nytt band, där inga vita irländare får vara med. Bandet kallar sig The Deportees och spelar i huvudsak upphottade versioner av Woody Guthrie - låtar.


Annars väntar jag fortfarande mycket otåligt på att Roddy Doyle ska skriva den sista delen i romantrilogin Den sista razzian. Ni kan läsa lite om de första två delarna En stjärna kallad Henry och Oh, play that thing,
i mitten av det här inlägget.


Här kan ni läsa min recension av Roddy Doyles senaste roman Paula Spencer.


För övrigt har jag kommit på att en papperspåse från Linköpings stadsbibliotek är perfekt om man vill bära med sig sex stycken burköl, medan en plastkasse från systembolaget passar utmärkt för att transportera fyra normalstora böcker.


En fascinerande historia om en grym förbannelse

När det gäller litteratur måste jag måste påstå att Kelterna har uppnått världsdominans. Dublin är den stad i världen som producerat flest nobelpristagare i litteratur. Det kan bero på att irländarna är stolta över sina litterära framgångar. Författare är högaktade på Irland, och de behöver inte betala någon skatt. Jag tycker att de två bästa nu levande författarna i världen är Dermot Bolger från Dublin ( läs mer om honom här), och Irvine Welsh från Edinburg. Welsh är irländskättling, och har nu flyttat till Irlands huvudstad.


image293Jag har just läst ut Irvine Welshs senaste roman The Bedroom secrets of the master chefs, och jag blev inte besviken. Boken handlar om Danny Skinner, som är desperat över att få veta vem hans farsa är. Hans mamma vägrar att berätta, men Skinner tror att det är en av tre kockar som jobbade samma restaurang i Edinburg som hans mamma, strax innan Danny föddes.

Danny jobbar med att inspektera restauranger. Han är duktig på sitt jobb, men hans karriär begränsas av att han är huligan, mer eller mindre alkoholist, och att han gillar att mixa drickandet med kokain.

En dag börjar en ny kille på Dannys jobb, modelljärnvägsentusiasten Brian Kibby. Brian är Skinners motsats. Han är från ett religiöst hem och är oskuld, blyg, nykterist, och gillar att gå på Star trek-konvent.

Danny känner ett starkt hat mot Kibby, för att han alltid är på jobbet i tid, är snäll och ärlig, och inte verkar ha samma perversa dagdrömmar som Skinners kokain- och alkoholindränkta hjärna.

När Danny super bort sina chanser till befordran ser det ut som att Kibby ska få tjänsten som Skinner ville ha. Då han sköljer ner förtreten med öl och whisky känner Danny att hans hat mot Kibby blir starkare än något annan känsla Skinner någonsin känt. Det blixtrar framför hans ögon, och Danny vet plötsligt att något oförklarligt har hänt. Han har lyckats hata Brian så starkt att hans framkallat en förbannelse över honom. Från och med nu, så är det Kibbys kropp som får ta alla sviter av Skinners ohälsosamma leverne.

Det gör att Skinner nu kan dricka ännu mer, och ändå vara i toppform. Hans hat mot Kibby får honom att han dra i sig så mycket alkohol och droger han kan, för att skada modelljärnvägsfantasten så mycket som möjligt.

Förutom rivaliteten mellan Kibby och Skinner, så handlar The bedroom Secrets of the master chefs, om Dannys sökande efter sin pappa. Ett letande som bland annat tar honom till San Francisco.


image294Boken är på en gång väldigt komisk, och oerhört hemsk. Jag kunde ibland inte låta bli att skratta åt Skinners målmedvetna försök att supa sin rival till döds. Men samtidigt var det ibland riktigt otäckt att läsa hur den unge, renhjärtade, nykteristen led av grymma baksmällor och kokainabstinens.

The Bedroom secrets of the master chefs handlar om att söka sin identitet, om den skotska dryckeskulturen, och hur droger kan förändra människor som annars har många goda kvaliteter. Det är nämligen inte bara Kibbys kropp som tar skada av Skinners drickande. Den naive och godhjärtade pojkens tankar blir smutsigare, han blir mer cynisk och hatisk till sin natur.

Om ni gillar underhållande läsning om Skottland, huliganism och droger, så är The bedroom secrets of the master chefs en rolig bok om de ämnena. Om ni gillar tunga, inträngande böcker om människan psyke och miserabla skildringar av drogberoende och frånvarande föräldrar, så har Welshs senaste roman också de kvaliteterna.


Om ni vill läsa mina recensioner av Irvine Welshs romaner Limmad och Porr, så kan ni göra det här.

Min kompis Pata L har aldrig läst en bok i hela sitt liv. Men nu när jag lägger upp min roman Jag har varit ensam förr som julkalender, så har Pata bestämt sig för att läsa den. Det tycker jag är mycket hedrande. Om jag kan få en enda kille som aldrig tidigare läst böcker att läsa min roman, och dessutom gilla den, så är det väl värt alla de timmars jobb jag lade ner på att skriva Jag har varit ensam förr, även om den blev refuserad.

Det skulle vara otroligt roligt att få positiva recensioner på tidningarnas kultursidor. Men egentligen har jag alltid riktat mitt skrivande mot vanliga knegare, vars största intresse är att sitta på puben. Det är bland de människorna jag har levt. Det är de som jag i första hand vill ha som läsare, inte Horace Engdahl.

Ni kan också läsa Jag har varit ensam förr här.

I Sydsvenskan idag fanns en mycket läsvärd artikel där Mikael Wiehe skriver om svårigheterna med att översätta Bob Dylans texter. Ni kan läsa den här.


I morgon börjar julkalendern

Det känns som om, det var hundra år sen. Det känns som om det var igår.

image290Jag satt på en föreläsning på universitetet där jag läste socialantropologi, nådens år 1998. Det här var tredje terminen, och jag började bli oerhört trött på att plugga i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet.

Föreläsningssalarna var fulla av folk som var helt uppfyllda av tanken på att de nu skulle bli intellektuella. De älskade att höra sina egna röster, och ägnade sig åt någon slags verbal onani. Allt skulle stötas och blötas, saker som var helt självklara måste definieras och värderas om. Jag gillar att diskutera och till en början hade jag trivts, men nu började det kännas för mycket. En kompis till mig pluggade antropologi i Lund. Jag hade diskuterat saken med honom, och han kände likadant som jag. Båda fick vi ofta en känsla av att vara den enda nyktra person i ett rum där alla andra har rökt hasch. Deras diskussioner kan verka genialiska och hyperintressanta för de invigda, men för en utomstående lät det som ren smörja.

Föreläsarna gillade jag däremot. De såg igenom skitsnacket, och verkade uppskatta att jag bara sa något då jag hade något att säga, och att jag dessutom sa rakt ut vad jag tänkte utan att försöka briljera eller verka intelligent. En gång hade vi en dansk professor som under en föreläsning vände sig till klassen och sa att livet var som en film.

- Och en sak ska ni veta, sa han till mina kurskamrater. Ni är bara åskådare till den här filmen, Det är Olof och jag som har huvudrollerna.

Dessutom hade jag drabbats av klasskramp. Det kändes inte som att någon annan hade samma bakgrund som mig. Jag hade hamnat på universitetet av en slump, för att jag hellre pluggade än gick arbetslös. En del av mina kurskamrater betedde sig som att det i hela deras liv varit en självklarhet att de skulle hamna på universitet, och att alla som inte hade akedemisk utbildning var idioter.

Några veckor tidigare hade en kille sagt till mig att han inte tyckte att det skulle vara allmän rösträtt i Sverige, eftersom då skulle byggjobbare kunna bli invalda i riksdagen. Jag blev först helt stum, hade han sagt nåt sånt i sällskap av killarna jag hängde med på helgerna hade han blivit lynchad. Så jag stirrade på honom och sa att jag inte ville höra sånt skitsnack, och att han aldrig skulle säga något liknande i mitt sällskap igen..

Just den här dagen kändes det som att jag fått nog av alla pretentiösa idioter, som satt och runkade sina egna intellekt. Min kropp och min hjärna skrek efter att få göra något påtagligt, istället för att ägna sig åt ändlösa diskussioner om vad andra gjort.


På fikarasten gick jag därifrån, och jag har aldrig återvänt.


När jag kom hem funderade jag över vad jag skulle göra istället för att plugga. Det var fortfarande svårt att få jobb, så det enda jag kunde komma på var att jag nu på allvar skulle skriva den där romanen, som jag tidigare jobbat på sporadiskt och högst odisciplinerat.

Jag bestämde mig för att skriva ett kapitel i veckan. Det kanske låter lite, men jag tyckte att det var bättre att få ur sig ett genomarbetat kapitel, än tre som var hafsverk. Jag ställde klockan på nio varje morgon, och gjorde ett schema. Varje dag skulle jag börja skriva klockan tio och sen jobba minst två timmar. På kvällen skulle jag läsa igenom det jag skrivit, och sen göra förbättringar i en timme eller två. På det sättet kände jag att jag skulle skriva konkreta saker som passade in i handlingen, och inte flyta in i några villospår.

För att det skulle kännas påtagligt satte jag upp mitt schema på väggen. Jag var inte arbetslös, jag var författare.

En tredjedel av romanen var redan skriven när jag började jobba på det här sättet. Jag följde mitt schema slaviskt. En fredagskväll var jag inte klar med ett extra långt kapitel jag skulle skriva den veckan. Så jag ringde till den polare vi skulle förfesta hos den kvällen och sa att jag eventuellt skulle sluta upp när de gick ner till stan. Sen satt jag framför datorn med en rödvinare och skrev klart kapitlet. Jag gick inte på krogen förrän jag hade uträttat mitt arbete.

I juni var den första versionen klar, och jag kände mig oerhört nöjd med mig själv. Jag hade skrivit en roman.


image291Jag skrev boken på en gammal Macintosh som jag hade lånat pengar av min storebror för att köpa. Det tog mig ett år att betala av det lånet, men jag såg det som att jag investerade i mina drömmar.

Min gamla Macintosh hade inget som helst andrahandsvärde, när romanen var klar kunde jag ha köpt en tio gånger så bra dator för halva summan jag betalat för den. Men den hade en själ. Bland annat hade den en underlig egenhet som gjorde att datumet en gång i veckan ställde om sig till den 27e augusti 1956. Fanatisk agnostiker som jag är så trodde jag att de högre makterna försökte säga något till mig, kanske varna mig. Jag försökte febrilt hitta något speciellt med den det egendomliga datumet, men hittade ingenting.

En dag bläddrade jag i en bok som hette Rockens historia dag för dag. Jag upptäckte att Glenn Matlock, Sex pistols första basist som senare ersattes av Sid Vicious, var född den 27e augusti 1956. Jag kom att tänka på Roskildefestivalen -96, då både jag och Eddie en kväll hade en oförklarlig känsla av att det låg ondska i luften. Samma kväll hade Sex Pistols spelat, och Glenn var basist.

Än idag kan jag inte skaka av mig känslan av att Glenn Matlock kan vara antikrist. Tänk efter medborgare. Sid Vicious tog Glenn Matlocks plats. Vi vet alla hur det gick för honom.


Det var naivt av mig att tro att romanen var klar bara för att jag skrivit alla kapitlen. Då jag läste igenom mitt manuskript upptäckte jag att den tredjedelen jag skrivit innan jag hoppade av universitet, inte alls var bra. Jag fick skriva om hela den delen. Sen ägnade jag några månader åt att skicka in den till olika förlag, bli refuserad, och göra nya omarbetningar.

I början av 1999 var jag helt färdig, och det är den versionen ni kan börja läsa imorgon.

Det enda erbjudande jag fick om Jag har varit ensam förr, var från ett förlag som ville att jag skulle betala tryckkostnaderna själv. Romanen blev aldrig utgiven, de enda som har läst den, förutom lektörer på olika förlag, är vänner och bekanta. Sommaren det året fick jag mitt första jobb. Ett år senare klippte jag av mig håret, och la författardrömmarna på hyllan. Jag var en hederlig skattebetalare.


Idag inser jag att jag försökte lura mig själv. Det går inte att lägga sina drömmar på någon hylla. Varje natt hoppar de ner, och lägger sig i din säng. När man vaknar känner man att de varit där.


Nu får Jag har varit ensam förr nytt liv, i och med att jag lägger upp den som julkalender. Från och med i morgon kommer jag att publicera ett kapitel om dagen. Boken är 19 kapitel, men ett kapitel är så långt, så att jag delar upp det på två dagar. Därför kommer ni att kunna läsa slutet den 20e december, dagen innan ni stämplar ut till en välförtjänt julledighet.

Ni kommer att kunna läsa min julkalender på   http://olofberg.blogg.se/varitensam/
Det ska bli kul att höra vad ni tycker.

Det förekommer en del sexskildringar i Jag har varit ensam förr. Jag hopppas att jag inte blir nominerad till Bad sex in fiction award.


Del 63 - Rockar till Florence Valentin och blir berörd av Åsa Linderborg

image284Igår var Birne förbi med några skivor, innan han hämtade ungarna. En av skivorna var Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård, och den har gått varm sen dess.

Hela skivan präglas av en slags förortsromantik kombinerad med en väldigt simpel samhällskritik, som jag har älskat ända sen jag hörde Ebba Grön för första gången för 25 år sen. Det finns referenser till Docenterna, Peps Persson och just Ebba Grön, men mest utsöndrar Pokerkväll i Vårby Gård en doft av The Clash som man kan känna på flera hundra meters avstånd. Rent musikaliskt låter det väldigt mycket The Clash med lite inslag av Dexy´s midnight runners. I flera av texterna finns direkta översättningar av strofer från Clashlåtar. Titellåten har varit föremål för granskning av P3:s musikpolisen, för att flera lyssnare tyckte att den lät för mycket som Rudie can´t fail. Jag tyckte inte att Florence Valentin förtjänade att dömas i det fallet, men låten 16 ton måste betecknas som en ren cover av The Magnificent seven.

Stölder bekymrar mig inte när det gäller musik. Om man skulle dissekera Bob Dylans samlade verk, så skulle man hitta fler strofer från gamla blueslåtar än det finns sandkorn i öknen. Istället väljer jag att se Pokerkväll i Vårby Gård som en uppfriskande hyllning till världens bästa rockband.


Igår bestämde jag mig för att lägga ut min gamla roman Jag har varit ensam förr som julkalender. Därför började jag själv läsa boken igår natt. Det kliade i fingrarna på mig att göra ändringar, och ta bort vissa onödiga musikreferenser. Dessutom upptäckte jag att jag hade en irriterande vana att använda ordet "kvinna" istället för "tjej". Det gjorde att jag gärna skulle vilja prata med den 25årige Olof, och fråga honom vad det var för patetiska Ulf Lundell-fasoner han höll på med.

Men av respekt för den killen jag en gång var, så tänker jag inte göra några ändringar, utan låta er läsa den som den är. Ni kommer att kunna läsa det första kapitlet den 1a december här.


image285Häromdagen läste jag ut Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Boken är självbiografisk och handlar om Åsas uppväxt med en alkoholiserad far. Jag antar att det måste varit väldigt smärtsamt för Linderborg att skriva boken, för den känns plågsamt ärlig. Eftersom jag själv är barn till en alkoholist så berörde boken mig starkt, och jag hoppas att Mig äger ingen får det Augustpris som den är nominerad till.

När jag var ung så hade jag ungefär samma känsla för mig egen farsa som Åsa verkar ha för sin. Jag tyckte att min far var en bra kille innerst inne, och att han inte kunde rå för att han var som han var. Hans uppväxt var fördjävlig, och min farfar kan ha varit Smålands största svin.

Men när jag var cirka 25 så förändrades min bild av farsan. Nu har jag inte pratat med honom på fem år och jag har hemligt telefonnummer för att han inte ska kunna få tag i mig. (Gubbjävel, vet du om att jag bara bytte en enda siffra.)

Det fick mig att fundera över vad det var som gjorde att Åsa Linderborg älskade sin farsa så djupt ända tills han dog.

Skillnaden tror jag är att Åsas farsa, trots sina svagheter, gjorde sitt bästa och försökte ta sitt ansvar när Åsas mamma lämnade familjen. Jag såg en intervju med Åsa Linderborg i lördags, där hon fick frågan om vad hon tror att hennes far skulle tycka om Mig äger ingen. Hon svarade att hennes farsa hade så stor respekt för henne, att han antagligen skulle tycka att hon hade rätt att skriva precis vad hon ville.

Min farsa är precis tvärtom. Han gjorde precis allt han kunde för att smita från ansvar när jag var liten. När jag sen blev vuxen ansåg han att eftersom han var min farsa, hade han rätt att lägga sig i och kritisera allt jag gjorde. Han blånekade eller förklarade bort alla sina egna misstag, men tyckte att det var självklart att han skulle berätta för mig om vad han tyckte var mina fel och brister.


image286Idag började jag dagen med en långpromenad. Solen sken, och det kändes som en bra idé att vara utomhus några av de få timmar som det faktiskt är ljust. Jag hamnade på biblioteket och där hittade jag Irvine Welshs senaste roman The Bedroom secrets of the master chefs.

Jag är ett stor fan Edinburgs stolthet. Om ni inte vet vem Irvine Welsh är, så är det han som skrev boken Trainspotting som senare blev en succéfilm. I Trainspotting så beskriver Renton känslan av att ta heroin så här: Ta din bästa orgasm och multiplicera den med 1000. Du är ändå inte i närheten.

Jag skulle vilja säga detsamma om boken Trainspotting jämfört med filmen. Gillade ni filmen, så påstår jag att boken är ett mästerverk som är 1000 gånger bättre.

Ni kan läsa mina recensioner av två av Welshs böcker här.

The Bedroom secrets of the master chefs finns än så länge bara på engelska. Det gjorde mig lite tveksam. Jag har nämligen försökt läsa Irvine Welsh på originalspråket tidigare och det är så gott som omöjligt. Att säga att Welsh skriver på engelska är nämligen inte hela sanningen. Irvine skriver oftast på skotsk slang. Dessutom så skriver han ibland orden fonetiskt, och stavar således football som fitba.

Därför läste jag första kapitlet av den senaste boken på biblioteket. Det verkar som att The Bedroom secrets of the master chefs är skriven på något som är mer likt BBC-engelska än skotsk slang. Jag är van att läsa romaner på engelska, så den här ska jag nog kunna läsa utan problem.


På vägen hem så köpte jag ett ciggpaket för mina absolut sista pengar. Men i fickan hade jag en ny roman av en av mina favoritförfattare. Så trots att jag var luspank var jag på gott humör.


Del 62 - Barnvakt på innebandy, och läser Östergren om Östergren

image280Jag har hållit mig hemma i stort sett hela tiden de senaste dagarna. Innan jag visar mig på offentliga platser skulle jag vilja ta reda på hur läget ligger med Syldaverna. Dean lyser med sin frånvaro, vilket inte är alls uppseendeväckande. Han är ofta som försvunnen i upp till två månader, så det behöver inte alls betyda att Gavrillo mördat honom.

Den enda utflykt jag har vågat mig på var att jag igår hängde med Björna till Collegium där han skulle spela två innebandymatcher. Det kändes som ett ganska säkert ställe att vistas på, jag betvivlar att Syldaviska gangsters spelar innebandy i Korpen. Björna hade hand om Jibrail igår, så han behövde någon som höll reda på hans son under matcherna.

Innebandymässigt var det ingen bra dag för mannen med världens största LHC-tatuering. Björna stod i mål. Första matchen fick de stryk med 8 -1, och andra matchen med 7 - 0.

Själv tycker jag att Björna är en ganska duktig målvakt, och de stora förlusterna berodde mycket på dåliga insatser av backarna.

När Björna duschade och bytte om så väntade jag och Jibbe utanför omklädningsrummet. Då gick det förbi en man som påminde lite om killen som driver min stampub.

Jibbe pekade då på honom och sa: King Kong...

Mannen hörde ingenting, men jag började givetvis asgarva och kunde inte sluta skratta på flera minuter. Inte särskilt pedagogiskt, men jag kunde inte hålla mig, och Jibbe blev överlycklig över att jag skrattade så mycket. Han tittade på mig och sa:
- Din lilla spjuver...
Exakt de ord jag brukar säga till Jibbe då han bara vill busa hela tiden, eller när han uppenbart driver med mig.

Mycket av tiden då jag suttit hemma har jag ägnat åt att läsa böcker. Jag gillar att läsa i novembermörkret och i veckan hittade jag två böcker på biblioteket som jag längtat efter att få läsa.

image281Den första boken var Östergren om Östergren av Stephen Farran-Lee. Det är en intervjubok, där Klas Östergren pratar om sina romaner i kronologisk ordning, bok för bok. Farran-Lee skriver i förordet att han inspirerats av böcker som Hitchcock om Hitchcock och Woody om Allen.

Klas Östergren har varit en av mina favoritförfattare sen jag var tonåring. Jag har läst alla hans böcker, och när jag tittade efter såg jag att inte mindre än sju av dem står i min bokhylla.

Stephen Farran-Lee hade skrivit mycket detaljerat och bra om varje bok innan  Klas fick uttala sig om samma roman. Bland annat var det mycket intressanta utdrag om den kritik som varje roman fått. Intervjuerna var uttömmande och hyperintressanta att läsa för mig som inte bara älskar Klas Östergrens böcker, utan även skriver själv.

Klas berättar om hur han levde då han skrev böckerna, hur han kom på historien och vilka speciella metoder som varje berättelse krävde.

Mina favoriter av Östergrens romaner är Fantomerna, Gentlemen, Fattiga riddare och stora svenskar, och Gangsters. Gentlemen och fortsättningen Gangsters, som Klas skrev 25 år efter den första delen, kan vara det bästa som någonsin skrivits på svenska.

Att läsa Östergren om Östergren gjorde mig sugen på att läsa om mina favoritromaner. Jag blev även sugen på att läsa om de böcker som jag inte gillat lika mycket, eftersom intervjuboken öppnade mina ögon för saker i dessa romaner som jag tidigare inte tänkt på.

Jag kommer nog inte att plöja hela Östergens författarskap igen den närmaste tiden, det skulle ta alldeles för mycket tid. Men jag kommer nog att läsa om Gangsters (som jag bara läst en gång eftersom den kom 2005) och Fattiga riddare och stora svenskar, eftersom det är minst tio år sedan jag läste den. Något som för övrigt förvånade mig var att det verkar som att Klas Östergren anser att Fattiga riddare och stora svenskar är hans sämsta roman, och han säger att han blir ledsen varje gång någon säger till honom att det är det bästa hans skrivit.

En annan effekt som jag fick av att läsa min favoritförfattare prata om sina böcker var att jag klart och tydligt insåg vad det är jag vill göra i livet. Jag vill inte köra truck, jag vill skriva romaner. Det är väl egentligen något som jag vetat hela tiden, men nu slog det mig som en orubblig sanning.

Jag rekommenderar alla som gillar Klas Östergren att läsa den här boken. Jag önskar att fler sådana här böcker skrevs. Att få läsa Uffe om Lundell, Dermot om Bolger eller Roddy om Doyle, är för mig att likna vid en våt dröm.

Om ni aldrig läst Klas Östergren är det något ni måste åtgärda omedelbart, och jag föreslår att ni börjar med Gentlemen.


image282Den andra boken var Åsa Linderborgs Mig äger ingen, en självbiografisk roman om Åsas uppväxt med en alkoholiserad, men mycket älskad farsa.

Jag har länge gillat Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladets kultursidor. När Mig äger ingen dessutom blev nominerad till Augustpriset kände jag att jag bara måste läsa den.

Nu har jag läst ungefär halva romanen, och redan nu känner jag att den kommer att få ett mycket högt betyg. Jag återkommer med en mer uttömmande recension då jag läst klart.


Lundell skrev bättre böcker när han söp

I DN idag så finns det en artikel om droger och skrivande. Jag är ingen drogromantiker, och tycker att författare precis som alla andra bör vara nyktra på jobbet. Vissa experiment under inflytande av alkohol eller andra droger kanske kan vara intressanta. Men annars tror jag att det man skriver under rus kan verka genialiskt just då, men är dynga när man tittar på det nykter.

Något som står i artikeln som jag däremot måste hålla med om är att droger kan ge värdefulla erfarenheter, som kan utveckla skrivandet. Vissa författare vinner mycket på att de använder alkohol eller andra droger när de inte jobbar, och det ger värdefull inspiration till skrivandet. I värsta fall kan deras böcker till och med bli sämre den dagen de går med i anonyma alkoholister.

image268
Tyvärr är Ulf Lundell ett stort och tydligt exempel på det.
Jag skulle aldrig sälla mig till de dårarna som under Lundells första nyktra turné hade skyltar med sig där det stod "Sup Uffe". Det kanske ligger något komiskt i den incidenten, men i grund och botten är det en grov kränkning mot artisten och hans anhöriga. De flesta alkoholister slutar inte supa förrän de nått botten. Att riksalkoholisten bytte sida var nog inget enkelt beslut, utan något Lundell gjorde för att det var absolut nödvändigt om han ville leva ett någorlunda drägligt liv.

Nu tänker jag inte diskutera Ulf Lundells musik. Men om man tittar på Ulf Lundells skrivande, så tycker jag att det är klart och tydligt att de romaner han skrev innan 1987 (det året han blev nykter) är mycket bättre än det han skrivit efter den stora omvälvningen.


Ulf Lundell debuterade med Jack 1976, en bok som blev en av den svenska historiens största romaner. Innan han gick med i AA så skrev han dessutom Sömnen, Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, Kyssen och Tårpilen. Efter 1987 har han förutom en Varg söker sin flock, som handlar just om det stora omvälvandet med att bli nykter och att få en gudstro, skrivit trilogin Saknaden, Friheten och Värmen. Jag väljer att bortse från Frukost från en främmande planet, eftersom det inte är en roman i vanlig mening, men ni kan läsa min recension här.

Det som Ulf Lundells tio romaner har gemensamt är också det som gjort honom till en stor författare, nämligen det genialiska språket. Han är ingen Liza Marklund eller Jan Guillou (jag skäms nästan att nämna dessa i samma andetag som Lundell) som förlitar sig på en spännande intrig. Det är Uffes vackra och levande prosa som lyfter hans romaner, så att de svävar långt över vad handlingen i själva boken medger. Lundell skulle kunna skriva en hel roman på 800 sidor om en kille som sitter ensam och ser på TV, och det skulle ändå vara läsvärt. (De senaste åren verkar det tyvärr som att han strävar åt det hållet).


image269Det som skiljer romanerna före och efter Den Stora Nykterheten, är att när Uffe söp så förlitade han sig inte enbart på språket. Om man jämför Jack med alla dess dåliga efterapningar, så är det inte bara Lundells underbara prosa som gör att den vinner på knockout. Lundell har också en intressantare handling, och skapar mer fascinerande karaktärer, än precis alla andra som försökt skriva en "ung man med författarambitioner super i Stockholm". (Det finns andra anledningar som gör att Jack är bättre än alla efterföljare. Bland annat det faktum att prosan ändrar sig i de tre delarna. Men en analys om varför jag tycker att Jack är en genialisk bok är ett så viktigt och stort ämne, att jag det helt enkelt inte finns plats för det här.)

Även i de andra romanerna Uffe skrev innan 1987 finns det många fascinerande karaktärer, som gör läsandet intressant, och det är ofta de personerna som för handlingen framåt. Jag tänker till exempel på Greger i Sömnen, Larsson-Persson i Hjärtats Ljus, och Greven i Kyssen. Karaktärer av det slaget tycker jag helt saknas i Lundells senaste romaner.

I alla de tidiga romanerna, men framför allt Kyssen och Hjärtats Ljus, var även handlingen så pass medryckande att läsaren aldrig fick det tråkigt.


Det är något jag tyvärr inte kan säga om Lundells senaste romaner.

Efter Den Stora Nykterheten var En varg söker sin flock den första romanen som Lundell skrev. Den tycker jag är mycket bra och läsvärd. Att Uffe var nykter och religiös var en så stor omvälvning för honom själv, att boken blev spännande trots att den egentligen saknar handling. Huvudpersonen (som är det enda "jag" i Lundells böcker som faktiskt är Lundell själv) var så fascinerad av sin egen nykterhet att varenda liten detalj i livet blev intressant.

Sen skrev Lundell trilogin Saknaden, Friheten och Värmen, där varje bok känns lite mindre angelägen än den som kom innan.

I ordning är huvudpersonerna i böckerna, Florian - konstnär och nykter alkoholist, Tom - författare och nykter alkoholist, och Paul - rockartist och, tro det eller ej, nykter alkoholist.

Är det någon mer än jag som ser ett samband?

Efter 1987 har alltså Lundell bara skrivit böcker om personer med konstnärliga yrken som är nyktra alkoholister. Till skillnad från huvudpersonen i En varg söker sin flock, så är herrarna i trilogin inte längre fascinerade av att se världen med nyktra ögon. Snarare börjar de bli uttråkade av att inte få dricka. Därför händer det någonting i de här böckerna som jag aldrig trodde skulle hända då jag läste Lundells tidiga verk - till vissa delar är Uffes senaste romaner ganska tråkiga.

image270Det finns någon slags handling i alla böcker i trilogin, men den är inte särkilt viktig eller bärande för historien. Som exempel kan jag ge att de händer tio gånger mer intressanta och spännande saker i Kyssens 350 sidor, än i Friheten som är mer än dubbelt så lång.

Det som är viktigt i trilogin är i istället en samhällskritik mot det Sverige som inte längre är ett folkhem. Överhuvudtaget handlar böckerna till stor del om vad Lundell själv tycker och tänker, till exempel delar han i senaste boken ut kängor mot namngivna personer i media.

Lundell har däremot inte tappat sitt språk, utan hans genialiska prosa gör att han slåss i en division som de flesta andra svenska författare bara kan drömma om.

Den tydliga som har hänt med Lundell efter Den Stora Nykterheten är att han verkar ha tappat en stor del av sin förmåga att uppfinna ett persongalleri till sina böcker, dessutom verkar han ha tappat en del av sin förmåga att komma på en bra handling.


Det verkar som att Uffe lever ett ganska tråkigt liv, där han ofta sitter och svär framför tv:n och stör sig på olika personer och företeelser. Jag tror att hans liv var, definitivt inte bättre, men  mer händelserikt på den tiden han drack. Det återspeglas i hans böcker.

Jag skulle aldrig påstå att Ulf Lundell borde börja supa igen, jag känner alldeles för mycket respekt och kärlek för den mannen för att utsätta honom för något sådant. Det enda jag vill säga är att hans böcker har blivit markant sämre sen han slutade dricka.

Alkohol är nog inte lösningen på problemet. Nu har jag hört att Lundell har börjat skriva pjäser. Att byta form kan nog vara den förändring Uffe behöver för att ta sig ut ur den återvändsgränd hans skrivande hamnat i. Det gläder mig oerhört, för jag hoppas att han kommer att skriva fantastiska saker i tjugo år till.


Jag slaktade en av mina heliga kor

När Ulf Lundells bok Frukost på en främmande planet kom, så recenserade jag den för tidningen Arbetaren. Jag gillade inte alls boken, och skrev en mycket negativ recension. Det kändes jättekonstigt, eftersom Ulf Lundell var en av mina idoler då jag var yngre.
Men jag tycker själv att det är en bra och ärlig recension, där jag kritiserar verket och inte personen.
Den här recensionen blev för övrigt senare citerad i DN, i artikeln Lundell och recensenterna.

image155Ulf Lundell

Frukost på en främmande planet

Schultz förlag

Ulf Lundell har skrivit 10 romaner, varav de flesta har sålt väldigt bra. Dessutom har han uppnått en kändisstatus som gör att väldigt många i Sverige är intresserade av allt han gör och tycker. Det har fört med sig att Ulf Lundell har fått en konstnärlig frihet att ge ut vilka böcker han vill, utan att förlaget lägger sig i eller att han behöver vara rädd för en försäljningsflopp. Det behöver absolut inte vara en fördel. Hans senaste roman "Friheten" borde ha skurits ned med åtminstone tvåhundra sidor, och den nya "Frukost på en främmande planet" är jag tveksam till om den borde ha blivit utgiven i den här formen överhuvudtaget.

"Frukost på en främmande planet" är en förvirrande bok. Enligt Lundell själv är den en "slags roman byggd på minnen, hågkomster, reflexioner i nuet", den står på lyrikhyllan hos vissa bokhandlare, och jag skulle beskriva den som en 800 sidor lång samling texter.

Lundell har nästan alltid använt sina romaner till att få fram sina egna åsikter och funderingar. Men den här gången har han inte ens bekymrat sig över att hitta på någon handling, eller som i de två senaste romanerna, en huvudperson snarlik honom själv som framför dessa funderingar. Den nya boken lägger korten på bordet, det handlar enbart om Ulf Lundell.

I dagboksanteckningar och några slags prosadikter berättar Lundell om sitt liv. Hur han ser på TV, umgås med kvinnor, spelar in skivor, och blir intervjuad. Han kommenterar nyhetsflödet, och händelser som mordet på Fadime, riksdagsvalet och terrordåden den 11:e september. Precis som huvudpersonen i "Friheten" sörjer Ulf Lundell ett folkhems-Sverige som gått förlorat, och mycket av hans funderingar handlar om det. Det finns också en del intressanta partier som handlar om hans känslor inför mediabilden av honom själv. Här och var i boken dyker det upp några sidor som inte riktigt hör ihop med den övriga texten, och verkar vara en slags barndomsskildring. Om Lundell utvecklat barndomsminnena till en hel roman, tror jag att det kunde blivit en av hans bättre böcker - helt olikt allt han tidigare skrivit.

Ulf Lundell är en mycket skicklig författare, och skriver då och då en väldigt snygg och poetisk prosa. Därför finns det givetvis stycken i den här boken som är briljanta. Men de drunknar i Lundell-gnäll. Han slår in vidöppna dörrar när han kritiserar Robert Wells och Lasse Berghagen. (Okej, båda två är otroligt töntiga. Men vad är det för radikalt med att skriva det?) Han berättar vilka hundar han ogillar, vilka TV-program han hatar. Han ser en konsert med Bruce Springsteen och är missnöjd. Doktor Kosmos faller honom inte i smaken. Han vantrivs på bio. Och framför allt: Ulf Lundell anser sig förföljd av journalister i allmänhet, och feministiska sådana i synnerhet. Han går så långt att han påstår sig vara utsatt för McCarthyism.

I boken kan man läsa att Ulf Lundell känner sig hatad av recensenter, så jag måste påpeka att jag absolut inte hatar honom. Några av hans böcker är fantastiska. Speciellt de romaner, som till exempel "Vinter i paradiset" och "Kyssen", där historien är bärande och griper tag i läsaren så pass att man glömmer vem som skrivit boken. Tyvärr hör inte "Frukost på en främmande planet" till dem, utan verkar vara en samling texter som Ulf Lundell haft i skrivbordslådan och inte vetat vad han skulle göra med.


Roddy Doyle berättar återigen om Kvinnan som gick in i dörrar

image146Roddy Doyle

Paula Spencer

Översättning Hans Berggren

 

Roddy Doyle inledde sin författarkarriär med att skriva tre böcker om familjen Rabitte. Alla tre böckerna filmades, och framförallt Commitments blev en succé. Senare skrev han den lite tyngre boken Kvinnan som gick i i dörrar, med huvudpersonen Paula Spencer. Paulas familj var även temat för tv-serien Familjen, som gick på svensk tv 1998.

I Roddy Doyles senaste roman får vi återse Paula Spencer, från boken Kvinnan som gick in i dörrar. Paula blev misshandlad av sin man Charlo i många år, och är alkoholist. Men när romanen Paula Spencer börjar är Charlo död sedan många år, och Paula, som snart ska fylla 48, har inte druckit på fyra månader.

Det är ett nytt liv som Paula måste försöka anpassa sig till. På jobbet är hon den enda irländskan, alla de övriga städarna är invandrare. Hemma måste hon försöka ta hand om sina barn, i stället för att bli omhändertagen av dem. Två av hennes barn bor fortfarande hemma hos henne - Jack som är sexton och Leanne som är 22. Leanne har alkoholproblem. Paula måste försöka ta itu med det, trots alla otäcka minnen som kommer tillbaks, och alla anklagelser hon får stå ut med då hon försöker konfrontera dottern.

Paula kämpar sig tillbaks till ett någorlunda drägligt liv, och försöker ta igen allt hon missat under sina år som alkoholist. Hon lär sig använda en mobiltelefon, köper en CD-spelare och börjar lyssna på musik igen, och hon sparar ihop till en dator åt Jack.

Trevande återtar Paula kontakten med sin äldsta son John Paul, som levt som heroinist i många år, men nu är en drogfri tvåbarnsfar. Hon försöker återfå sina barns förtroende, och få dem att lita på henne igen.

Roddy Doyle har skrivit boken med stor människokännedom, och kärleksfull respekt för sina huvudpersoner. Det är inga dramatiska intriger, men Roddy Doyles starka personporträtt gjorde att åtminstone jag sträckläste boken. Doyle är otroligt bra på att få läsaren att tycka om och bry sig om karaktärerna, och det är det som gör att man läser vidare. Ingen av personerna i Paula Spencer är några änglar (utom möjligtvis Jack) , men de kämpar på med sina liv och försöker göra sitt bästa. De är hjältar i sin lilla tillvaro, och kämpar tappert mot sina demoner och livets svårigheter.

Paula Spencer är en respektfull hyllning till en modig kvinna som reser sig och återtar sitt liv. Jag är tacksam mot Roddy Doyle för att jag fick återse huvudpersonen från Kvinnan som gick in i dörrar, och jag önskar familjen Spencer det bästa som livet kan erbjuda dem.


Dermot Bolger - En Irländsk gigant

image83Jag är ständigt på jakt efter nya romanförfattare att läsa. För cirka tio år sen, så berättade min polare Mästarn att han läst en intervju med Iggy Pop, som starkt rekommenderade den irländske författaren Dermot Bolger.

På biblioteket hittade jag romanen Vägen hem, som tydligen var den bok som imponerat Mr Pop. Jag blev lika tagen som Iggy.

Till en början verkade Vägen hem vara en slags irländsk variant av Ulf Lundells Jack, där två unga män söp och rökte brass i Dublin. Men då jag läste vidare utvecklades romanen till något mycket mer, en oerhört stark kritik av det irländska samhället på åttiotalet. Huvudpersonen blir genom olika händelser fiende med två gamla bröder, den ene fabriksägare och den andre politiker. Genom denna intrig, som har starkt våldsamma inslag, tecknar Bolger ett mycket otäckt porträtt av ett irland som exporterar sina unga som billig arbetskraft till övriga europa, samtidigt som deras hemland förvandlas till en stor grön turistattraktion.

image84Jag läste två romaner till av Dermot Bolger, Ett andra liv och Sången från Donegal, och gillade båda två. Bolger skriver moderna, urbana, irländska romaner, som inte på något sätt romantiserar den gröna ön. Istället kritiserar han Irland och delar av landets historia, och berättar historier från de delar av samhället som den irländska turistinformationen inte vill höra talas om.

Dermot Bolger är en man som gjort otroligt mycket för den irländska nutidslitteraturen. Han föddes 1959 i en förort till Dublin. Som ung arbetade han bland annat på fabrik och som bibliotekarie. Samtidigt startade han förlaget Raven arts press. Bolger ville inte att irland skulle leva på gamla meriter då det gällde litteratur. Så förutom Bolgers egna tidiga alster, så publicerade förlaget även flera antologier av unga irländska författare.

Under en period var han ordförande för Music base. En organisation som gratis gav råd och stöd till unga musiker, så att de inte skulle bli lurade av musikindustrin.

Bolger har förutom nio romaner skrivit ett antal diktsamlingar och samt ett flertal pjäser som har satts upp på Irland, i Storbrittanien och även spelats in som radioteater för Sveriges radio.

Numera är Dermot Bolger en av irlands mest respekterade författare, och han har fått ett antal tunga priser för sitt författarskap - bland annat Samuel Becket award.

image87Trots att han producerar allt denna litteratur, har han forfarande tid att kämpa för de unga författarna på irland. Därför tar han sig då och då tid att sätta ihop antologier med modern irländsk litteratur, där han publicerar unga infödda irländare såväl som författare av irländsk börd från andra delar av världen.

Tyvärr så har de svenska förlagen slutat att intressera sig för Dermot Bolger, och inga av hans böcker har blivit översatta till svenska de senaste tio åren. Jag har dock lyckats få tag i hans romaner på engelska, och kan med glädje meddela att Bolger fortsätter att kritisera det irländska samhället från insidan. I The Valparaiso voyage från 2001, som handlar en spelmissbrukare som återvänder till Dublin tio år efter att han har fejkat sin egen död för att undkomma skulder, handlar det fortfarande om korrupta politiker och affärsmän. Men här skriver Bolger också om det nya Irland, som inte längre exporterar arbetskraft, utan tar emot ett stort antal invandrare och flyktingar. Han berättar om hur ett folk, som för bara någon generation sedan möttes av skyltar i Liverpool som sade "No blacks, no Irish, no dogs", nu själva behandlar invandrare lika illa i sitt eget land.

Dermot Bolgers senaste roman, The Family on Paradise pier, tycker jag är hans mästerverk och jag tror att det är romanen som han har velat skriva i hela sitt liv. Genom en familj från Irlands nordvästra kust, berättar han om Irlands och europas historia under första halvan av 1900-talet. Det handlar om tre syskon och romanen utspelar sig på Irland under första världskriget, i Sovjetunionen under Stalin, i Spanien under inbördeskriget och slutligen i England och Irland då andra världskriget slutar.

image88The Family on Paradise pier bygger på samtal Bolger haft med en gammal hippiekvinna som Dermot träffat då han liftade runt i sitt hemland som tonåring. Denna kvinna har faktiskt en liten roll redan i den tidiga romanen Vägen hem, och Dermot Bolger har tydligen fortsatt att besöka henne ändå fram till hennes död år 2000, för att höra hennes historier.

Något svenskt förlag borde omedelbart ta på sig ansvaret för att översätta The Family on Paradise pier till svenska.


Vad jag rekommenderar: För er som enbart läser på svenska så rekommenderar jag Vägen hem och Sången från Donegal. Ni som läser på engelska måste bara läsa Family on Paradise pier, men The Valparaiso voyage är också en otroligt läsvärd roman.


Ni har väl inte missat Irvine Welsh?

Väldigt många harsett filmen Trainspotting  men inte alls lika många känner till författaren bakom succéfilmen. Då jag anser att  Irvine Welsh är en av de bästa nu levande författarna i världen, så tycker jag att han förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad han har fått. Därför publicerar jag här två recensioner av hans senaste böcker. Båda recensionerna har tidigare varit publicerade i tidningen Arbetaren.

image34
Irvine Welsh

Limmad

Översättning Einar Heckscher


Irvine Welsh slog igenom 1993 med "Trainspotting" som också blev film. Sen dess har han skrivit sex andra romaner, men förutom debuten är "Limmad" den första som blivit översatt till svenska.

"Limmad" handlar om fyra vänner - Carl, Billy, Gally och Terry - som växer upp tillsammans i en av Edinburgs förorter. Första gången vi får träffa dem är det tidigt sjuttiotal. Billys och Carls pappor, som är arbetskamrater firar Billys lillebrors födsel, blir sentimentala och kommer överens om några budord de ska ge sina söner: Bli aldrig strejkbrytare, slå aldrig en kvinna, backa alltid dina polare och tjalla aldrig någonsin för polisen.

Sen får vi träffa de fyra grabbarna några dagar i början av varje decennium, tills de är medelålders män år 2002. I varsitt kapitel berättar de i tur och ordning om sina liv som tonåringar på åttiotalet. Det är ett hårt liv de lever med slagsmål på fotbollsmatcher, droger, inbrott och desperata försök att få till det med tjejer. De stöter på svårigheter när de försöker hålla ihop och följa sina farsors budord. Speciellt budet om att aldrig tjalla får fruktansvärda konsekvenser för Gally. Tio år senare försöker de fortfarande hålla ihop trots att de har de valt olika vägar i livet. Carl är discjockey, Billy proffsboxare, Terry inbrottstjuv, och Gally har aldrig riktat hämtat sig utan ägnar sig mest åt droger.

Irvine Welsh har lyckats skriva en naket realistisk och trovärdig historia, helt utan att romantisera. Ingen av huvudpersonerna bär någon hjältegloria, och de är närmast smärtsamt ärliga när de berättar. Vissa kapitel är rent obehagliga att läsa, och hela tiden får man en klaustrofobisk känsla av att det inte finns någon väg ut ur desperationen och misären. Tack vare att berättarjaget växlar mellan de olika huvudpersonerna och deras föräldrar, och att Welsh är en mästare på att leverera värdefull information i bisatser, lyckas han teckna en väldigt mångfacetterad bild av karaktärerna och deras inbördes relationer. Att huvudpersonerna hela boken förföljs av händelser från sina tonår blir den röda tråd som håller läsarens intresse vid liv, och Welsh lyckas knyta ihop alla lösa trådar på slutet. En annan intressant detalj är att personerna från "Trainspotting" dyker upp som bifigurer.

Styrkan med "Limmad" ligger mycket i att flera olika personer berättar sin version av samma händelser. Tyvärr har Irvine Welsh använt sig av enbart manliga berättarjag, förutom några korta inlägg från grabbarnas mödrar. De tjejer som dyker upp i historien är mest anonyma källor till svartsjukedramer och senare mödrar till grabbarnas försummade barn. Men speciellt Gail återkommer i varje decennium, och spelar en minst sagt avgörande roll för handlingen. Visserligen är "Limmad" en historia om manlig vänskap, men Welsh missar tillfället att göra historien ännu mer komplett, genom att aldrig låta Gail få en egen röst och berätta sin version. Men som helhet är boken uppiggande bra, och jag hoppas att Forum nu tänker ge ut fler av Irvine Welshs romaner på svenska.


image35

Irvine Welsh

Porr

Översättning Einar Heckscher


Det är inte mer än ett år sen jag svor över att inget svenskt förlag verkade vara intresserade av att ge ut Irvine Welshs böcker. Welsh är enligt mig den mest spännande nutida brittiske författaren, men den enda boken som fanns på svenska var Trainspotting. Situationen blev inte bättre av att Welsh är så gott som omöjlig att läsa på originalspråket, eftersom han i huvudsak skriver på skotsk slang. Men förra hösten gav Forum ut Limmad. Nu kommer Porr som är en fortsättning på Trainspotting.

Ni som inte läst boken Trainspotting har antagligen åtminstone sett filmen, men om ni inte minns så kan jag påminna er om hur den slutar. Efter att gänget från Leith sålt ett stort parti heroin, blåser huvudpersonen Renton de andra på pengarna och flyr till Amsterdam.

Porr utspelar sig nästan tio år senare, och har samma huvudpersoner. Den manipulative casanovan Sick boy flyttar hem till Edinburgh och bestämmer sig för att bli porrfilmsproducent. Renton, som äger en nattklubb i Amsterdam, hoppar in som finansiär. Den psykotiske, våldsfixerade Begbie muckar från kåken, och är fast besluten att hämnas på Renton. Ny i dramat är den självhatande studenten Nikki, som intalar sig själv att hon kan förverkliga sina drömmar genom att bli porrstjärna.

Precis som i Irvine Welshs tidigare böcker har boken flera berättare. Alla huvudpersoner får själva berätta sin historia, och det är därför Porr lyckas bli något mer än bara en fortsättning på Trainspotting. Welsh har nämligen en nästan övernaturlig förmåga att sätta sig in i sina karaktärers psyken helt utan att moralisera. Han skriver lika brutalt naket och ärligt som Charles Bukowski gjorde, men kan också anpassa språket efter vem det är som berättar. Man betvivlar inte en sekund att det är så här psykopater tänker, att det är så här som porraktriser motiverar sig själva, att det som driver Sick boy är samma drifter som driver verkliga porrfilmsproducenter. Om Bukowski berättade helt rakt vilka hemskheter människor gör mot varandra, kan man hos Welsh också få veta varför.

Boken är underhållande och riktigt spännande, och för oss som har saknat Renton och Begbie nästan lika mycket som vi saknat våra barndomsvänner är det en glädje att få återse huvudpersonerna. Man kan välja att läsa Porr som ren underhållning, men om man läser den noggrant så hittar man många tänkvärda saker om sexarbetare, narkomaner och om de konflikter som präglar det skotska samhället idag.

Trainspotting var en bok som skildrade heroinisters liv mer autentiskt och djupgående än vad någon annan tidigare gjort. Den boken råkade bli oerhört kommersiellt framgångsrik och senare film, något som jag inte tror att Irvine Welsh alls hade räknat med. Det känns som om att Porr är skriven för att bli kommersiellt framgångsrik, och för att filmatiseras. Men ändå har Welsh lyckats åstadkomma något unikt, en bok som är spännande och rolig men samtidigt tänkvärd och oerhört allvarlig. Jag kommer att följa hans författarskap med intresse.

Jag vill passa på att ge en eloge till översättaren Einar Heckscher. Eftersom jag försökt läsa Porr på originalspråket vet jag att Heckscher inte haft en lätt uppgift. Men den uppgiften klarade han galant.


Nya generationer behöver nyare böcker

    image24image17image18


När jag gick i nian så var det vissa författare som var obligatoriska att läsa i svenskundervisningen. Det var bland annat Selma Lagerlöf, och så fick vi välja någon av arbetarförfattarna. Jag valde Vilhelm Moberg. I gymnasiet kommer jag ihåg att vi fick läsa till exempel August Strindberg och Leo Tolstoj.

Som trettiofyraåring med begynnande flint kan jag villigt erkänna att alla de ovanstående författarna har skrivit riktiga klassiker. Men det var inte deras böcker som fick mitt tonårshjärta att klappa, och det var inte de som grundade mitt livslånga litteraturintresse.


Av vänner som pluggar till lärare har jag fått höra att svenskundervisningen inte har förändrats särskilt mycket sen jag gick i högstadiet. Tonåringarna tvingas fortfarande läsa böcker som skrivits kring förra sekelskiftet. Det tycker jag är helt vansinnigt.

Syftet med att tvinga tonåringar att läsa skönlitteratur, borde vara att få dem att upptäcka att romaner är minst lika spännande som filmer och teveserier. Skolan borde sträva efter att väcka deras intresse, så att eleverna fortsätter att läsa böcker när de är vuxna.


Med det menar jag inte att vi ska släpa in vilken skräplitteratur som helst i skolan. Jag menar att det finns moderna romaner som har både hög litterär kvalitet, och som ungdomar skulle finna underhållande. Att läsa om samtiden tror jag är mycket mer intressant för tonåringar, än att läsa en roman som utspelar sig på artonhundratalet.

Utan någon större ansträngning borde dagens svensklärare hitta nyare böcker till ungdomarna. Släng ut Selma Lagerlöf och ta in Birgitta Stenberg. August Strindbergs genialitet vill jag inte ifrågasätta, men jag tror att Klas Östergrens Fantomerna skulle bli populärare för gymnasister än Röda rummet. Istället för Shakespeare och Dickens borde tonåringarna få läsa Zadie Smith eller Irvine Welsh. James Joyce borde omedelbart ersättas med Dermot Bolger eller Roddy Doyle.

image21image20image23

Jag tror att det skulle löna sig för att få upp den bildningsnivån i samhället. Om alla elever i Sverige tidigt får upp intresset för litteratur, så tror jag att de till slut hittar fram till de gamla klassikerna. Även om det blir som trettiotvååringar med begynnande flint.

Dessutom tycker jag att vi alla borde läsa för vårt höga nöjes skull, inte för att verka intellektuella och finkulturella.