Min helg präglades av Charlie Chaplin

image334
Helgen har varit ganska händelselös. Jag har inte gjort något speciellt, suttit hemma mycket, surfat, spelat poker och sett på TV. Därför har det här veckoslutet blivit präglat av Charlie Chaplin. SVT har nämligen visat en av Chaplins stumfilmer varje eftermiddag sen i fredags, och jag har sett alla tre.

Stumfilm kanske låter tråkigt i era öron, men jag måste säga att när man har Charlie Chaplin i huvudrollen behövs ingen dialog. Den första filmen som visades var Chaplins pojke, igår gick Guldfeber, och nyss såg jag Moderna tider. Jag gillade alla tre filmerna, men de kvaliteter som fanns i den förstnämnda filmen blev ännu bättre i Guldfeber, för att sedan dras till sin spets i Moderna tider. Det enda ljud som finns i filmerna är musik, och för att skådespelarna på den tiden inte kunde lägga energi på dialog och tonfall, så kunde Charlie lägga all fokus på minspel och kroppsspråk. Det tycker jag att Chaplin lyckats med på ett sätt som är oöverträffat i filmhistorien. En sån skådespelare som Jim Carrey måste få mindervärdeskomplex av att se Moderna tider.

Jag är inte något större fan av slapstick och snubbelhumor i nutida filmer, men när man får se det från genrens fader och mästare är det bara att bocka och buga. Chaplin snubblar över precis allt som ligger i hans väg, hans skor börjar brinna, han får på sig rullskridskor, och glider ofrivilligt in i en maskin. Men framförallt så hamnar han i slagsmål hela tiden.

Just på grund av att filmerna är gjorda för musik som enda ljudeffekt så är skådespelarnas rörelser musikaliska och taktfasta, och slagsmålen - där Chaplin frekvent duckar och delar ut tjuvsmällar - utvecklas till rena danser.

I alla tre filmerna tar Charlie ställning för den lilla människan ( i Guldfeber kallas han utan undantag för The little fellow) , men framför allt i Modern times kan man tydligt se ett socialistiskt budskap. Början av filmen ger en kritisk bild av industrialismen, med monotona löpande-band-jobb, som stressar och sliter ut arbetarna. Charlie blir arresterad upprepade gånger, för att han av misstag blir tagen som ledare för en kommunistisk demonstration, för att snuten tror att han kastat sten under en strejk, och för att han tar på sig skulden då en hemlös flicka blir haffad för att ha stulit bröd.

image336Men Charlie är ingen Gandhi-fantast. Han predikar aktivt motstånd och ger sig otaliga gånger in i slagmål med poliserna, och de gånger han inte blir övermannad så flyr han med den unga flickan i släptåg. Han är lojal mot andra arbetare. Då han får ett jobb som nattvakt i ett varuhus blir han utsatt för ett rånförsök. Men då Chaplin upptäcker att en av rånarna är en gammal jobbarkompis från stålverket som också blivit arbetslös, välkomnar han sin vän. De tar sig en fylla i varuhusets spritavdelning, vilket givetvis slutar med att vår hjälte somnar och blir upptäckt nästa morgon. Han får sparken och blir arresterad ännu en gång, men mannen i plommonstopet tar sitt straff och har inte en tanke på att gola ner sin före detta arbetskamrat. En sann hjälte.


Tyvärr visade inte SVT Charlie Chaplins absoluta mästerverk den här helgen. Hans film Diktatorn tycker jag tillhör allmänbildningen att se. Den gjordes 1940, samma år som Hitler invaderade större delen av Europa. Diktatorn är en svidande kritik mot nazismen, men filmen är gjord på ett oerhört komiskt sätt och förlöjligar Adolf något brutalt. Dessutom innehåller den ett par härliga Chaplin-slagmål i ett judiskt ghetto. Den regissör och skådespelare som törs göra slapstick-humor av slagsmål mellan Nazitysklands poliskår och små judiska män, förtjänar min respekt i all evighet.


I går kväll umgicks jag med Den Hemlige Brodern och en av hans kompisar. Eftersom det bara var skit på TV, så ville Den Hemlige och hans kompis se Sagan om de två tornen, som gick på fyran.

image337Jag är totalt ointresserad av fantasy, och har inte sett någon av Sagan om ringen - filmerna. I brist på bättre beslöt jag mig för att ge filmen en chans, eftersom jag inte tycker att man ska döma bort något man inte har sett. Tyvärr upptäckte jag ganska snart att jag inte kunde uppbåda minsta intresse för Sagan om de två tornen. Världen vi bor i är så komplicerad, mångbottnad och intressant, att jag för mitt liv inte kan förstå varför någon som vill berätta en historia uppfinner en annan värld som är mycket plattare och okomplicerad. En värld där allt är svart och vitt, karaktärerna antingen onda eller goda, och kan beskrivas med enkla ord som vis, stark, dum, kort eller gammal.
En sådan värld är absolut ingen bra plats för en intressant intrig. Den ger inte utrymme för några moraliska gråzoner, huvudpersonerna ställs inte inför några svåra beslut för samvetet och överraskar heller aldrig tittaren, och filmen saknade följaktligen all slags humor. Jag struntar i hur många fantasifulla varelser som befolkar Sagan om ringen, eller hur snyggt filmad och påkostad trilogin är, med gigantiska slag och storslagna scener. Om jag inte känner minsta empati eller blir berörd av karaktärerna, så kommer jag aldrig att kunna intressera mig för den här sortens filmer.


Del 44 - Lördag med Ett öga rött

image183Igår hade jag bestämt mig för att ta det lugnt. Fredagen hade varit spiknykter, och jag tänkte låta lördagen spela samma melodi. Har känt mig lite låg den här veckan. Det är inget speciellt som har hänt. Bara det faktumet att jag har fått nobben på några jobb jag sökt, och det blir allt mer tydligt att jag kommer att få tillbringa ännu en vinter som arbetslös. Så, eftersom jag känt mig låg ville jag inte förvärra saken med att skaffa mig en baksmälla.

Då kommer nästa problem: Vad skulle jag göra denna lördag? Jag har två kategorier av polare. De som lördagar sitter hemma med fru/flickvän och/eller ett par ungar, och de som går på krogen redan på eftermiddagen och sen tillbringar hela dagen på lokal.

Igår var jag bjuden på fest hos Stefan men ville inte gå dit nykter. På eftermiddagen ringde Kalle och föreslog ett par bira på puben, men jag avböjde även denna invit.

Det kändes som att vara nykter en lördag, innebär ett liv i isolering.

Vid sex ringde jag Gorben på chans. Han var faktiskt hemma, och reagerade positivt på mitt förslag om bio.

Då jag mötte Gorben insåg jag omedelbart att han druckit bärs. Detta bekräftade bara min tes om de två kategorierna mina polare tillhör - får man tag i någon som kan tänka sig en bio en lördag, så är den personen redan småberusad.

Det var ingen av filmerna på filmstaden som lockade oss jättemycket, så jag föreslog Ett öga rötthttp://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=689092   ) eftersom jag läst boken.

Vi köpte biljetter fem minuter innan filmen började, vilket innebär att vi fick sitta längs fram. Gorben gillade det för att han fick plats med sina långa ben, men jag tyckte att man fick nackspärr av att stirra nästan rakt uppåt.


image184
Som vanligt blir man alltid besviken då man ser en film som är baserad på en bok man gillar. Filmen var inte direkt dålig, jag ger den betyget helt okej, men jag tycker att de förstörde stämningen med ett antal dråpliga och ibland rent barnsliga skämt.

Filmen och boken handlar om Hamil, en ung invandrarkille som bor med sin far. Hamils mamma är död, och han är väldigt besviken på hur hans farsa reagerat efter moderns död. Pappan är nästan desperat i sina försök att anpassa sig till Sverige. Han lyssnar på Abba, äter pyttipanna och vägrar prata arabiska med sin son. Hamil däremot vill bevara sina Marockanska rötter, hatar allt svenskt och pratar med flit starkt bruten Rinkebysvenska.

Det är inte författaren Jonas Hassen Khemiri som skrivit manus till filmen, utan Ett öga rött är baserad på hans bok med samma namn. Därför var det en del intriger i filmen, som inte ens finns med i boken.

image185Misstaget jag tycker filmmakarna gjort är att de dels försökt göra den rolig, och dels verkade det som den var riktad till en tonårspublik. Jag tror att en film baserad på boken Ett öga rött hade kunnat bli helt suverän om den varit allvarligare och mer realistisk. Man skulle faktiskt kunnat porträttera Hamil som en Travis Bickle- liknande figur (huvudpersonen i Taxi Driver) på gränsen till en psykos.

Jag avråder er inte från att se Ett öga rött, men ni behöver inte rusa till biograferna. Däremot tycker jag verkligen att ni ska läsa Jonas Hassen Khemiris böcker. Hans debut Ett öga rött är bra, men jag tycker att den blev lite väl upphaussad på grund av att den är den första romanen skriven på Rinkebysvenska. Den andra boken Montecore : en unik tiger är däremot helt suverän. Med den visar Jonas Hassen Khemiri att han är en mycket talangfull och duktig författare, och jag tror att han kommer att få en viktig roll i den svenska litteraturen.


Efter filmen ville Gorben givetvis gå och dricka bärs. Jag hängde med honom till Mörners, där jag drack två Guiness medan Gorben drack tre öl, en sexa whisky och en sexa Gammeldansk.

Sen gick jag hem, och Gorben gick vidare till vårt stampub Royal arms.

Det blev ingen spiknykter lördag. Men jag blir definitivt inte bakis på två Guiness.


This is England - När skinnskallarna blev rasister

image141
image142This is england

Regi: Shane Meadows


Året är 1983, Thatcher styr Storbritannien, det råder massarbetslöshet och Falklandskriget pågår. Shaun är 12 år och hans pappa har dött i kriget. Hans mamma ger honom bara töntiga kläder och han blir ständigt retad i skolan.

En dag möter han ett gäng skinnhuvuden som till hans stora förvåning pratar med honom och är vänliga. Skinnskallarna tar honom till sig. Shaun får umgås med dem och hänga med på deras fester, dricka öl och träffa tjejer. Så han skaffar ett par Doctor Martens och låter dem raka hans huvud.

För första gången har Shaun kompisar och känner att han tillhör en grupp. Hans nya kompisar är ett gäng ganska vanliga killar och tjejer som gillar skamusik, och en av dem är svart.

Men en dag kommer skinnskallarnas kompis Combo hem från fängelset. På kåken har han gått med i National Front. Hans tal om krig mot pakistanier och de som våldtar england, gör de andra i gänget obehagliga till mods. När Combo tvingar alla att ta ställning för eller emot invandrare delas gänget i två delar. Shaun, som vill göra sin farsa stolt, bländas av Combos snack om att slåss för England och hamnar på rasisternas sida.

This is england bygger på Shane Meadows egna erfarenheter från ungdomen (Ni kan läsa en intervju med honom i DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=681130). Filmen är mycket trovärdig, och den 14årige Thomas Turgoose gör en förvånansvärt bra roll som Shaun. I början av filmen är det kul att se hur de annars så tuffa skinnbollarna blir nervösa och artiga då Shauns mamma skäller på dem för att de rakat hans huvud.

I dag är det inte många som tänker på att skinheadsrörelsen till en början inte alls var rasistisk, utan samlade både svarta och vita ungdomar kring intresset för den jamaicanska musikstilen ska. Det är intressant att se hur en annars ganska harmlös och positiv subkultur, blir övertagen av mörka rasistiska krafter. Hur unga människor kan bli meddragna i något mycket obehagligt, för att de känner att de inte har någon framtid och behöver någon att skylla på.

Soundtracket till filmen är kanonbra, med i huvudsak låtar av Toots and the Maytals.

Jag lyfter på hatten för This is England och rekommenderar alla att se den. Speciellt ni som liksom jag, älskar brittisk socialrealism.


Del 31 - Bra pokerdag och en efterlängtad film

image138
På eftermiddagen och tidiga kvällen igår stannade jag hemma för att spela poker och lyssna på min kusins program på P3 dokumentär. Jag tycker att Anton hade gjort en mycket bra program om flyktingströmmarna till Sverige, där han som utgångspunkt hade flyktingförläggningen i hans hemby Figgeholm. Det var intressant att höra nyhetsinslag från den tiden då flyktingförläggningar brändes, och Sjöbopartiet bildades. Anton själv försökte inte ta på sig någon hjältegloria, utan erkände att han tänkt en del dumma tankar om flyktingarna, på grund av bråk om tider i gympahallen.


Pokern gick bra måste jag säga. Av tre spelade enbordsturneringar lyckades jag ta två förstaplatser. Så den andra veckan på tiodollarsnivån, måste ses som med beröm godkänd. Av 20 spelade kom jag i prispengarna 12 gånger, och fem av dem var förstaplatser.

Jag hoppas att det fortsätter så här, och ber en bön till Den Store Pokerguden, om att jag ska slippa bad beats och därmed undvika tilten.


Efter P3 dokumentär gick jag upp till Den Hemlige Brodern. Vi skulle se filmen Frihetens pris (The wind that shakes the barley). Filmen är regisserad av Ken Loach och handlar om två bröder under Irländska frihetskriget. Jag har alltid gillat Ken Loachs filmer, och är dessutom mycket intresserad av Irlands historia. Så den här filmen har jag längtat efter att få se, ända sen jag hörde talas om den och den vann Guldpalmen på festivalen i Cannes.

image139Till skillnad från till exempel Michael Collins, så tilldrog sig inte den här filmen i Dublin utan någonstans på Irländska landsbygden (jag tror det var i grevskapet Cork). Huvudpersonerna var inte de stora kända irländska kämparna som Eamonn De Valera och Michael Collins, och det fanns ingen kärleksintrig med en malplacerad Julia Roberts.

Frihetens pris handlade om två helt vanliga bröder som blir indragna i IRA då de 1920 bekämpade engelsmännen på hemmaplan. Damien vill till en början inte bli indragen i kriget, utan åka tillbaka till England där han studerar till läkare. Men då han med egna ögon får se den brutala behandlingen som civilbefolkningen får utstå av engelsmännen, känner han sig tvingad att delta i konflikten.

Filmen var mycket realistisk och visade på ett bra sätt vad som händer med vanliga människor i ett krig, och hur skitigt våldet är. En fruktansvärd scen var när Damien kände sig tvingad att skjuta en kille han känt sen han var liten, för att denne varit informatör åt engelsmännen.

Frihetens pris är inte bara historiskt intressant. Den är även tänkvärd i dag, eftersom det handlar om vad som händer i ett land där en ockupationsarmé patrullerar gatorna (som till exempel i Irak).

Jag kan inte låta bli att tänka att just den Irländska frihetskampen är som gjord för Ken Loach att göra en film om. Dramaturgiskt är den som de flesta andra Ken Loach- filmer. Det börjar i en miserabel situation för några vanliga människor, som kämpar för att göra situationen bättre och det finns en strimma hopp för dem. Men den sista halvtimmen av filmen blir allt bara värre, och ännu mer tragiskt. I den här filmen var tragiken att bröderna började slåss mot varandra då avtalet med brittiska imperiet slutits. Avtalet innebar ett begränsat oberoende inom det brittiska imperiet, där engelsmännen behöll det som blev nordirland, och irländarna tvingades forsätta att svära trohet till det brittiska kungahuset. Det avtalet delade befolkningen i två läger, det blev inbördeskrig på Irland, och de två bröderna hamnade på olika sidor i den konflikten.


Jag rekommenderar verkligen Frihetens pris. För er som inte känner till Ken Loach tycker jag ni ska se Land och frihet (om Spanska inbördeskriget) och Mitt namn är Joe (som är en av mina absoluta favoritfilmer).

Om ni är såna som gillar lyckliga slut, så råder jag er att undvika Ken Loach i all framtid.


Efter filmen gick jag hem och såg Deadwood. Sen gick jag och la mig.


Del 27 - Äntligen är det över

image123

Precis när jag börjar skriva det här så börjar Pokerkväll i Vårby Gård, på radion. Det känns mycket passande, och jag tycker det är en kanonlåt.

Eftersom jag satt hemma hela dagen i måndags, kände jag att jag var tvungen att komma ut igår. Jag bestämde mig för att gå ner till biblioteket, och på vägen ta ens sväng på stan i det fina vädret.

På ett café på trädgårdstorget så jag att Erik Boll satt och åt glass. Så jag beställde en kaffe och slog mig ner. Efter en stund dök Rille Röj upp och slog sig ner han också. Erik är arbetslös precis som jag, och Rille hade semester. Röjarn hade varit på biljardhallen för att köpa dartpilar, men upptäckt att de inte öppnar förrän klockan fyra på sommaren.

Vi snackade lite skit, och efter en stund skulle Erik åka hem. Röjarn skulle upp till abisko för att fräscha upp färgerna i sin GAIS-tatuering, så han gjorde mig sällskap på vägen till biblioteket. Jag lämnade tillbaka en bok och några dvd-filmer, men hittade inget jag ville låna. På väg ner till lågprisaffären såg jag att Punkarn och Indianen satt på Hamlets uteservering. Snackade lite med dem, men gick inte in och satte mig.

Väl hemma käkade jag, och spelade sen poker. Det hade börjat bra på tiodollars- nivån, men nu gick det trögare. Av fem stycken enbordsturneringar igår lyckades jag bara ta två tredjeplatser. I minst en spelade jag faktiskt dåligt, men två gånger åkte jag ut på bubblan som fyra. Båda gångerna jag kom trea åkte jag ut på bad beats. En gång checkraisade jag all in med topparet och fick syn av ett färgdrag som gick in. Andra gången floppade jag själv näst bästa färgen med öppet straightflushdrag. Check från min sida, potbet från motståndaren, jag raisar, han går all in, synar och får se ett tvåpar som blir kåk på rivern.

Jag har spelat två enbordsturrar idag, och tagit en tredjeplats. Mitt försök att gå upp i nivå började bra för att sen gå trögare. Men i sin helhet så ser det helt okej ut hittills. Av tio spelade har jag kommit i pengarna varannan gång. Det tråkiga är att tre av de gångerna är tredjeplatser, men ändå ligger jag plus tre inköp. Om inte något katastrofalt inträffar tänker jag fortsätta med tiodollars sit n go resten av veckan, för att på söndag göra en utvärdering. Ligger jag det minsta lilla plus på söndag, så fortsätter jag på den här nivån en vecka till.

image124 image125
Igår blev jag frustrerad av mina bad beats och beslöt att se en film istället. Min gamle polare Böse hade skickat Factotum, som han spelat in från canal plus. Factotum är den andra filmen som gjorts som bygger på verk av den amerikanske författaren Charles Bukowski. Den första filmen som heter Barfly gjordes 1987 och hade Mickey Rourke i huvudrollen. Factotum gjordes för något år sen, och den här gången är det Matt Dillon som spelar Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Jag tycker att Factotum var mycket poetiskt gjord, och att Matt Dillon gjorde en mycket bra roll. Men ibland kändes filmen lite väl stillastående, och vissa sidohandlingar förde inte historien framåt alls. Jag tror att filmmakarna hade vunnit på att inte försöka ta med så mycket av romanen Factotum, utan istället fokuserat på de mest intressanta och dramatiska delarna.

Filmen var klart sevärd, och ett måste för alla som gillar Charles Bukowski (eller Matt Dillon). Men jag tycker nog att Barfly var bättre, eftersom den var mer dramatisk. Mickey Rourke visade de mer burdusa och yviga sidorna av Charles Bukowski, medan Chinaski i Matt Dillons tolkning mer verkade ta allt med ett stoiskt lugn så länge han hade en flaska whisky i handen.

Viken tolkning som ligger närmast sanningen vet jag inte, men sanningen är inte viktig. Det enda som är viktigt i litteratur och film är att berätta en jävligt bra historia.

Efter filmen surfade jag lite och lyssnade på radio. Jag blev mycket lycklig då jag hörde på nyheterna att operation Banér var över efter 38 år. Vid midnatt hade den sista brittiska soldaten lämnat norra Irland. Jag vill framföra mina hjärtliga gratulationer till den irländska befolkningen i både nord och syd. I en förhoppning om framtida fred på den gröna ön vill jag att ni alla begrundar några ord av poeten Bobby Sands, som dog av hungerstrejk i ett brittiskt fängelse.

"Our revenge will be the laughter of our children"