Recenserar Sundström och funderar över rockjournalistik

I onsdags var jag och kollade på Stefan Sundström på L´Orient. Jag visste inte om någon av jag kände skulle vara där och jag ville inte hinka en massa bärs eftersom jag skulle recensera konserten för Corren, så jag gick hemifrån ganska sent.

När jag kom dit upptäckte jag att det vimlade av folk och att L´Orient var i det närmaste fullsatt. Vid bardisken träffade jag två tjejer som jag jobbade ihop med för tio år sen. Så jag slog mig ned med dem och drack först en isvatten och sen två öl i väntan på att konserten skulle börja. Eftersom vi satt vid baren hela tiden träffade jag flera vänner och bekanta som jag bytte några ord med när de beställde bira.

 

Stefan Sundström är en så pass rutinerad artist att han aldrig gör en dålig spelning. Men jag såg Sundström för första gången redan 1989, innan han hade släppt sin första skiva. På nittiotalet var jag på hans konserter ett otal gånger, och onsdagskvällen var definitivt inte den bästa gången jag sett honom. Så även om jag hade en sjyst konsertupplevelse var jag ändå lite missnöjd. För min del hade han gärna kunnat stryka någon låt från den senaste skivan och spela minst 45 minuter längre, för det var ett antal av mina önskelåtar med Sundström som jag aldrig fick höra.
Jag måste erkänna att jag inte har engagerat mig så hårt i Stefan Sundström de senaste åren som jag en gång gjorde. Jag tillhör nog den del av fansen som anser att han gjorde sina bästa plattor i början av sin karriär. Mina favoriter från onsdagens spelning var nog när han gjorde två riktigt bra och riviga covers på Allan Edvalls Förhoppning och Troll och älva.

Jag gick hem nästan direkt efter att konserten var slut eftersom jag var tvungen att skriva recensionen tidigt dagen därpå.

 

På torsdagen gick jag upp klockan åtta och satte mig med en kopp kaffe framför datorn. Innan klockan tio skulle jag maila en recension som var cirka 1200 tecken.

Det mesta jag skrivit de senaste åren har varit till min blogg eller min novellsamling. Då har jag kunnat ta den tid jag behöver och texten har fått bli precis så lång som jag ville. Men nu skulle jag skriva under tidspress och hade en begränsat antal ord att uttrycka mig på.

Det var en intressant omväxling att arbeta på det här sättet. Det är en viss konst att kunna uttrycka sig kort som jag kan behöva bli bättre på. Men 1200 tecken är väldigt lite och man har inte mycket plats att för några bakgrundsfakta eller för att kunna ge en heltäckande och poetisk beskrivning av sin upplevelse av konserten. Men jag tror att jag fick till en någorlunda sjyst text som ni kan läsa här.

 

Jag gör gärna fler recensioner för Corren, för det är kul att springa på konserter och dessutom få betalt. Men jag kan inte undgå att känna mig lite avundsjuk på skribenter på stora musiktidningar som Rolling Stone eller Mojo. Där kan en recension, intervju eller ett reportage vara flera sidor långa. I svenska dagstidningar ska allt vara så kort och koncist och jag tycker det är lite tråkigt.

Rockjournalistik kan vara hur bra som helst. Jag har läst långa reportage om olika artister där texten haft nästan lika stort konstnärligt värde som någon av artistens låtar eller en novell av någon litteraturpristagare. Men sånt görs tyvärr väldigt sällan i Sverige.

 

Ikväll är det dags att se Thåström i Sporthallen. Han var grymt bra i Göteborg förra veckan och jag har höga förväntningar även ikväll. Dessutom ryktas det att poeten och Linköpingssonen Bruno K Öijer kommer att dyka upp på scenen. Jag är väldigt nyfiken på vad han ska hitta på.

Innan konserten ska jag förfesta med några gamla polare på Royal arms. Vare sig ni ska gå på Thåström eller inte tycker jag ni ska komma förbi och ta en fredagsbira. Jag kommer nog att vara där senast halv fem.


Dagen då jag tvingades välja


Jag är ingen sportfanatiker. Mina lojaliteter inom idrotten handlar nästan enbart om patriotism eller lokal sådan. Därför kollar jag gärna på fotboll i landslagsammanhang och brukar då bli kraftigt engagerad. När det gäller hockey engagerar jag mig i landslaget först när det är OS, och bojkottar alla andra turneringar eftersom de bästa spelarna nästan aldrig är med.

Förutom att jag har en viss förkärlek för Hibernians FC i skotska ligan har jag aldrig engagerat mig särskilt mycket i klubblag. Därför är jag totalt ointresserad av allsvenskan, och när det gäller hockey skulle jag vara lika ovetande om vad som händer i elitserien om inte Linköping råkade vara ett av de bästa lagen.

Genom att observera mina vänner och bekanta har jag förstått att de flesta håller på olika klubblag i olika länder och ligor. Till exempel är det vanligt att man håller på ett lag i allsvenskan och ett annat i premier league. Det kan fungera friktionsfritt i nästan ett helt liv eftersom svenska och engelska fotbollslag sällan möts. Men det kan också komma en dag då ditt svenska favoritlag möter ditt engelska i någon större turnering som champions league. Det är då du ställs inför en ödesfråga. Du tvingas välja sida och bestämma dig en gång för alla vart din starkaste lojalitet och kärlek ligger.


Jag hade trott att jag skulle slippa att göra sådana val. Dels för att jag som sagt inte är supporter av några klubblag i olika ligor. Men också för att jag inte är så dödligt engagerad i sport. Först och främst är det musik som är min stora passion. Rockmusik är faktiskt ingen tävling, och hur många listor man än gör tillsammans med sina polare så behöver man egentligen aldrig välja vilket som är ens absoluta favortband eller vilken artist man gillar mest. De är fullt godtagbart att säga att det är svårt att jämföra äpplen och päron, och erkänna för sig själv att olika artister betytt lika otroligt mycket. Att du älskar, har älskat och kommer att fortsätta älska flera band resten av livet, men av olika anledningar och för att de betytt mycket under olika perioder. Vi musikfanatiker behöver egentligen aldrig välja.


Trodde jag till klockan nio i morse. Det var då jag ställdes inför mitt ödesval. Jag var tvungen att välja mellan två män som båda har betytt så mycket för mig att jag inte riktigt kan föreställa mig hur mitt liv sett ut om jag inte hade kunnat använda deras musik som soundtrack till mitt liv.

Som jag berättade förra veckan så har jag fått tag i biljetter till Bob Dylans konsert i Jönköping den 27e mars. Det är för övrigt det närmaste Dylan har kommit min hemstad under hela mitt liv. Jag har sett Dylan vid varje Sverigebesök sen 1995, och utgiften för biljetten kändes lika självklar och ofrånkomlig som att betala hyran eller elräkningen.

I morse släpptes biljetterna till Thåströms turné nästa år. Det visade sig att han spelar i Linköping exakt samma datum som Dylans konsert i Jönköping.

Det kändes som att Guds gigantiska finger kom ner genom mitt tak, pekade på mig och frågade:

- Which side are you on?


Så nu måste jag välja. Jag måste bestämma vart mina lojaliteter ligger. Vem har betytt mest för mig och vems musik föredrar jag om jag bara måste välja - Bob Dylan eller Joakim Thåström.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva den här meningen: Det blir Bob Dylan som får stryka på foten.


När jag funderar ordentligt så inser jag nämligen flera saker. Jag har gillat Thåström mycket längre. Jag upptäckte Ebba Grön när jag var endast åtta år, men köpte min första Dylanplatta först tio år senare. Eftersom jag var nästan vuxen då jag blev en fanatisk Bobcat så kan Dylan aldrig bli lika betydelsefull som Thåström.

Jag växte upp med Thåströms röst som bakgrund till hela mitt liv, och jag kan ärligt säga att jag inte vet om jag skulle överlevt mina tonår utan hans musik. Det var Ebba Grön som spelades under de första fyllorna och det var deras låtar jag sjöng för mig själv för att jaga bort cellskräcken medan jag dunkade mina armar fulla av blåmärken mot betongdörren den där gången då jag som femtonåring blev inlåst i en fyllecell. Det var Imperiet jag lyssnade på då jag satt i mitt pojkrum, rökte marlboro ur små paket och hade såna djupa grubblerier som bara en sjuttonåring kan ha. Det var konsertererna med Imperiet och den första soloturnén som fick mig att inse vilket totalt extatisk upplevelse en rockkonsert kan vara.

Och det är kvaliteten på deras liveframträdanden som gör att jag inte har så dåligt samvete för att jag väljer bort Dylan som jag kanske borde ha.


Om någon skulle påstå att Bob är dålig live nuförtiden skulle jag bli mycket upprörd och känna mig personligt förolämpad. Det är magi att se Dylan spela. Bob får ibland ganska dålig kritik i tidningarna, men jag kan aldrig förstå hur en artist som spelar tunga krossarversioner av världens bästa låt All along the watchtower, kan få mindre än fem stjärnor.

När Dylan spelar live så låter låtarna ganska annorlunda mot vad de gör på skiva. Därför brukar det till och med för mig dröja 30 sekunder att komma på vad det är för låt han spelar. Det gör att jag flera gånger under varje konsert blir överraskad och lycklig då jag efter första strofen inser att jag ska få höra till exempel Tangled up in blue, It´s alright ma eller Desolation row. Varje gång kittlar det i min mage och jag blir oerhört tacksam över att Bob fortfarande lever så jag kan få höra dessa odödliga mästerverk rakt från hans egen mun. Varje Bob Dylan-spelning är en oförglömlig upplevelse.

Men...

Hur jag än vänder och vrider på det så vet jag mycket väl att Bob Dylan gjorde sina bästa konserter 1966 och 1975. Hur magiskt det än är idag, så kan det aldrig bli lika bra som under guldåren. Jag håller inte med om att Bobs röst är dålig dessa dagar, men den är sämre än förr. Dessutom är inte Bob speciellt spännande i sina liveframträdanden. Ibland gömmer han sig nästan bakom pianot, sjunger sina låtar rakt upp och ner och kommunicerar inte alls med publiken.

En annan aspekt är att Dylan släppte sin senaste skiva för två år sen, och jag har redan sett honom två gånger sen dess.


Thåström däremot släpper en ny platta den 4e mars. Hans senaste skiva Skeborkvarnsv. 209 är bland det bästa han har spelat in, och jag är helt säker på att jag kommer att dyrka även den nya plattan. Därför skulle det vara helt underbart att se honom live bara tre veckor efter att skivan släpps.

Även om jag alltid kommer att gräma mig över att jag aldrig såg Ebba Grön live, så får jag aldrig känslan under en Thåström konsert att jag borde sett honom under en annan period av hans karriär. Han ger så otroligt mycket under sina konserter att det verkar som att han vid varje enskilt tillfälle bestämt sig för att just den konserten ska bli den bästa han någonsin gjort.

Live sjunger Thåström med en känsla och närvaro som gör att man tror att han skulle dö om han inte fick sjunga dessa ord. Han springer omkring på scenen, vevar med armar och ben på ett närmast epileptiskt sätt och stirrar på publiken med så otäckt fokuserade ögon att man funderar över om hela tillställningen är en slags seans för att driva bort några demoner som plågar den magre 51åringen. De lugna låtarna griper mig, får mig sentimental, stå blickstilla och bara lyssna, medan de rockiga, brutalare sakerna får mig att hoppa vilt, veva med näven i luften och sjunga med. Om det kittlar i min mage under Dylans låtar, så får jag något som måste kallas för musikaliska orgasmer under en konsert med Joakim Thåström.

Faktum är att varje gång jag ser Thåström live så känns det ungefär som när man äntligen har sex med en tjej man är kär i efter en lång period av onanerande och känslolösa one-night-stands. Någonstans i mitten inser jag att det är det här jag längtat efter, det är det här jag vill ha, och hur fruktansvärt mycket bättre det är än alla surrogat jag avverkat innan.


Så när jag tänker efter är valet ganska självklart. Jag ska se Thåström i Linköpings sporthall den 27e mars. Dylanbiljetten till Jönköping kommer jag att sälja på blocket. Om det är någon läsare som är intresserad av tre biljetter så kan ni höra av er.

Sen får jag se om jag innan det är dags kan få tag i en restbiljett till Dylan i Globen. För även om jag tydligen sätter Thåström främst, skulle det vara en härlig upplevelse att se Bob och Jocke med mindre än en veckas mellanrum.


Nya skivor väcker gamla minnen


En sommarkväll år 2001 befann jag mig i Westport, en liten stad på nordvästra Irland. Jag och två kompisar hade hyrt en bil för att under två veckor åka runt och upptäcka den gröna ön.

Som de flesta andra kvällar den semestern så regnade det då vi gled omkring i den lilla staden med endast 5000 invånare. Först tog vi några Guiness på en stillsam pub medan vi tittade på semifinalen i Gaelisk fotboll. Efter det blev vi sugna på att släppa loss ordentligt och gav oss ut och letade efter något ställe där Westportborna brukade fira lördagskvällarna.

Precis som i de flesta städer i hela västeuropa visade det sig att det populäraste stället i Westport inte alls var i min stil. Det kändes som en motsvarighet till Harry´s i Linköping, då musiken discjockeyn spelade var intetsägande hits av den sort som fantasilösa plattvändare spelar över hela världen. Dessutom var den unga manliga lokalbefolkningen ciderberusade och verkade sugna på slagsmål. Så vi drack ur våra pints ganska snabbt och lämnade det stället innan Fergus och Finbar skulle försöka imponera på Siobhan och Sinead genom att spöa turister.

Vi gled bort från Westports huvudgata och drev planlöst omkring och letade efter en pub i vår smak. Då fick vi höra rockmusik på hög volym från en bakgata. Vi följde ljudet och hittade mycket riktigt något som verkade vara en lokal liten rockklubb.

Där inne spelade discjockeyn en salig blandning av alternativ musik. Vanlig rock, punk, indie, reggae och grunge stod på programmet. Stammisarna och personalen såg ut att vara människor jag skulle kunna komma överens med. Faktum var att jag och mina kompisar stack ut lite då ingen av oss hade vare sig dreadlocks, färgat hår eller piercingar i ansiktet.

Så vi slog oss ner i baren, beställde varsin öl och var glada över att äntligen hittat ett vattenhål där vi kunde trivas.


Efter en stund började ett band spela på en liten scen. Jag minns inte vad de hette och jag betvivlar att de hade skivkontrakt vid tillfället, men de var förvånansvärt bra. De spelade lite egna låtar, som de varvade med covers av Iggy Pop, Lou Reed, Nirvana och upphottade gamla irländska folksånger. Så vi ställde oss upp och diggade lite lätt med våra öl i handen. Längst framme vid scenen stod några figurer som verkade känna grabbarna i bandet. De släppte verkligen loss som om det inte fanns någon morgondag. Bland annat var det en hippietjej med fladdrande kjolar och någon slags färglad blus som såg ut att vara zigenerska och dansade omkring som om hon befann sig i Woodstock medan Jimi Hendrix slaktade Star Spangled Banner. Hon diggade loss tillsammans med en man i 40årsåldern som dock inte dansade på samma sätt. Han hade den slags stenhårda uppsyn som man bara hittar i de sämre delarna av brittiska industristäder. Det märktes att han gillade de mer punkiga låtarna, för han snarare pogade än dansade och hoppade omkring på ett så vildsint vis att man kunde tro att han var på en konsert med The Exploited.

När bandet slutade spela så dog festen något på den lilla klubben. Några av besökarna gick vidare till andra ställen, och bandet försvann tillsammans med sina polare in i ett litet rum som låg bakom draperier.

Vi ville inte lägga ner kvällen riktigt än men det var inte så mycket drag i den vanliga lokalen längre. Däremot såg vi i gliporna hur festen fortfarande kokade bakom skynkena.

Vi ville in dit.


Så jag tog mod till mig och gick in bakom draperiet. Jag slog mig ner bredvid den medelålders pogande mannen, presenterade mig och frågade om det var här det riktiga partyt var. Han blev mycket glad och bad mig bjuda in mina vänner.

Sen drack vi öl tillsammans med bandet och deras polare och det blev en fin kväll. Jag minns bland annat att zigenar-hippie-bruden som var säkert tio år äldre än mig, vid ett tillfälle tog min hand och stirrade mig djupt i ögonen. Jag tror inte att hon stötte på mig. Det fanns inget sexuellt i hennes blick och hon var säkert ihop med den 40årige mannen eller någon i bandet. Snarare var det som att hon försökte se min själ och min framtid genom mina ögon. Att hon ville säga att vi alla var delar i en kosmisk gemenskap, eller något liknande hippieflum. Jag log tillbaks och lät henne titta, för hon verkade snäll och vänlig.

- You are a good man, sa hon till mig .
Sen gick hon iväg och pratade med någon annan. Som om det var allt hon velat konstatera.

Jag pratade mest med den 40årige mannen som visade sig vara engelsman från Manchester. Vi kom bra överens, han var trevlig och pratade mycket om sitt jobb med autistiska barn. Något som han verkade oerhört engagerad i. Precis som jag gissat då jag såg honom poga, så hade han ett förflutet som punkare.

Killen var engelsman och i precis rätt ålder, så jag frågade om han hade sett Sex Pistols live.

- Yeah, sa han och ryckte på axlarna med en min som tydligt visade att han inte tyckte att det var mycket att skryta om.

Mannen satt tyst en stund och verkade begrunda vad det var som gått fel med Pistols. Hur det kunde komma sig att bandet överlevde så kort tid, och att Sid Vicious förlorade sitt liv.

Sen sken han plötsligt upp, tittade på mig och sa med stolthet i rösten:


-But I saw The Clash seven times!


Jag förstod den mannens stolthet och glädje, för jag skulle också velat ha sett The Clash sju gånger. Att ha sett Sex Pistols är kanske något man kan skryta med för att imponera på yngre människor. Men att ha sett The Clash är nog en upplevelse man aldrig hämtar sig ifrån, och jag förstår att mannen i Westport kände en spontan glädje då han kunde berätta det för mig. The Clash är det bästa band som någonsin existerat, och jag skulle nästan ge vad som helst för att ha sett dem en enda gång.
Jag tänker på det när jag lyssnar på den nysläppta Live at Shea stadium inspelad 1982.
Jag funderar över om det någonsin har funnit en tuffare sångare än Joe Strummer, om det finns någon som kan se coolare ut i hatt än vad Paul Simonon gjorde och om det är överhuvudtaget vetenskapligt möjligt att göra ett snyggare skivomslag än London Calling. Jag hoppar omkring till Career Opportunities, spelar luftgitarr till Clampdown och sjunger med i Spanish bombs.

När Joe Strummer säger till publiken "Here´s a song your grandaddy would know" och sen börjar sjunga:

When johnny comes
Marching home again
Hes coming by bus

or underground
A womans eye will shed a tear
To see his face so beaten in fear
An it was just around the corner

in the english civil war


Då reser sig håret i min nacke och jag får tårar i ögonen.


När det låter så här underbart på skiva så kan man bara föreställa sig hur starkt det måste varit att ha sett det på plats.


Jag var så ung, herregud bara femton!

För exakt tjugo år sen idag så gjorde Imperiet sin allra sista konsert på Ritz i Stockholm. Den senaste veckan har det varit bråk mellan Peter Stormare och medlemmar ur Imperiet, eftersom Stormare försökt släppa en dålig inspelning av konserten på DVD. Jag tänker inte skriva så mycket om det, mer än att det givetvis ska vara artisterna själva som bestämmer vad som ska ges ut på skiva eller film.

Jag var inte på Ritz den där legendariska kvällen, men jag såg Imperiet under deras avskedsturné.


Det var en fredag några veckor innan den sista spelningen och jag hade precis börjat nian. Birne, Joppe och jag hade på något sätt lyckats fixa biljetter till vårat favoritband som skulle spela på Folkets Park i Mjölby.

Vi skulle åka tåg dit och jag hade ett sexpack folköl att dricka. När vi tog första vätskestoppet i Järnvägsparken mötte vi ett annat gäng från Ekholmen. Jag minns inte exakt vilka som var med, men Fala, Hengan, Pata B och Ulle var i alla fall på plats.

Då vi stod på järnvägsstationen och väntade på tåget började vi snacka med en kille som pratade skånska. Det visade sig ganska snart att han någon timme innan hade rymt från Roxtunaanstalten som ligger strax utanför Linköping. Killen, vars efternamn började på B, ville egentligen ta sig till sin hemstad Malmö. Men hans högsta prioritet var att komma bort från Linköping där han trodde att snuten letade efter honom.

Ekholmsgrabbarna är kända för sin barmhärtiga inställning till människor i nöd, så vi skramlade till en tågbiljett åt rymlingen och tog med oss honom till Mjölby.

På tåget hinkade vi folköl, medan B underhöll oss med lite fängelseanekdoter.

B hade planerat att stjäla en bil i Mjölby och sen köra därifrån hem till Malmö. Men då han blivit lite upplivad av bira och gott sällskap, var han sugen på att fortsätta festandet och se konserten. Så han tänkte planka in, och vi bestämde träff med honom inne i parken.

När vi väntade på att konserten skulle börja fick vi se B komma gående i sällskap med två snutar, som höll hans armar i hårt grepp. Det gjorde oss alla lite nedstämda, och vi tyckte det var synd att vår nyfunne vän skulle tillbringa kvällen i en cell istället för att se Sveriges bästa band.



Det här var som sagt tjugo år sen, så jag kan inte ge er så mycket detaljer från själva konserten. Men jag kan berätta att det var första gången jag såg Thåström live, och jag blev verkligen inte besviken. Jag minns att det var ett hårt tryck i publiken, att Thåström vrålade "Rock´n´roll är död!" och krälade omkring som en epileptiker på scenen medan trummorna dunkade och gitarrerna ylade som om det vore jordens undergång. Jag kommer ihåg att de spelade min favorit Jag är en idiot men också Sura-baya-Johny, Århundradets brott och Cornelis Vreeswijks Personliga Persson.


När vi kom ut ur folkets park hade jag väl egentligen svettats ut alla folköl. Men jag var ändå yr i huvudet av den oerhört starka konserten och av lycka över att äntligen fått se min största idol live. I öronen ekade det och pep och skrek av rundgångarna och den höga volymen, och det skulle det göra i några dagar till. På den här tiden var det ingen som snackade om tinnitus, rockmusik skulle spelas på så hög volym att man kände basen dunka i hela kroppen.

En bil på parkeringen tutade flera gånger då vi kom gående. Vi blev kraftig överraskade, men också glada, när vi upptäckte att det var rymlingen från Roxtuna.

Det visade sig att B hade uppgivit sin brorsas namn och personnummer för poliserna som tog honom. Därför hade de inte fattat att han var en fängelsekund på rymmen, utan endast avvisat honom från parken eftersom han inte hade någon biljett.

B var uppspelt över att fortfarande vara på fri fot, så han erbjöd sig att skjutsa hem oss till Linköping innan han drog söderut. Jag, Birne och Joppe skulle bli hämtade av min plastfarsa. Men de övriga hade ingen som helst plan för hur de skulle ta sig hem, och sista tåget hade gått. Så Pata, Ulle och Fala satte sig i bilen.


Dagen efter fick jag höra att B, som man kunde förmoda, bokstavligen körde som en biltjuv. Han hade gasat på i full fart in i Rydsrondellen och kört av vägen. Som tur var blev ingen skadad, men mina vänner fick då nog och bestämde sig för att gå hem därifrån.

B tackade för sig och fortsatte mot Skåne.


Jag har inte hört något om honom sen dess. Men jag hoppas att B hade en rolig helg innan han tvingades skaka galler igen.


Lyckad konsertkväll i Trädgårdsföreningen

Ulven kom förbi mig vid halv sex igår och vi styrde omedelbart våra steg mot Trädgårdsföreningen, för att avnjuta lite livemusik i gröngräset.

När vi kom dit upptäckte vi att de hade byggt upp en liten scen på den runda gräsmattan i mitten av parken. Scenen var väd mot uteserveringen på den lilla restaurangen spm ligger vid tropikhuset. Så om man ville vara lite fin i kanten kunde man sätta sig där. Men de flesta verkade inte vilja betala 50 spänn per bärs, utan hade slagit sig ner på gräsmattan eller bänkarna och drack medhavda drycker av alla de slag.

Ulven och jag slog oss ner på en bänk, där vi hade perfekt sikt rakt framför scenen. Jag tycker hela arrangemanget var mycket bra, och jag såg inte en enda snut som försökte upprätthålla nån regel om alkoholförbud på allmän plats. Det enda som störde oss var att det var nästan olidligt hett. Dessutom hade jag inga solbrillor, och blev mycket irriterad av den starka solen som lyste rakt in i mina ögon.


Som jag skrev igår så hade jag ingen som helst aning om vad det var för band som skulle spela. Det enda jag visste var att det skulle vara lokalt, så mina förväntningar på musiken var inte alls höga. Men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av alla de tre banden som underhöll publiken denna torsdagskväll i juli.


Först ut var ett band som presenterades som "Kevin Acuña & hans kompisar". Kevin spelar till vardags i reggaebandet Kidz of Babylon, som kom trea i rockkarusellen. Men igår hade han ett litet mindre band där han själv spelade akustiskt gitarr och sjöng, och hans två kompisar var en annan kille på gitarr, och en tjej som körade eller sjöng förstastämman i vissa låtar.

Jag tycker att Kevin och hans polare var riktigt duktiga. Med endast två gitarrer lyckades de få till ett härligt jamaicanskt sväng. Kevin själv sjöng kanske lite väl Bob Marley-influerat. Men det tyckte jag han kom undan med, eftersom han gjorde det så pass bra. Tjejen - som jag tyvärr inte vet namnet på, men hon sa att hon spelade i bandet Exist - lyfte låtarna till något extra med sin starka röst. Dessutom hade hon hatt, vilket alltid kommer att vara ett plus hos den här bloggaren.

Kevin med polare spelade nästan bara covers. Det blev bland annat några Bob Marley-låtar, några Cornelis, och Fool´s Gardens gamla hit Lemon Tree. De gjorde mycket bra versioner av alla låtarna, men jag tycker de kunde varit lite mer fantasifulla när de valde Cornelis-låtar. Både Jag hade en gång en båt och Turistens klagan är lite väl självklara.


Strax innan det andra bandet gick upp på scenen så dök Pata B, Anna och Clabbe upp. Alla tre är jag polare med sen många år, men vi ses inte så ofta nu för tiden. Därför var det kul att träffa dem, och det blev lite diskussioner om sommarens festivaler och konserter.

En annan positiv händelse var att solen äntligen gick ner bakom träden. Då blev temperaturen riktigt behaglig.


Det andra bandet var tre tjejer från Gävle som kallade sig Puget sounds. En tjej spelade akustisk gitarr och sjöng, en annan spelade fiol, och den tredje körade och spelade lite maraccas. Även Puget sounds var med beröm godkända. De spelade mest egna låtar, som lät lite som Bruce Springsteens och Neil Youngs akustiska alster.

Puget sounds avslutade med en mycket originell cover på White Stripes Seven nation army. I original är det en stenhård rockrökare, och jag måste säga att jag verkligen diggade Puget sounds lite nedtonade version med akustisk gitarr och fiol.

Ska man göra en cover ska man inte försöka imitera originalet, utan göra sin egen personliga tolkning. Det lyckades Gävletjejerna utmärkt med.


Det sista bandet hette Edith Strindbergs trio. De bestod av två äldre herrar på akustisk gitarr och kontrabas, och en väldigt ung tjej på sång.

Pata B kände igen gitarristen, eftersom han brukade spela ofta på Valla folkhögskola när Pata gick där. Pata trodde att den äldre herren i Panama-hatt heter Strindberg. Så vi var ganska säkra på att sångerskan var Edith Strindberg, och att gitarristen var hennes farsa.

Bandet spelade lite blues, country och bluegrass, och de gjorde det på ett sätt att man förstod att de äldre herrarna brunnit för, och spelat den slags musiken i många år. Även Edith själv imponerade med sin röst, och den känsla hon framförde låtarna med.

Perfekt musik att lyssna på, i den varma sommarkvällen.


Sammanfattningsvis tycker jag det var en mycket lyckad kväll. Arrangemanget var mycket trevligt och dessutom gratis. Musiken var överraskande bra.

Dessa gratiskonserter kommer att fortsätta de tre närmaste torsdagarna. Om inte något otroligt viktigt dyker upp kommer jag att gå dit varje gång, för jag ser inget bättre sätt än att tillbringa sommarkvällarna än att sitta på en gräsmatta och lyssna på bra livemusik.

Det är inte ofta något så här trevligt händer i den stundtals tråkiga staden på Östgötaslätten. Så jag tycker att ni som bor i Linköping ska gå dit nästa vecka.


Efter konserten gick vi allihop till Royal arms, för att umgås lite, och snacka skit över ett par pilsner. Ulven och jag var visserligen kvar ända till stängning, men det blev ändå ganska lugnt. Jag är inte det minsta bakis idag. Det känns otroligt skönt att ha varit ute och roat sig, men slippa ligga och tycka synd om sig själv hela dagen efter.


Lou Reed inleder bra och avslutar magnifikt

Redan när vi kom in i Annexet kändes det att det inte var en vanlig konsert jag skulle se. Jag var en av de yngre där inne, de flesta såg ut att vara 50 år eller äldre. De sålde ett slags konsertprogram, där alla texterna på skivan Berlin fanns översatta till svenska och flera andra språk. Allt för att tittarna skulle kunna hänga med i handlingen, för det här var mer en slags uppsättning än en konsert. Vi skulle få se en historia berättas, med både musik och bilder. En mörk historia om droger, misshandel, kärlek, hat och död.

Det speciella intrycket förstärktes precis innan det började, då uppsättningens producent Hal Wilson kom in på scenen. Han presenterade sig, sa några ord om det vi snart skulle få bevittna, och bad oss sen att stänga av mobiltelefoner och inte använda kameror med blixt. Allt kändes mycket högtidligt.



Så fylldes scenen av människor. Det var Lou Reed och hans sju man starka rockband, det var en stråkorkester, och det var London´s children´s choir - en kör med 10-15 barn.

Bakom alla människor fanns en gigantisk skärm, där det skulle visas en nygjord film, för att illustrera Lou Reed´s album Berlin från 1973.

Så började föreställnigen, och jag måste säga att bandet lät kanonbra. Lou Reed hade fått till en rent otroligt grym dist på sin gitarr, som var en kittlande kontrast till stråkorkestern och barnkören.

Redan i Lady Day försotd jag vart det lutade. Den låten var mycket längre än på skivan, och avlutades med långa bluessolon och gitarmalande. Det var mycket skön musik att lyssna på, men just detta bluesmalande skapade faktiskt vissa problem i första halvan av konserten. Jag gillar normalt när artister gör nya versioner av sina låtar live, men det ska tjäna ett syfte. Lou Reed gjorde till exempel How do you think it feels, som handlar om att ha speedat i fem dagar och inte kunna sluta för att man är livrädd för att sova, till något mycket långsammare och bluesigare än på skivan. Det tyckte jag snarare förminskade än förstärkte budskapet i låten, och måste betecknas som tjänstefel av Lou Reed. En annan sak som störde lite i början var att Lou hade vissa problem med sången. Det verkar som att hans röst idag, inte klarar av vissa av hans gamla låtar. I Men of good fortune sjöng han rent ut sagt dåligt.

Men helhets intrycket var bra, och det var fascinerande att då och då titta lite på filmen som illustrerade händelserna i låtarna.

De problem som uppsättningen hade i början, försvann helt när historien om Jim och Caroline övergick från att vara något obehaglig, till att bli nästan övertragisk och plågsam att tänka på.

Lou Reed fortsatte visserligen att ändra på låtarna, så att de inte riktigt lät som på skivan. Men i andra halvan av konserten gjorde han det med genomtänkt finess, så att de nya versionerna gjorde att historien berörde ännu mer. Oh Jim var rysligt bra och Carolines says II, där den kvinnliga huvupersonen sjunger om hur Jim misshandlar henne, var också mycket stark.

Och sen kom den. The Kids, rockhistoriens kanske hemskaste låt. Varje vers inleds med orden they´ve taken her children way..., och på skivan är det hjärtskärande barnskrik i bakgrunden på slutet. Under konsertuppsättningen av Berlin fick barnkören stå för gråtandet. Det gjorde de otroligt bra, och de lyckades framkalla något som lät precis som barnskrik i tre stämmor.
The Kids måste vara det tyngsta jag sett framföras av en rockartist. På slutet när några av barnen skrek mummy, mummy! om och om igen, och skärmen visade en liten flicka utklädd till ängel som lekte på en gräsmatta, då var det inte långt ifrån att jag började gråta.
The Bed, låten om Carolines självmord, var magnifik, och i avlutande Sad song gjorde stråkorkestern och barnkören att låten blev precis så storslagen som den förtjänar att vara.


Så var det slut. Vi hade sett hela historien. Men Lou Reed kom givetvis in och körde några extranummer. Det blev en mycket fin Sattelite of love, där barnkören gjorde låten ännu bättre, en riktigt krossarverison av Velvet undergrounds gamla slagdänga Rock´n´roll, och balladen Power of the heart.


Sammanfattningsvis kan jag säga att uppsättningen av Berlin, trots vissa problem i första halvan, var en otroligt fascinerande upplevelse. Det var verkligen något utöver det vanliga, och jag är mycket glad att jag fick privilegiet att se föreställningen.


För övrigt blev jag intervjuad av abc-nyheterna precis innan konserten. Ni kan se inslaget på
abc:s sida.

AB, SvD, DN


Intressant möte innan konserten

Burt och jag hade som vanligt begränsade resurser att röra oss med. Därför hade vi köpt vin, som vi satt och drack i en park i närheten av Gullmarsplan. Vi tänkte att det blev billigare än att gå på krogen.

Vi satt och snackade och drack, när det kom fram en man till oss och tiggde en cigarett. Burt gav honom en cigg, så mannen tog fram en öl ur sin ryggsäck och började snacka med oss. Efter en stund stod det ganska klart att mannen var hemlös. Han berättade att han var på väg till ett natthärbärge, och klagade upprört över att snuten då och då hällde ut hans öl. Han berömde oss för att vi var smarta nog att dricka vårt vin i kaffemuggar av papp, och sa att vi nog skulle lura polisen på det sättet.

Mannen må ha varit hemlös, men han var inte särskilt berusad och väldigt trevlig.


Han frågade oss vart vi bodde, och när Burt berättade att han bodde i Hagsätra, så sa mannen att han var uppväxt i Rågsved som ligger precis bredvid. Så vi började prata om Rågsved, om att det är en förort som många känner till, även utanför Stockholm. Mannen höll med när jag sa att det beror på att Ebba Grön var därifrån, och allt som hände med föreningen Oasen.

När vi nämnde Ebba Grön så påstod mannen att det var han som tagit emot den rockbjörn som bandet fick 1981.

Jag vet mycket väl att Ebba Grön inte tog emot den rockbjörnen själva, utan skickade några polare från Rågsved istället. Kompisar som varit jävligt fulla, och ställt till en skandal på scenen. Jag tänkte att det kunde vara en av de killarna jag pratade med, men att det var stor chans att mannen bara skrävlade. Det finns nog många från Rågsved som skryter med att de kände Ebba Grön, trots att de aldrig ens pratat med Thåström.

Så jag jag sa att jag hört talas om händelsen, men lät mannen berätta vad som hände, utan att ställa några som helst ledande frågor.


Den hemlöse mannen berättade att en ungrare vid namn Tamas var med den kvällen, men inte hade varit uppe på scenen. Men han själv och en annan kille hade gått upp för att ta emot rockbjörnen för bästa platta, som Ebba hade vunnit med Kärlek & Uppror. Han hade råkat trampa sönder en medhörningshögtalare som tillhörde X-models som hade spelat precis innan. Det hade utlöst ett tumult på scenen.

Sen sa mannen att det var Gary Engman som då jobbade på Aftonbladet, som delat ut priset. Mannen såg mycket nöjd ut med sig själv, då han frågade mig om jag visste vilken låt de hade sjungit.

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag var ganska säker på att mannen som stod framför mig, verkligen hade varit delaktig den där legendariska kvällen.

Så jag pekade på mannen och sa: Gary Engman´s eyes!

Jag visste nämligen att killarna som varit uppe på scenen hade sjungit den gamla punkdängan Gary Gilmore´s eyes, men ändrat namnet så det handlade om Aftonbladets musikskribent.

Mannen blev lycklig över att jag visste vad han pratade om, och jag blev glad över att han antagligen talade sanning. Så jag tyckte att det var dags att vi presenterade oss för varandra

-Jag heter Helge, sa mannen, och skakade min hand.


Så här skrev Aftonbladet om händelsen Helge berättade om:

Ebba Grön hade gjort årets bästa svenska LP. Men de hade ingen lust att komma. I stället kom ett par av deras kompisar från Rågsved. En av dem ramlade in på scenen, välte två högtalare och sparkade sönder
X-models gitarrmonitor. Efter ett tumult bakom scenen blev de utkastade.


I Ebba Grön- boxen kan man läsa detta:

Tamas var denna kväll en i de understödjande trupperna. Ebbas män på scenen var Helge och Micke "Rudi" Westerlund (roadie och chaufför åt bandet).
- Vi gav dem en flaska whisky för besväret, säger Fjodor.
Ebbas utsända anlände till prisutdelningen tankade upp till hårfästet.
- Jag var en polare och supporter till bandet. SUP-porter... Vi laddade med booze hemma hos Tamas. Vi var jävligt fulla när vi kom dit, säger Helge.
"800 grader" på maxvolym. Fanfar. Stor presentation... och så kom de här snubbarna insvajande. Helge stod vid mikrofonen.
- Gary Engman blev helt tokig, säger han.
- Jag trampade igenom nån jävla högtalare och sen vet jag inte riktigt vad som hände, mer än att vi bars ut av vakterna medan vi skanderade punkhiten "Gary Gilmore's eyes", men vi sjöng istället "Gary Engmans eyes", säger "Rudi".


Om mannen ljög för mig, så var han världens bästa lögnare och hade en otrolig förmåga att plugga in detaljer. Men jag tror att det verkligen var den legendariske Helge jag träffade. Han som tagit emot Ebba Gröns rockbjörn. Jag måste säga att det kändes mer hedrande att få skaka den mannens hand, än om jag träffat Fredrik Reinfeldt, Horace Engdahl, eller Lasse Berghagen. Jag hade en levande legend framför mig.


Vi satt kvar och pratade med Helge en stund. Han berättade att Tamas, var död sen cirka 15 år tillbaka, att han dött i sin lägenhet och antagligen supit ihjäl sig. Jag har länge undrat vad som hände med den lille ungraren som tjänstgjorde som en slags livvakt åt Ebba Grön, och igår fick jag det tragiska svaret.

Helge berättade lite anekdoter från Rågsved och Oasen, och vi hade mycket trevligt där vi satt och drack vin. Efter en stund var jag och Burt tvungna att gå, eftersom konserten skulle börja snart. Jag ville ge Helge något som tack för historierna, men hade nästan inga pengar och inget mer att dricka. Så jag gav honom några cigaretter, som han tackade för. Vi tog farväl, Burt och jag gick till Globen och Helge till natthärberget.


Jag har skrivit tidigare i den här bloggen om hemlösa och andra utslagna. Det är fördjävligt att det finns folk som inte har någonstans att bo i det här landet. Nästa gång ni går förbi någon som ser ut att vara uteliggare, så minns alltid att det är en individ, en människa som kanske har intressanta saker att berätta. Han kan tillochmed ha varit med om att skapa rockhistoria.


Poker, avfrostade frysar och begravningslåtar

Det har varit en oerhört lugn helg, helt vit, då jag bland annat har ägnat mig åt den spännande sysselsättningen att frosta av frysen. Både Old Mother och Ulven påpekade att det är inget man brukar göra mitt sommaren, men det var absolut nödvändigt nu. De kompakta ismassorna gjorde att jag knappt kunde stänga dörren.


I fredags umgicks jag lite med Björna och hans son Jibbe på eftermiddagen, men på kvällen satt jag hemma och såg på TV. Bland annat blev det komediserien Flight of the Concordes. Serien handlar om ett föga framgångsrikt rockband med samma namn, och är stundtals sanslöst rolig. Om ni inte redan följer Flight of the Concordes tycker jag ni borde börja göra det.

Igår var jag nere på stan på eftermiddagen och tog en fika med Göransson. På kvällen satt jag hemma igen, och började en intensiv lyssning på Lou Reeds Berlin, eftersom jag vill ha plattan i färskt minne inför konserten på onsdag.

Medan jag lyssnade på Berlin passade jag på att spela lite poker. Jag har nästan inte spelat alls den senaste månaden, förutom förra fredagen då jag faktiskt lyckades vinna en hel turnering med 85 deltagare.

Nu är det igenmulet och spridda skurar i Linköping, så det har blivit lite Berlin- lyssnande och pokerspelande idag också. Det känns som att takterna håller i sig, trots att kortleken legat på hyllan i stort sett hela tiden i en månad. Av tre enbordsturneringar igår och idag har jag lyckats ta två förstaplatser. Det har gett en vinst som borde täcka tur- och retur med tåget till Stockholm, men jag vill vinna en liten summa till innan jag gör ett uttag. Så jag kommer nog spela lite mer denna regniga julisöndag.



Now to something completely different.

När vi var i tjugoårsåldern och lite äldre, så var jag och en del av mina kompisar lite som killarna i skivaffären i filmen High Fidelity. (Vem fan försöker jag lura, jag är precis likadan idag.) Vi identifierade oss mycket genom vilken musik vi lyssnade på, och gillade att göra olika listor på teman som de fem bästa bästa låtarna, fem bästa plattorna eller tillochmed bästa basisterna. Precis som i filmen kunde dessa listor ge upphov till mycket upprörda diskussioner, om någon till exempel hade fräckheten att föredra Flea från Red hot Chilipeppers framför Geezer Butler i Black Sabbath.

Ett tema som ständigt återkom var vilka låtar som skulle spelas på våra begravningar. Själv har jag velat fram och tillbaka genom åren, men just nu (och det känns inte som jag kommer att ändra mig fler gånger, men vem vet) så vill jag att låtarna som spelas på min begravning ska vara Imperiets Jag är en idiot och Bob Dylans All along the watchtower.

Jag minns att min polare Chewbacca inte ville att det skulle spelas några låtar på hans begravning, men att vi andra skulle tänka på honom varje gång vi hörde Blå Tåget.


Fram tills idag så är det mest förvånande svar jag fått om begravningslåtar, den gången jag frågade Kenta.

Kenta tog saken mycket allvarligt, och funderade mycket länge innan han svarade:


- Jag kan faktiskt inte bestämma mig precis nu, jag måste tänka lite till. Men det måste bli något med Torsson.


Om ni inte vet vilka Torsson är så kan jag berätta att de är ett band från skånska Klippan vars största hit var Det spelades bättre boll. De har även gjort klassiker som Volleyboll-Molly, Öresundstwist och Hans farsa var en barsk typ med fanjunkares grad.

Jag gillar Torsson, men jag vet verkligen inte om jag tycker deras låtar passar sig på en begravning.


Varför kom jag att tänka på det här just idag? Jo jag läste en
artikel i DN, där det stod om en undersökning om mest önskade begravningslåtar i Australien. Det framgick att ett stort antal Australiensare har valt att få höra Highway to hell med AC / DC, precis innan de hamnar två meter under jorden.


Hmm....


Så, kära läsare. Vilka låtar ska spelas på era begravningar?


Grattis på 30årsdagen, Ebba Grön!



Dagens låt


Ebba Grön

Profit


För exakt 30 år sen, den 21e april 1978, ringde väckarklockan halv fem på morgonen i kollektivet Kvartingen i Rågsved. Förutom undulaterna Affe och Libb, så vaknade även Thåström och Fjodor. Anledningen att klockan ringde så okristligt tidigt var att de hade tid i studion klockan sju på morgonen. De gick omedelbart upp ur sängarna och började hinka bira, så de skulle hinna få i sig lite innan det var dags att spela in.

Fjodor och Pimme drog hem till Gurra och tog ett par öl till, och sen åkte trion till Studio Marcus musik i Solna.

Ebba Grön hade inget skivkontrakt, utan finansierade den här inspelningen med pengar de lånat av kompisar. Studion kostade 550 spänn i timmen, och de tre grabbarna i bandet hade lyckats skrapa ihop tillräckligt för att boka den i tre timmar.

image469Klockan tio var de klara, och hade då hunnit spela in och mixa två låtar - Profit och Ung & Sänkt. Inspelningen blev Ebba Gröns första singel och fick namnet Antirock.

Fjodor och Pimme jobbade på den tiden på Linjebyggnad vid Fridhemsplan, och tryckte upp omslag till singeln på vaktmästeriets kopiator.

De fick själva köpa singlarna från bolaget Efel. Sen krängde de skivorna på gatan eller till polare, och när de fått ihop tillräckligt med pengar så köpte de en bunt till av sin egen singel.

Singeln nådde fram till rockskribenten Håkan Lagher, som spelade den för Peter Yngen på skivbolaget Mistlur. Peter Yngen blev helt frälst i låtarna, så han och Håkan bestämde träff med bandet i kollektivet kvartingen. Efter ett handslag, men inget kontrakt, så var Mistlur Ebba Gröns skivbolag.

Det var så här det började för Sveriges bästa och mest kompromisslösa band, och resten är historia.


image471Ebba Grön försökte alltid hålla sig kvar vid sina rötter och stå nära sina fans, även när de slagit igenom. De spelade på Österåkersanstalten och hade även ett fotbollslag ihop med fångarna där. Laget hette för övrigt RAF, det stod för Rågsvedsalliansen förening, men var givetvis en provokation eftersom alla på den tiden istället tänkte på den tyska terroristgruppen Röda arméfraktionen.

Fjodor hamnade själv på kåken för vapenvägran och skulle sitta på den öppna anstalten Asptuna. Men om han ändå skulle sitta inne så ville han göra det på riktigt, för att se hur det var. Så han rymde, och blev istället tvingad att avtjäna fyra månader på en sluten avdelning på Hall. Där blev han varmt välkomnad eftersom det läckte ut bland de andra fångarna att han var Fjodor från Ebba Grön, bandet som hade skrivit Skjut en snut.

Keep it real, skulle hiphopparna ha sagt idag.


Från och med 1980 vägrade Ebba Grön att medverka i TV. När de fick en Rockbjörn beslöt de att inte hämta utmärkelsen själva, utan skickade några gamla polare från Rågsved som startade slagsmål på scenen. De gjorde absolut ingenting för att nå kommersiellt framgång, men blev ändå ett av Sveriges mest storsäljande band.

När Ebba Grön stod på topp turnérade de på Stockholms ungdomsgårdar, trots att de med enkelhet kunde ha sålt ut mycket större lokaler. När de var inbokade på Skeppsholmsfestivalen vägrade de att spela om inte all reklam togs bort. De fick igenom sitt krav.

Ebba Gröns idealistiska inställning gjorde att de kände att de inte kunde ta för mycket betalt för sina spelningar. Därför blev det istället konsertarrangörerna som blev rika på deras bekostnad. Ebba Grön åkte land och rike runt för att tjäna pengar åt andra människor, och till slut blev situationen ohållbar.

Efter tre album och ett antal singlar gick bandet ut med ett pressmeddelande, där de tackade Zarah Leander, Gud, Krigsmakten och Systemet för all inspiration. De meddelade att Ebba Grön skulle lägga av, eftersom de blivit de rockstjärnor de aldrig hade velat bli.


image470I varje generation finns det alltid några ungdomar som upptäcker Ebba Grön, och deras Samlade singlar har då och då fått höga placeringar på försäljningslistorna många år efter att bandet splittrades. Trots att bandets texter är ganska tidtypiska, och det mesta de sjunger om relaterar till Rågsved i slutet av sjuttiotalet, är det ändå något tidlöst över bandet. Den frustration som Ebba Grön uttryckte över att vara ung och underklass i en förort och inte ha något annat att göra än att "knarka supa och slåss", är tydligen något som unga människor känner igen sig i även trettio år senare. Det skulle inte förvåna mig det minsta om Ebba Grön fortfarande är populära när jag skriver något liknande det här, om tjugo år när bandet firar femtioårsjubiléum.


Det är ta mig fan patetiskt

image459Vill du ha din stolthet får du ta den

Innan Jante visar upp dig på sitt torg

Du kan foga dig i flocken

Du kan kuva ner din kraft

Men aldrig se dej i dom ögon

Du en gång haft


Du har ditt äventyr

Och du vet vad och vem som styr

Vill du vara den som alltid flyr

Eller stanna och slåss

Laglös


Ulf Lundell, Laglös


Fram till att jag var ungefär 25 år, så var jag något av en fanatisk Ulf Lundell-fantast. Till en början gillade jag honom för hans romaner, och det var när jag som tonåring läste hans debutroman Jack som jag bestämde mig för att jag ville bli författare. Men när jag i övre tonåren insåg att det faktiskt gick att lyssna på annan musik än hårdrock och punk, så började jag även köpa hans skivor. Med tiden blev mitt intresse för Ulf Lundell större och större, jag läste alla hans böcker, köpte alla hans album, och flera gånger om året så åkte jag och mina kompisar land och rike runt för att se Lundells konserter.

Sen såg jag Peter Birros utmärkta tv-serie Det nya landet. I den serien finns en scen där en medelålders, frånskild man sitter och dricker vin och lyssnar på låten Rått och romantiskt. Han tar en klunk av vinet och säger sen:


- Här sitter man och super och lyssnar på Ulf Lundell. Det är ta mig fan patetiskt.


Jag skrattade så jag grät åt den kommentaren. När jag slutat skratta funderade jag över vad det var jag tyckte var så roligt, och då drabbades jag av en nästan otäck självinsikt som gjorde att jag sen dess nästan aldrig lyssnar på Uffes skivor.

Fortfarande tycker jag att Ulf Lundell storhet ligger i hans böcker, rent språkligt är han faktiskt Sveriges bästa författare. Han är även en mycket talangfull låtskrivare, men det är något med hans låtar som jag inte riktigt orkar med längre. Framför allt är det hans kärlekssånger som jag inte pallar nu för tiden. De är starka, vackra och berör alla människor som någonsin varit förälskade. Men de är så högtravande romantiska att jag tror att de kan vara direkt skadliga att lyssna på. Ulf Lundell utmålar kvinnor som så ouppnåeliga och fantastiska att jag är rädd att han själv och hans mest hängivna fans aldrig kommer att kunna få ett förhållande att fungera. Jag tycker också att det är underbart att vara kär, men Uffe och hans anhängare måste inse att tjejer är mänskliga varelser med fel och brister, precis som vi grabbar. "Kvinnan" som Lundell så ofta nämner i sina låtar, är inte frälsningen och lösningen på alla problem, men hon kan vara jävligt trevlig att umgås med.


Men trots att jag nästan aldrig lyssnar på Ulf Lundell längre, så kommer jag alltid att hysa stor kärlek och respekt för den mannen. Jag tror inte det finns någon människa som jag inte känner, som jag vill så väl som Ulf Lundell, och jag önskar verkligen att han får vara lycklig.

Efter att ha läst alla hans elva romaner minst två gånger, och lyssnat på hans skivor hundratals timmar, så har jag märkt att Lundell är en något så sällsynt som en nästan helt igenom god människa. Uffe har aldrig hämtat sig från sin tid som ung på sextiotalet, och verkar ha vigt sitt liv åt de ideal som hippierörelsen kämpade för.

image460Jag vet inte om Uffe någonsin har kallat sig för kommunist, men då man läser hans böcker och lyssnar på hans låtar är det tydligt att han är socialist. Lundell vill ha en bättre värld, där vi tar hand om varandra, där det råder ekonomisk jämlikhet, och ingen lämnas utanför. Men han tror starkt på individens frihet, och skulle aldrig predika proletariatets diktatur. Jag är helt säker på att Uffe skulle nicka instämmande då han hör Emma Goldmans ord "It´s not my revolution if I can´t dance to it." Lika mycket som Lundell avskyr högerpolitik och till exempel rasism, så hatar han tråkiga människor som vill stöpa alla i samma form.

Ibland upprepar han sig i sina låtar, men det ligger något mycket hedervärt i att han i över trettio år känt sig manad att alltid kämpa för att det ska finnas plats för de som inte är som alla andra. Lundell älskar drinkarna, konstnärerna, bohemerna och visionärerna, alla de som törs vara individer.

Han tror på det vackra hos människosläktet, på viljan att göra något bra av livet. Han kan uppfattas som gnällig ibland, men det beror på att han helt enkelt inte står ut med att dumhet, trångsynthet, girighet och kommersialism verkar vara de krafter som dominerar idag. Lundell vill stå naken på en strand och vara kär och galen, och han blir vansinnig när han ser att de som står så långt ifrån "Woodstock nation" som man kan komma, är de som formar vårt samhälle.


Vissa av Lundells låtar kan ses som en programförklaring för den frihetliga filosofi som han predikar. Till dem hör Laglös från skivan Kär och galen. Som sagt så lyssnar jag inte så ofta på Lundell längre, men på grund av den senaste debatten på min blogg, så blev jag oerhört sugen på att höra Laglös. Jag insåg nämligen att det är Jante som visat upp sitt fula tryne i vissa kommentarer. När människor som aldrig träffat mig anser att de har rätt att lägga sig i mitt privatliv, så måste det bero på att de inte står ut med att någon lever ett annorlunda liv än dem.


Jag tänker avsluta diskussionen om att jag arbetslös nu. Mina intelligenta läsare förstår säkert att jag är missnöjd med att inte ha något arbete, och litar på att jag är en vuxen människa som gör sitt bästa för att förändra situationen. De som inte förstår vad de läser, utan bestämt sig för att jag inte vill ha något jobb, och att jag glassar runt och lever lyxliv på skattebetalarnas bekostnad kan behålla sin åsikter för sig själva. Jag är inte intresserad längre.


image461För övrigt så myntades uttrycket "Jantelagen" av den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Någon gång i framtiden så lovar jag att jag ska berätta för er varför hans roman Varulven, är en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Just nu nöjer jag mig med att skriva att ni måste läsa den, om inte annat för att den ger nya insikter i allt som Cornelis Vreesvijk sjöng. Huvudpersonen heter Felicia, och ja, hon dör i slutet.

Jag vill avsluta det här inlägget, med ett annat Lundell-citat, som känns rätt i dag.

Jag är varken gangster eller patriot
Bara en lätt åldrad romantisk idiot


En långfredag för sjutton år sen

image450Långfredagen 1991 firade jag och några av mina kompisar genom att åka till Stockholm för att gå på totalgalan Jesus är död, punken lever. Just den galan brukar räknas som startskottet för den andra punkvågen i Sverige, och de band som spelade var bland annat Köttgrottorna, Strebers och Charta 77. Jag tror att det var Strebers som var den stora anledningen att vi åkte, för vid den här tiden var hela Ekholmen sålda på deras senaste skiva Fädrens spår.

Jag var på en liknande gala på långfredagen året därpå, så jag är lite osäker på vilka som var med just den gången. Men det var i alla fall Micke W och jag, och så är jag ganska säker på att även Zilverryggen hängde på. Jag har svaga minnen av att Joppe och Mästarn var inblandade, men det kan ha varit året efter.


Vi åkte tåg till Stockholm och som matsäck hade jag med mig en back folköl, som jag vunnit på ett vad med Micke W. Han hade vid den här tiden ett mycket struligt förhållande med en tjej som kallades Julosten. Hennes dopnamn var Gunilla, men hon var rödhårig och hade det mest klotrunda huvud som jag någonsin sett.

Micke W och Julosten gjorde slut i stort sett varenda lördagskväll, och blev sen ihop igen senast fredagen efter. Varje gång det tog slut, så lovade Micke att han aldrig skulle bli tillsammans med Gunilla igen.

Eftersom det hänt så många gånger vägrade jag tro på Micke när han veckan innan påsk svor på att han och Osten var ett avslutat kapitel. Därför sa Micke att jag skulle få en back nödraketer om han bröt sitt löfte.

På skärtorsdagen var det givetvis fest, och Micke kunde självklart inte hålla tassarna borta ifrån sitt favoritpålägg. Men han var en hederlig förlorare. Då vi möttes för att ta bussen till tågstationen hade han med sig en back öl till mig, och erkände utan omsvep att Julosten var hans flickvän igen.

SJ hade precis tagit bort rökkupéerna på tågen, så vi satte oss aldrig på våra säten, trots att vi alla hade platsbiljetter. Det fanns nämligen fortfarande askkoppar vid utgångarna, så hela resan stod vi där och rökte Marlboro och drack Grön tuborg.


När vi kom fram till Stockholm åkte vi omedelbart hem till min farsa, där vi skulle sova efter konserten.

Jag minns att det kändes lite speciellt för mig. Det var nämligen den första gången i mitt liv, som jag skulle presentera min far för mina polare. Farsan skötte sig bra den gången. Vi fick mat hemma hos honom, och efteråt tog han med oss till den lokala puben och bjöd oss allihop på några pilsner.


image452Punkgalan skulle gå av stapeln i en lokal vid slussen som hette Kolingsborg. Det tyckte vi var lite häftigt eftersom det var där man hade spelat in Filmen G cirka tio år tidigare.
Det här var några månader före jag åkte till Hultsfredsfestivalen för första gången, så när vi kom in i lokalen trodde jag att jag hamnat i paradiset. På den tiden var jag totalt frälst i punkbrudar i allmänhet, och tjejer med mohikanfrisyr i synnerhet. Då fanns det inte alls många kvinnliga punkare i Linköping, de få som gick omkring på gatorna såg mer ut att gilla The Cure än Exploited.

Men inne på Kolingsborg den långfredagen vimlade det av stolta skönheter, med tuppkammar på flera decimeter i alla regnbågens färger. Jag trodde jag skulle svimma.

Jag skulle önska att jag kunde berätta för er att kvällen slutade med att jag hängde med någon av de tjejerna, och fick en oförglömlig natt i en lägenhet i Rågsved eller Skärholmen. Men jag höll mig faktiskt mest till mina kompisar under kvällen.


Varje band stod själva och sålde sina skivor i olika bås, och jag köpte Beauty is in the beholder´s eyes direkt av Per Granberg i Charta 77, och Kaos & Skrål av någon av grabbarna i Strebers.

Jag tycker tyvärr inte att något av de banden har hållit riktigt i längden, och de blev inga legender på det sättet som banden i den första svenska punkvågen blivit - till exempel Ebba Grön, KSMB och Attentat. Men det var en skön känsla att få en vinyl direkt i handen av killarna som spelat in den. En känsla som jag kan sakna än i dag.


Det här var så länge sen, så jag kan inte ge er några uttömmande recensioner av konserterna under kvällen. Men Köttgrottorna hade jag gillat sen länge, och de gjorde en bra spelning.

Jag har för mig att Strebers spelade sist, och det var det bandet vi hade sett fram emot mest. Så när Strängnäspunkarna gick upp på scenen trängde vi oss så långt fram vi kunde, för att pogodansa i vimlet nära scenen

Och poga det gjorde vi. Vi var lyckliga, unga, berusade på vårluft och folköl, och dansade omkring som galningar på golvet där Niklas Wahlgren hade vänslats med Magnus Uggla i en av Sveriges sämsta filmer.

image453Micke W:s absoluta favoritlåt var Balladen om lilla Elsa. Micke blev så glad när han hörde introt till den låten, att han hoppade upp på scenen och tog micken från sångaren Ulke. I sann punkanda så steg Ulke bakåt, och lät Micke göra som han ville.

Micke kunde hela texten utantill. Så en något överviktig kille från Linköping fick sjunga sin favoritlåt, för punkare från hela Sverige, och han mådde som en prins. Det här går säkert att höra, om ni kan få tag i en bootleg från den här spelningen.
Det var inte någon skönsång, och inte speciellt tonsäkert.

Men det var jävligt vackert.


Grattis tjejer!



Dagens låt


Sinead O'Connor

No man´s woman


I don´t wanna be no man´s woman

I´ve other work I want to get done

I haven´t travelled this far to become

No man´s woman


Med anledning av internationella kvinnodagen, vill jag tillägna dagens låt till alla mina kvinnliga läsare. Och vad kan passa bättre än låten No man´s woman, med världens bästa kvinnliga artist, Sinead O'Connor.

Jag tycker det är en strålande låt med en mycket fascinerande text. Jag gillar videon, som kompletterar låten på ett sätt som en musikvideo ska göra, och en intressant detalj är att vi får se hur Sinead skulle se ut om hon hade långt hår. Visst är hon snygg, men jag måste säga att jag föredrar henne i den karaktäristiska rakade skallen. Det kanske är det som är budskapet i videon. När Sinead har brudklänning och långt blont hår är hon olycklig och känner sig fångad, men när huvudet är rakat och hon har en gitarr i handen är hennes själ fri.

No man´s woman
finns på skivan Faith and Courage, som jag anser är Sineads absolut bästa platta. Jag tycker att ni alla ska införskaffa den. Om ni är sugna på feministiska låtar just idag, så kan jag även rekommendera Daddy I´m fine från samma album.


Äntligen kommer Berlin till Stockholm

image432
Tidigare idag skrev jag att jag fått reda på att Steve Earle ska komma till Sverige i sommar, och att dagens högsta prioritet var att hitta någon som ville följa med mig på den konserten.

Det är ett uttalande jag måste ta tillbaka.

Eftersom jag är arbetslös så måste jag göra vissa ekonomiska val, och idag läste jag i DN att det på måndag släpps biljetter till en konsert som vida överträffar suget jag har efter att se Steve Earle.

Lou Reed kommer till Stockholm i juli, vilket inte är så fantastiskt eftersom jag sett honom förut. Det som är extraordinärt med den här konserten är att den här gången ska Lou Reed framföra hela sitt album Berlin som en rockopera.

image434Berlin, som kom 1973 är en av mina absoluta favoritplattor. Skivan kom efter Transformer som var en stor succé, och publiken väntade sig en uppföljare med hits i stil med Walk on the wild side och Satellite of Love. Istället fick de ett av rockhistoriens mest deprimerande album. Berlin blev en försäljningsflopp och skivan sågs som ett karriärsmässigt självmordsförsök.

Lou Reed hade gjort ett konceptalbum, där han på tio låtar berättar historien om Jim och Caroline, två narkomaner i Tysklands huvudstad. Det är en minst sagt mörk historia, om en relation fylld av kärlek, hat och våld. Jim och Carolines liv är ett kaos med missbruk och promiskuitet, och de utsätter varandra för alla slags psykiska och fysiska övergrepp.

Det går så långt att deras barn blir omhändertagna, vilket Lou Reed skildrar i den oförglömliga låten The Kids. Det är en hemskt obehaglig låt, där den mörka texten ackompanjeras av gråtande barn, som skriker "Mummy" om och om igen. Myten om den låten är att Lou Reed lurade i producenten Bob Ezrins barn att deras mamma dött i en bilolycka, och sedan spelade in deras gråt och skrik. Men det är givetvis inte sant.

Lou Reed berättar hela historien väldigt rakt, ärligt och enkelt, utan några som helst moraliska fördömanden. Vilket gör det hela nästan ännu mer tragiskt. Som när Caroline reser sig från golvet och säger You can hit me all you want to, but I don´t love you anymore. Eller när Jim efter att Caroline tagit livet av sig tänker: I never would have started if I´d know that it´d end this way / But funny thing, I´m not at all sad that it stopped this way.


Det här kanske inte låter alls lockande för er läsare, och jag kan själv erkänna att jag inte lyssnar på den här plattan särskilt ofta. Men jag tycker inte att bra rockmusik behöver vara alldeles lätt att ta till sig. Lou Reed visade redan med Velvet Underground att rockmusik kan vara konst, och konst handlar inte om lättillgängliga hits med klatschiga refränger. Den som orkar ta sig igenom Berlin, upptäcker inte bara att låtarna är kanonbra, utan även att den kan vara den starkaste och mest berörande skivan som någonsin spelats in.

Om du lyssnar på Berlin en enda gång i ditt liv, så lovar jag att du aldrig kommer att glömma den. Det är mer än vad man kan säga om de låtar som hörs flera gånger i timmen på de kommersiella radiostationerna.


Lou Reed ville redan 1973 turnera med Berlin, och sätta upp den på samma sätt som Pink Floyd senare gjorde med sitt konceptalbum The Wall. På grund av de låga försäljningssiffrorna fick han inte göra det för sitt skivbolag. Men precis som Vincent Van Gogh hade Lou Reed framtiden på sin sida, och 30 år senare var Berlin erkänd som en av rockhistoriens mest originella och geniala album.

Så för två år sen förverkligade Lou Reed sin dröm, och gjorde en uppsättning av Berlin med en 30 man stark orkester, en barnkör, och stora skärmar med bilder som illustrerar historien. Den fick jättebra kritik i USA, och jag har längtat efter att få se den.

Äntligen kommer Berlin till Stockholm. Den 9e juli får vi se och höra den tragiska historien i Annexet. Biljetterna släpps på måndag.


Dagens låt från en gubbjävel i yngre medelåldern



Dagens låt


Thåström

Jag är en idiot


Anledningen att jag har valt den här låten är inte att det är Thåströms absolut bästa låt objektivt sätt, även om den givetvis skulle vara med och tävla i en tio i topp. Men Jag är en idiot har alltid känts som min låt, och jag gillar den på samma sätt som man gillar sin tjej eller sin familj. Även om det objektivt sett finns bättre familjer i världen, så är det för de flesta av oss ingen tvekan om att det är din egen som är din favorit.

Jag vet att även Thåström själv är väldigt förtjust i den här låten. I en intervju jag hörde på radio sa Jocke att just Jag är en idiot är en låt han aldrig tröttnar på, och han får alltid en riktig kick av att spela den live. Så idag får ni se ett liveklipp från 2002.

Det är någonting i den här texten som tilltalar mig starkt på ett mycket personligt plan. En anledning kan vara att den första strofen är Jag kom hit ner till jorden en kall natt i mars / Jag kom från ett land där du också vart. Jag föddes strax innan midnatt en lönefredag den sista februari, och innan jag hunnit skrika av mig den värsta chocken jag fick av kylan och mörkret i den värld jag skulle leva i, så var det redan mars. Därför känns de första raderna i Jag är en idiot som en lämplig inledning om jag någon gång skulle berätta mitt livs historia.

(Om ni vill läsa mer om hur det gick till när jag föddes, så kan ni göra det här.)

Det är därför jag har valt den här låten just idag. Imorse vaknade jag nämligen och insåg att det idag är exakt 35 år sen jag för första gången såg dagens ljus. Jag har blivit en gubbjävel, jag är tunnhårigare än någonsin, och från och med nu tillhör jag ålderskategorin Yngre medelåldern. Som tur är så lyser fortfarande ölmagen med sin frånvaro, och att min matchvikt ska spräcka sextiokilosgränsen känns fortfarande avlägset.

image424Jag är en idiot
är första låt på Imperiets avskedsskiva Tiggarens tal. Jag anser att det är Imperiets bästa album, och trots att det är tjugo år sen så minns jag den dagen jag köpte den, som om det var igår.

Det var en varm och solig dag i maj, jag gick i åttonde klass, och min klassföreståndare hade begärt att få prata med mig i enrum. Hon hade fått reda på att jag druckit öl under innebandyturneringen fredagen innan, och nu var hon tvungen att ringa till min morsa för att berätta det.

Jag såg ingen som helst anledning med att besvära min hårt arbetande mor, med såna petitesser som att jag varit folkölsfryntlig, och blev fly förbannad på min klassföreståndare Eva. Det är möjligt att jag kallade Eva för käringjävel, men jag hoppas inte det för hon var en bra lärare. Med tonåringens glasklara logik kände jag mig förorättad och bestämde mig för att skolka resten av dagen.

Då jag gick ut från skolan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men då mindes jag att min favoritband Imperiet skulle släppa en ny skiva just den dagen. Så istället för att åka hem tog jag bussen ner till stan och inhandlade Tiggarens tal i den skivaffären på Trädgårdstorget som ägdes av jazzmusikern Gunnar Hoffsten (Louise Hoffstens farsa). Det var första gången jag köpte en av Thåströms skivor samma dag som den släpptes. Det är någonting jag fortsatt med, och en vana på gränsen till tvångstanke jag inte brutit under de efterföljande tjugo åren.

När jag satt på bussen hem så passerade jag min skola. Jag hade satt mig på vänstra sidan, så att ingen skulle få kunna se mig från klassrummen. Men då jag tittade ner mot Johannelundsbadet, så visade det sig att min gympalärare på grund av det fina vädret hade bestämt sig för att hålla lektion utomhus. Därför stod hela min klass på gräsmattan vid stångån. Någon fick se mig, och alla mina klasskamrater började vinka till mig där jag satt på bussen.

När jag kom hem satte jag på skivan på kraftigt hög volym. Ut ekade orden Jag kom hit ner till jorden en kall natt i mars. Jag kände att låten handlade om mig, och blev förälskad vid första öronkastet. De jävlarna ville inte låta mig dricka bira på innebandyn, men det struntade jag i. Thåström var alltid på min sida.

Jag är en idiot
finns på även på skivorna Imperiets Studio / Live och Thåströms Live på Röda sten


Sex, droger, hasardspel - och Tom Waits



Veckans video


Tom Waits

The Day After tomorrow

I'm not fighting, for justice
I am not fighting, for freedom
I am fighting, for my life
and another day in the world here


Efter låttävlingen förra veckan så skrev jag lite om Tom Waits, och hur mycket jag gillar hans album Real Gone från 2004. Hela plattan är kanonbra, och jag rekommenderar alla som gillar Tom Waits att köpa den skivan. Den sista låten på Real Gone är balladen The Day after tomorrow, som jag tycker är en oerhört gripande och vacker låt om en ung soldat som hoppas på att snart få återse sin familj. Den är en stark protest mot Irakkriget, och som alla bra antikrigsånger handlar den egentligen inte om politik, utan om livet för de individer som utkämpar kriget som makthavarna dragit igång.

Det spelar ingen roll hur mycket vi diskuterar maktbalans i världspolitiken, oljepriser eller om Saddam Hussein går att jämföra med Adolf Hitler. I slutänden handlar varje krig om alla de som dör, och de unga människor som kanske har turen att överleva, men för all framtid förändras av att ha varit soldater.

Ni kan läsa hela texten till The Day after tomorrow här.


I mitt liv som dagdrivare tycker jag att jag har hållit ett förvånansvärt högt arbetstempo även denna vecka. Jag är snart klart med den sjätte och sista novellen i novellsamlingen jag håller på att skriva. Därmed kommer jag antagligen att vara klar med ett första utkast i slutet av veckan. Jag kommer att behöva göra mycket omarbetningar, och säkert både tre och fyra utkast innan den är klar. Men det viktigaste är ändå att skriva det första utkastet, för när jag kommit så långt så är jag mer eller mindre tvungen att slutföra det jag påbörjat.

Dessutom har jag hjälpt Valterego med lite feedback och korrekturläsning på en intervju han har gjort med pokerspelaren Mikael Westerlund. Jag vet inte riktigt när han lägger ut den, men förr eller senare kommer ni att kunna läsa den här.

Jag har även jobbat med lite frågor till pubquizen på måndag. Eftersom det är de sista dagarna innan jag får pengar tyckte jag att det var smart att göra frågorna den här gången, för jag räknar med att King Kong bjuder på ett par pilsner för besväret.

Utöver detta spelar jag ju även poker, vilket är den enda av mina självpåtagna arbetsuppgifter som faktiskt ger ekonomisk utdelning i dagsläget.

Hur som helst vill jag att ni läsare ska veta att jag inte ligger på latsidan.


Jag har fått flera kommentarer på förra veckans blogg om googlesökningar. Bland annat har jag fått veta att "Jeja Sundström" bara ger 819 träffar. Jag kanske borde tycka synd om den gamla stjärnan från bland annat tv-programmet Gäster med gester, men istället är jag nöjd med att jag själv är 20 gånger populärare än Jeja Sundström. En sökning på mitt eget namn ger nämligen nästan 17 000 träffar. Denna siffra är ett rent mått på popularitet, och har absolut ingenting att göra med att Olof kan vara ett vanligare namn Jeja.

Dessutom har jag blivit upplyst om att "poker" faktiskt ger något större antal träffar än "porn". Av alla dessa undersökningar, så kan jag tydligt se att det som överträffar religion, rockmusik och annan kultur i popularitet, är sex, droger och hasardspel. Det förvånar mig inte det minsta, utan bekräftar bara vad jag redan trodde om människans natur, och vilka som dragit mest nytta av internet.
image416
Jag vill även tillägga att jag själv är mycket förtjust i musik, böcker och filmer som handlar om just sex, droger och hasardspel.

För övrigt tycker jag att ni ska läsa John Bergers starka artikel om hans möte med Zapatisterna i Mexico, och Subcomandante Marcos. Den finns i dagens Aftonblad.
Nyhetsmässigt är Aftonbladet inte mycket att hänga i julgran. Men jag gillar verkligen deras kultursidor med Åsa Linderborg i redaktionen, och regelbunda gästartiklar av internationella storheter som John Pilger och Naomi Klein.


Vinnare och facit i låttävlingen

Min tävling om att gissa låtar är nu avgjord. Då jag gjorde frågorna trodde jag att det var alldeles för svårt, men en av deltagarna har faktiskt lyckats pricka in full pott.

Jag vill tacka alla som deltog. DanielOrtega, Hefo och Tag_H gjorde mycket bra ifrån sig, men vinnare med 20 rätta svar är:


Nils Edoff (nils413)


Här nedan får ni facit, och lite information om låtarna.

image3991.
I was 21 years when I wrote this song

I am 22 now, but I won´t be for long

People ask me "when will you grow up to be a man?"

When the girls I loved at school already pushing prams

Billy Bragg, A new England


Den här låten är för vissa mer känd med Kirsty MacColl, men det var Billy Bragg som skrev den. A new England måste vara Billy Braggs absolut mest kända låt, och den finns på skivan Life´s a riot with Spy vs Spy från 1983.

HeFo påpekade att de två första stroferna är identiska med The Leaves that are green med Simon and Garfunkel. Det är inte första gången jag hittar identiska strofer hos Dylan, S&G och just Billy Bragg. Förklaringen är nog att alla tre stjäl friskt från gamla folksånger, och ibland råkar de råna samma bank.
Jag rekommenderar framför allt Billy Braggs tidiga skivor från åttiotalet, då Margaret Thatcher fortfarande var premiärminister. Då var Billys sound råare, och han var också tydligare politiskt.


image4002.

Oh God said to Abraham, "Kill me a son"
Abe says, "Man, you must be puttin' me on"
God say, "No." Abe say, "What?"
God say, "You can do what you want Abe, but
The next time you see me comin' you better run"
Well Abe says, "Where do you want this killin' done?"
God says, "Out on highway 61."


Bob Dylan, Highway 61 revisited


Det här är inte Dylans bästa låt, och inte heller hans bästa text. Men jag tycker inledningen är jävligt snygg då Bob berättar en historia från bibeln, på ett språk som stinker av beatnik och rock´n´roll. Såna här texter fanns inte i populärmusiken innan Robert Zimmerman liftade till New York.

En annan anledning att jag valde just Higway 61 revisited, är att den är titellåt på världens bästa skiva. Albumet innehåller några av Dylans största mästerverk, som Like a rolling stone, Ballad of a thin man och Desolation row. Om ni inte har Highway 61 revisited i er skivsamling så måste ni köpa den omedelbart.


image4013.

Ligger hemma i min säng en helt vanlig dag

Och runt om mig finns tusentals människor och här finns bara jag

Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej

För jag tänker att jag aldrig mer ska träffa nån som dig


Sex noll två med Skärholmens stolthet KSMB.


En svensk klassiker, som var en given allsångslåt bakom Ekholmen centrum, då jag och mina kompisar ägnade oss åt tonårsfylleri. Jag har många fina minnen till den här låten.

Från skivan Rika barn leka bäst.


image4024.

If you can play on the fiddle

How´s about a british jig & reel?

Speaking kings english in quotation

As railhead towns feel the steelmills rust

Water froze, in the generation

Clear as winter ice

This is you paradise


The Clash, Straight to hell


Det är helt omöjligt att välja ut The Clashs bästa låt. Jag valde den här för att den inte är lika känd som London Calling eller Should I stay or should I go, men ändå en av otaliga klassiker från världens bästa band. Straight to hell finns på skivan Combat rock, och M.I.A har samplat den i sin hitlåt Paper planes.


image4035.

Well, the smart money´s on Harlow

And the moon is in the street

The shadow boys are breaking all the laws

And you´re east of East St. Louis

And the wind is making speeches

And the rain sounds like a sound of applause


Tom Waits, Time


Otroligt vacker låt, från en otroligt bra artist. Time finns på skivan Rain dogs från 1985, som är ett av de bästa albumen, från mannen som sjunger om det som Charles Bukowski skrev om..

Från flera håll har jag hört åsikten om att Tom Waits var bättre förr. Att han numera har flippat ur totalt och att hans musik blivit för konstig. Den åsikten delar jag inte alls. Tom Waits blir bara bättre och bättre. Mule Variations (1999) var en underbar platta, och jag fullkomligt älskar Real Gone från 2004. Rådistade gitarrer och brutala slagverk är inget som skrämmer bort mig. Jazzinfluerad rock med punkkänsla, kan det bli bättre?


image4056.

Varför skall alla vara så jävliga mot mig?
Chefen, snuten, föräldrarna, vakterna, fröken och kärringar.
Alla ska lägga sig i - jag får inte vara fri.
Men nu säger jag för fan i helvetes jävlar anamma!


Attentat, Ge fan i mig!


Finns bland annat på samlingsskivan Pilsner punk och Poesi.

Jag tycker att punktexter är en helt egen genre, som inte kan jämföras med andra låttexter. När det gäller punk ska texten vara provocerande eller till och med aggressiv, den ska vara direkt, och uttrycka författarens ilska och frustration utan snygga omskrivningar eller metaforer. Punktexter kan vara genomusla om de inte görs bra, men vissa punkband lyckades på ett klockrent sätt och skrev en slags punkpoesi som har en given plats i litteraturhistorien. Dit räknar jag flera av Ebba Gröns tidigaste låtar, Beväpna er är väl kanske det kändaste svenska exemplet på en ren och skär punktext som är genial i sin enkelhet. Ett annat utmärkt exempel är just Ge fan i mig! .

Här har ni resten av texten:


Så hör upp nu era kräk:
Ge fan i mig, ge fan i mig och låt mig va i fred.
Ge fan i mig, ge fan i mig era svin.

Jag är bevakad och kontrollerad överallt.
Och fastän jag jobbar så hårt jag kan,
säger chefen att jag är lat.
Fan vad jag hatar dig förbannade jävla chefsjävel.
Och fröken bara tjatar och gnäller och gubbarna skäller.

Nu orkar jag inte längre, med erat jävla tjöt.

Så ni ska ge fan i mig och låt mig va ifred.
Ge fan i mig ge fan i mig era svin.


Det är så vackert att jag blir tårögd.


image4067.

I love you my hard englishman
Your rage is like a fist in my womb
Can't you forgive what you think I've done
And love me - I'm your woman
And I desire you my hard englishman
And there is no more natural thing
So why should I not get loving
Don't be cold englishman


Sinead O'Connor, This IS a rebel song


Sinead har skrivit många suveräna låtar, och det finns många fina texter att välja mellan. Jag valde This IS a rebel song, för att den kan ses som ett svar på U2:s låt Sunday, Bloody Sunday, som Bono är mycket noga med att påpeka att "this is NOT a rebel song".

Trots att den här låten har ett pacifistiskt budskap, så tar den tydligt ställning i konflikten på Irland. Det råder inget tvivel om vem som är ockupanten, och vem som är ockuperad.This IS a rebel song finns på skivan Gospel Oak från 1997, som faktiskt är det av Sinead O'Connors album som är minst bra. Det kan bero på att det är den enda skivan hon spelat in när hon hade hår på huvudet. Ska ni köpa en enda skiva av Sinead O'Connor, så rekommenderar jag istället Faith and Courage.

Sinead O'Connor gjorde en otroligt smart omtolkning av den här låten 2003. Genom att ändra musiken från irländsk till reggae, och ordet "englishman" till "irishman" så fick Sinead låten att handla om hur ett folk, som för bara någon generation sedan möttes av skyltar i Liverpool som sade "No blacks, no Irish, no dogs", nu själva behandlar invandrare lika illa i sitt eget land.


image4078.

Old pirates, yes, they rob i
Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took i
From the bottomless pit.
But my hand was made strong
By the and of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly.


Bob Marley, Redemption song


En riktig klassiker som även spelats in av Johnny Cash och Joe Strummer. Men Bobs originalversion är bäst.


image4089.

Han rökte röda commerce utan

Hans far hade varit stins i Laholm

Han skulle visst blivit tandläkare

Men han hamnade i armén

Han hade spelat handboll I Drott en gång

Han hade en pistol i sin garderob

Han skulle alltid visa upp den för oss ungar

När han var full


Thåström, Främling överallt


2005 släppte Thåström skivan Skebokvarnsv. 209, som kan vara det bästa han har spelat in sen Ebba Grön. När jag hörde skivan första gången så var det tre låtar som gav mig ståpäls och/eller tårar i ögonen. Det var Brev till 10:e våningen, Om Black Jim, och just Främling överallt. På bara några rader lyckas Thåström berätta mer än vad vissa författare gör i en hel roman.

En helt underbar låt. Precis som EraserH skrev har den ett makalöst intro som man ibland önskar aldrig tog slut.


image40910.

There's colors on the street
Red, white and blue
People shufflin' their feet
People sleepin' in their shoes
But there's a warnin' sign
on the road ahead
There's a lot of people sayin'
we'd be better off dead
Don't feel like Satan,
but I am to them
So I try to forget it,
any way I can.


Neil Young, Rocking in the free world


Från skivan Freedom från 1989. Jag trodde att det här skulle var en av tävlingens enklaste låtar, men till min stora förvåning så har två deltagare gissat på Jon Bon Jovi. Om det är så att Bon Jovi har spelat in en cover på Rocking in the free world, så vill jag aldrig någonsin behöva höra den. Överhuvudtaget vill jag helst inte höra talas om Bon Jovi.


Gissa låtarna - vinn två populära böcker

          image395         image396
När jag läste igenom den blogg jag skrev igår, så insåg jag att det finns vissa böcker som föraktar så mycket att jag inte längre vill ha dem i min bokhylla. När jag gick igenom min boksamling hittade jag två böcker som jag inte tycker har något som helst litterär kvalitet, och därmed får stryka med i min stalinistiska utrensning.

Båda dessa böcker är mycket populära, och skulle platsa på min tio i topplista över världens mest överskattade litterära verk.
Ondskan av Jan Guillou nämnde jag redan igår. Guillou är en av landets bästa journalister, men när det gäller skönlitteratur är hans språk alldeles för torftigt, och han har en irriterande vana att göra sina karaktärer till grovhuggna superhjältar. Det gäller givetvis alla böckerna om Carl Hamilton, men även ondskans huvudperson Erik är beskriven på ett sätt som får mig att tänka på Ian Flemings böcker om James Bond.

Den andra boken är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Berättelsen är en sorgligt dålig blandning av ointressant science-fiction och gymnasial humor. Jag föraktade den här boken redan när jag var tonåring och mina vänner prisade den. Att en vuxen människa kan ha någon behållning av Liftarens guide till galaxen är för mig totalt oförklarligt.


Istället för att slänga de här böckerna, så har jag bestämt att ha en tävling, där vinnaren får båda böckerna.

Jag ger er första versen i tio olika låtar, ni får en poäng för rätt artist, och ytterligare en poäng för låten. Maila de rätta svaren till mig på bergolof@hotmail.com innan fredagen den 15e februari, så korar jag en vinnare i helgen.

Gemensamt har alla textförfattarna att de besitter poetiska talanger som Jan Guillou och Douglas Adams, inte ens kan drömma om.


1.

I was 21 years when I wrote this song

I am 22 now, but I won´t be for long

People ask me "when will you grow upp to be a man?"

When the girls I loved at school already pushing prams


2.

Oh God said to Abraham, "Kill me a son"
Abe says, "Man, you must be puttin' me on"
God say, "No." Abe say, "What?"
God say, "You can do what you want Abe, but
The next time you see me comin' you better run"
Well Abe says, "Where do you want this killin' done?"
God says, "Out on ******* **."


3.

Ligger hemma i min säng en helt vanlig dag

Och runt om mig finns tusentals människor och här finns bara jag

Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej

För jag tänker att jag aldrig mer ska träffa nån som dig


4.

If you can play on the fiddle

How´s about a british jjig & reel?

Speaking kings english in quotation

As railhead towns feel the steelmills rust

Water froze, in the generation

Clear as winter ice

This is you paradise


5.

Well, the smart money´s on Harlow

And the moon is in the street

The shadow boys are breaking all the laws

And you´re east of East St. Louis

And the wind is making speeches

And the rain sounds like a sound of applause


6.

Varför skall alla vara så jävliga mot mig?
Chefen, snuten, föräldrarna, vakterna, fröken och kärringar.
Alla ska lägga sig i - jag får inte vara fri.
Men nu säger jag för fan i helvetes jävlar anamma!


7.

I love you my hard englishman
Your rage is like a fist in my womb
Can't you forgive what you think I've done
And love me - I'm your woman
And I desire you my hard englishman
And there is no more natural thing
So why should I not get loving
Don't be cold englishman


8.

Old pirates, yes, they rob i
Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took i
From the bottomless pit.
But my hand was made strong
By the and of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly.


9.

Han rökte röda commerce utan

Hans far hade varit stins i Laholm

Han skulle visst blivit tandläkare

Men han hamnade i armén

Han hade spelat handboll I Drott en gång

Han hade en pistol i sin garderob

Han skulle alltid visa upp den för oss ungar

När han var full


10.

There's colors on the street
Red, white and blue
People shufflin' their feet
People sleepin' in their shoes
But there's a warnin' sign
on the road ahead
There's a lot of people sayin'
we'd be better off dead
Don't feel like Satan,
but I am to them
So I try to forget it,
any way I can.


Damien Dempsey - Irlands bäst bevarade hemlighet

image350I januari 2003 åkte jag till Hamburg för att se Sinead O'Connor. Jag tror att den rakade irländskan aldrig har spelat i Sverige, så jag var helt enkelt tvungen att åka utomlands för att få se en av mina favoritartister.

Konserten var en av de bästa jag någonsin sett, men det är inte det den här bloggen handlar om. Som förband till Sinead spelade en artist som jag aldrig hört talas om. Han var också irländare och heter Damien Dempsey. Jag gillade hans spelning, så när jag kom hem försökte jag hitta hans skivor, men jag hittade ingenting. Då jag sökte efter information om Damien Dempsey på nätet upptäckte jag att han släppt två album, men att de bara fanns att köpa på brittiska öarna.

Så när jag semestrade i Belfast året därpå, passade jag givetvis på att köpa en av hans plattor. Skivan hette Seize the day, och är Dempseys andra album. Jag gillade skivan stenhårt. Musiken var någon slags rock med influenser av reggae och irländsk rockmusik. Texterna var också mycket bra, och blandade förortsromantik och socialrealism med irländsk nationalism. Jag kan meddela mina läsare att jag inte sprang fram till de flöjtspelande protestanterna som marscherade utanför vårt vandrarhem i Belfast, och visade min nyinköpta skiva.


image352Det är väldigt sällan nuförtiden som jag hittar nya artister som jag verkligen gillar. Sen jag började gilla honom har Damien Dempsey släppt två nya studioskivor och en liveplatta. Men ingen av dem har gått att köpa i Sverige, och jag har inte hittat dem för nedladdning någonstans på nätet. Det har varit otroligt frustrerande, för en musikälskare som jag.Men så förra veckan så fick jag tag i Damien Dempseys senaste skiva To Hell or Barbados. Titeln syftar på att engelsmännen försökte genomföra en etnisk rensning på Irland på 1600-talet. De tillfångatog över 50.000 katoliker som fick välja på döden, eller på att bli skickade till Barbados där de såldes som slavar.

Nu har jag lyssnat på To Hell or Barbados några dagar, och jag är absolut inte besviken. Reggaeinfluenserna har blivit tydligare, och de irländska flöjterna är kvar. I flera av låtarna har Dempsey krämat på ordentligt med distboxen och spelar nästan en slags grunge, och man kan även spåra influenser av hip hop och dub.


Jag gillar verkligen Damien Demspey och tycker att det är konstigt att han inte blivit mer känd utanför sitt hemland. Han måste vara irländarnas bäst bevarade hemlighet. På den gröna ön är han jättestor. Han var förband till Bob Dylan då denne gjorde tre konserter på Irland, och för några veckor sedan vann Damien Dempsey en Irish Meteor Award (Irlands motsvarighet till Grammis) som bästa manliga artist för andra året i rad.

När man åker till andra länder tycker jag man ska ta del av den nutida kulturen, och inte bara titta på landets historia. Så om ni åker på semester till Dublin tycker jag att ni ska passa på att köpa en skiva med Damien Dempsey, istället för någon halvtaskig samling med irländsk folkmusik som varenda butik i Dublin försöker lura på turisterna.


Kolla, kolla att han var en reko kille

Eftersom jag skrev lite om Totta Näslund i mitt senaste inlägg, tänkte jag att ni kunde få läsa en krönika jag skrev för Extra Östergötland, dagen efter att Totta avled.

image315

Det fanns en period i mitt liv, det måste ha varit åren mellan 15 och 20, då det inte spelade någon roll vilken musik som gällde i bekantskapskretsen. Varje gång det var fest, någon gång under kvällen kom det en kollektiv känsla av att nu var det dags att lyssna på Nationalteatern.

Jag kunde festa med folk som gillade punk, dödsmetall, hardcore eller Cornelis Vreesvijk, alla gillade de Nationalteatern. Och de flesta kunde texterna. Det var därför Nationalteatern var så givna på alla fester, alla gillade att skråla med.

Nationalteatern betydde oerhört mycket för mig vid en viss period i livet, och jag har väldigt svårt att lita på människor som aldrig gillat dem.

Det tror jag är en känsla som jag delar med väldigt många svenskar. Proggbandet från Göteborg har en position i svenskt musikliv som bara Ebba Grön kan mäta sig med. Varje generation upptäcker dem, och deras skiva Greatest hits kan vara den skiva som flest svenskar har i sin skivsamling. Nationalteatern blir aldrig omoderna, och jag förutspår att nya generationer tonåringar kommer att upptäcka dem fram till apokalypsen.

De bästa låtarna sjöngs i stort sett utan undantag av Totta Näslund, som nu har gått bort. Låtar som Kolla, kolla, Spisa och Lägg av. Det var inte han som skrev texterna, men han var en bluesman i själen redan då och det är känslan han sjunger med som lyfter låtarna till något de inte skulle ha varit utan Tottas röst. Dylancovern Men bara om min älskade väntar kan vara det vackraste som någonsin sjungits i vårt land.

Efter Nationalteatern tog Totta steget fullt ut och bildade sitt eget bluesband, ett band som turnerat i USA flera gånger. Han har tolkat Bob Dylan flera gånger sedan dess, och för en tid sen hyllade han sin hjälte genom att göra en konsert i Dylans hemstad Hibbings. Innan Totta Näslund dog höll han på att göra en skiva med Dylanlåtar ihop med Mikael Wiehe. Vi får hoppas att de hann spela in större delen av skivan, för jag är helt säker på att den kommer att vara suverän.

För några år sedan tolkade Totta Näslund Blind Lemmon Jefferson, och sjöng: There is one last favour I ask of you, see that my grave is kept clean.

Jag lyssnade på den i morse, och det kändes som att det var Tottas sista hälsning. Vi är många som har så mycket att tacka honom för, så jag tycker att vi alla ska ägna midsommarhelgen åt att hedra Totta Näslund. Om du inte hittar någon av Tottas soloskivor på festen du är på, så kan jag nästan svära på att din värd äger Nationalteaterns Greatest hits.

Så bli riktigt fyllesentimental på fredag. Skråla med i Kolla, kolla, skrik ut din ångest till Lägg av, och fäll en tår till Men bara om min älskade väntar.


Del 65 - Diggar Steve Earle och går lottlös från pubquizen

image296So come back, Emma Goldman
Rise up, old Joe Hill
The barracades are goin' up
They cannot break our will
Come back to us, Malcolm X
And Martin Luther King
We're marching into Selma
As the bells of freedom ring


 

Christmas in Washington, Steve Earle


Igår tog jag ut Florence Valentin-skivan ur CD - spelaren för första gången på en vecka. Min gamle polare Birne kom nämligen förbi med Steve Earles samlade verk. Tidigare har jag bara hört några enstaka skivor av Steve Earle, men det jag hört är så pass bra att jag länge tänkt att jag måste gräva djupare i Steves produktion. Jag känner nämligen på mig att jag kommer att gilla honom lika mycket som Bob Dylan, Neil Young och Lou Reed, om jag bara tar mig tid att lyssna.

28 album är lite mycket att sätta sig in i, så jag tänkte beta av några skivor i taget. Jag började med El Corazon och Copperhead road. Båda de plattorna känns kanonbra så här långt, och Christmas in Washington, den första låten på El Corazon, är så vacker att jag blev tårögd första gången jag hörde den.

Jag kommer nog att lyssna på de här två skivorna några dagar, och sen tänkte jag gå vidare med Guitar Town. Om ni har några tips om era Steve Earle - favoriter, så är jag tacksam.


Ni kan läsa mer om varför jag tycker Steve Earle borde få nobelpriset i låtskriveri
här.


Pubquizen gick inte alls bra igår, och för första gången blev vi helt utan pris. Vi var några man kort, Gorben jobbade över, Den Hemlige brodern var black och Calle är i Tyskland. Ulven, jag, Skomakarn och Boström försökte göra vårt bästa, men i efterhand måste jag säga att vi slarvade oerhört. På en fråga skulle man skriva vilka ämnen Au och AG är (silver och guld), men vi hade så bråttom att vi missade att man även skulle skriva de latinska namnen.

Den sista grenen var bildfrågor den här gången. En fråga var en flagga, där man skulle skriva vilket land som hade den flaggan, och vilken omtalad person som var president i landet.

Vi skrev Venezuela och Hugo Chavez. Men när de rätta svaren lästes upp så insåg jag att jag helt klart visste att det inte var Venezuelas flagga. Dessutom insåg vi att flaggan hade de afrikanska färgerna, så svaret var givetvis Zimbabwe och Mugabe.

Då vi försökte utvärdera varför det gått så dåligt, så insåg vi att den viktiga kuggen i vårt maskineri som saknades var Calle. När man sätter ihop ett quizlag är det inte bara viktigt att deltagarna är allmänbildade - vilket alla i vårt lag är, och Calle är ett av våra starka kort. En av grundstenarna i laget är att man måste kunna samarbeta, så att man kan snacka ihop sig till intelligenta gissningar då man är osäker. Dessutom måste man se till att lyssna noga på varandra, så att den som har den bästa gissningen inte blir nerröstad.

Calle är bra på att få samarbetet att fungera, och brukar kunna lugna ner oss andra då vi har för bråttom.

Nåväl, nästa gång är det julavslutning och vi har tillräckligt med prispengar undanstoppade för att ingen av oss ska kunna köra bil dagen efter.

Jag stannade kvar på puben till King Kong stängde, och fick faktiskt skjuts av honom hem. Det var sjyst av King Kong, för det var skönt att slippa gå.


Idag lade jag ut kapitel 4 av min julkalender Jag har varit ensam förr. I det kapitlet börjar huvudpersonen Tom visa sina mindre sympatiska sidor. Därför vill jag låta er veta att min roman inte är självbiografisk. Historien är uppdiktad och handlar inte om mig.
Ni kan läsa ett nytt kapitel av Jag har varit ensam förr varje dag fram till den 20e december här.


Tidigare inlägg