Hell bent for leather

Jag varnar för att nedanstående text innehåller ett språk som kan uppfattas som vulgärt eller stötande. Men det är en novell jag skrivit. Då försöker jag få dialogen att låta som folk verkligen snackar, inte som dom borde prata.

Det var endast två år kvar på 1900-talet den fredagskvällen när Erik satt hemma hos Peter och hällde upp första groggen. Som vanligt skulle Erik och hans två kompisar förfesta lite och lyssna på musik innan de gick vidare till Hamlet. Nu var det Black Sabbaths
Paranoid som snurrade i cd-spelaren. Det hade blivit mycket tidig Sabbath sen det hade annonserats att Ozzy Osbourne skulle återförenas med bandet som hade gjort honom berömd, och att de skulle spela på några festivaler i sommar.

   Erik höjde sitt glas och tog en klunk, där han satt i soffan iförd Iron Maiden t-shirt, svarta jeans med nitbälte och ett antal halsband och ringar på fingrarna. Han hade kvar sitt långa hår, trots att hårfästet numera hade klättrat långt upp i pannan. Erik tänkte vänta tills han blev nästan helt flintskallig innan han klippte sig.

   Det ringde på dörren.

   - Kom in! skrek Peter från sin fåtölj.

   Dörren öppnades och in kom Johan med en systemsbolagspåse i handen. Han tog av sig kängorna och jeansjackan och gick sen in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan bredvid Erik.

   Johan öppnade en öl och log hemlighetsfullt medan han drog handen över den rakade hjässan.

   -  Vet ni vad jag hörde på radion idag? frågade han.

   Erik var inte så intresserad. Johan hade en irriterande vana att alltid berätta helt ointressanta saker som han läst i tidningarna eller hört på radio. Om Erik ville veta vad som hände i världen skulle han väl läsa tidningarna själv?

   - Vadå? frågade han slött. Mest för att Johan antagligen förväntade sig det.

   Johan dröjde lite innan han svarade och tog en klunk öl. Nu tror han att jag ska bli nyfiken, tänkte Erik, men det är jag inte.

   - Rob Halford är bög, sa Johan.

   Erik hostade till och spottade ut en munfull grogg över soffbordet. Vad i helvete var det Johan hade mage att påstå. Att sångaren i Judas Priest, en av världens hårdaste killar och Eriks idol sen barndomen, var en fikus.

   - Och var i helvete har dom fått det ifrån, väste han. Engelska skvallerpressen. De skriver ta mig fan vad som helst. Det var det värsta skitsnacket jag hört.

   -Nej, sa Johan och log. Det är sant. Robban har själv sagt det i en intervju. Han har tydligen varit homo i alla år. Inget intresserad av brudar, det är bara killar som gäller.

   Erik försökte komma på något att säga, vad som helst som kunde få tyst på Johan, slå hål på denna vidriga lögn. Han tog en svälj ur sitt glas, men det smakade plötsligt vidrigt. Han blundade för att kunna svälja. Men då såg han framför sig hur Rob Halford kysste en annan man, och den synen gjorde honom illamående. Han tittade upp igen och då hörde han hur Peter skrattade från sin fåtölj.

   - Det var ta mig fan det bästa jag hört, sa Peter.

   - Vad fan är det för bra med det? sa Erik medan han andades djupt för att försöka dämpa kväljningarna.

   - Det är ju inte klokt att ingen har fattat det här förut. Halford har ju alltid klätt sig som en akterseglare. Inte som en fjolla, men som man kan tänka sig att en stenhård machobög ser ut.

   - Precis, sa Johan och skrattade han också. Jag menar, skinnkeps, läderväst och breda nitbälten. Det är antagligen den utstyrseln de har på bögklubbarna i Birmingham.

   Erik höll andan och försökte sluta tänka på läderförsedda män som smekte varandras kroppar.

   - Och fattar ni vad det här betyder? frågade Peter triumferande och viftade till med handen i luften. Hela jävla metalmodet är egentligen en klädsel för läderbögar. Det var ju Halford som började med läder och nitar. Flera generationer hårdrockskillar har klätt ut sig till homofiler utan att veta om det.

   Nu kunde inte Erik ta mer. Det knöt det sig i hans mage och för varje andetag han tog kände han en smärta över bröstet. Han mindes nitarmbandet han brukat ha på konserter när han var tonåring, det som hade sträckt sig ända från handleden upp till armbågen. Erik hade känt sig så stenhård på den tiden. Nu försökte Peter spotta på allt han trott på. Dra ner det i smutsen.

   - Jag har fan inte klätt mig som en bög! skrek han och slog näven i bordet så att Johans ölburk välte, och den ljusbruna vätskan rann ut över bordet.

   - Lugna ner dig för helvete, sa Peter. Ska du bli så där aggressiv ikväll igen kan du gå nån annanstans. Om du ska festa hemma hos mig får du ta mig fan ta det lugnt.

   Johan gick ut i köket och hämtade en trasa. Erik satt tyst och stirrade ner i golvet när Johan torkade upp ölen från bordet. Johan gick ut i köket med trasan när han var klar och satte sig sig sen bredvid Peter igen. Han öppnade en ny öl, lutade sig tillbaks och funderade en stund. Erik hoppades av hela sitt hjärta att de nu kunde börja prata om något annat. Bara festa lite och snacka skit, och inte nämna nåt mer om läder, Rob Halford eller äckliga bajspackare som suktade efter varandras rövar. Men hans förhoppningar var förgäves.

   - Det här förändrar ju jävligt mycket, sa Johan. Tänk bara på låtar som Living after midnight, Love bites och Turbo lover.

   - Visst, sa Peter. Dom låtarna måste ju handla om grabbsex, det är uppenbart nu. Living after midnight till exempel, måste ju va om hur han glider omkring i sin bil och kollar efter sexiga män. Loving til the morning som han sjunger i refrängen, det betyder att Robban Halford står och trycker en annan kille bakifrån ända fram till morgonkvisten.

   - Med skinnkeps på huvudet! utropade Johan glatt som om hela bilden av den situationen tedde sig oerhört komisk.

   Erik ville verkligen inte prata om det här. Det gjorde ont i honom att höra någon säga såna saker om sångaren i Judas Priest. Han kände sig nästan panikslagen, men eftersom han inte ville göra sig osams med sina kompisar försökte han behålla lugnet.

   - Snälla grabbar. Kan vi inte prata om något annat, bad han.

   Men Peter tog ingen alls hänsyn till hans vädjan.

   - Vi snackar väl fan om vad vi vill, sa Peter. Passar det inte kan du gå har jag sagt.

   Erik hade känt en längre tid nu att Peter hade tappat respekten för honom, och Johan också. För några år sen hade de sett upp till honom, slagskämpen i gänget som alltid kunde ta för sig. Men det hade sakta förändrats, speciellt efter den där kvällen på Platens. Erik visste att de tyckte att han gick för långt den gången. I rättegången hade de vittnat till hans fördel och det var därför han blev frikänd. Men efteråt hade ingen av hans två vänner velat titta honom i ögonen. Det var som att de skämdes.

   - Jag har egentligen inget emot bögar, försökte Erik. Det är bara det att jag inte vill höra talas om dem, och de ska fan inte stöta på mig. Då får de räkna med att få en smäll.

   - Vilket jävla skitsnack, sa Johan. Du kan väl för fan inte nita någon bara för att han stöter på dig.

   - Verkligen inte, sa Peter. Så många brudar som Erik har besvärat när han varit dyngad. Om han skulle fått en snyting varje gång han försökt limma på en brud som inte var intresserad skulle han vara blåslagen jämnt.

   På det visste inte Erik vad kan skulle svara, så han tystnade och hällde upp en ny grogg. Tänkte att spriten skulle lugna ner honom lite.

   Peter var inte tyst många sekunder.

   - Men man kan ju inte tänka sig att Halford är typen som blir påsatt, sa han.

   - Nej, höll Johan med. Robban är antagligen killen som sätter på. Eller blir avsugen. Hur bög han än är kan jag inte tänka mig honom med en kuk i käften.

   Erik som just skulle ta en klunk ställde ner glaset igen. Han ville inte ha någon vätska i munnen.

   - Helt klart, sa Peter. Halford är påsättare eller blir avsugen. Det är så det är, det är jag säker på.

   Peter pekade på Johan med hela handen som för att understryka det han sagt. Sen tystnade han och funderade en stund.

   - På ett sätt förstår jag honom, sa han.

   Erik kunde inte tro sina öron.

   - Vadå? Har du blivit bög nu? Vill du sätta på killar i krysset?

   - Nej, sa Peter. Jag är inte det minsta bög, men jag kan förstå om Halford gillar att bli avsugen av grabbar. Om man blundar måste det ju vara lika skönt att bli sugen av en kille som av en tjej.

   - Antagligen skönare, sa Johan. Killar är säkert mycket bättre än tjejer på att suga. De vet ju själva precis hur de vill ha det.

   Nu var Erik säker på att de bara försökte reta honom. Men han kunde inte göra något åt det. Innerst inne ville han bara slå till Johan upprepade gånger i ansiktet, ta hans skalle och dunka den i golvet precis som han hade gjort med den där jävla stjärtgossen på Platens. Men det gick inte, för då skulle han förlora sina två bästa polare. Och utan kompisar är man ingenting. En nobody, som lever farligt. Så mycket folk som Erik misshandlat genom åren kunde han inte visa sig på stan utan minst två vänner i sällskap. Det fanns för många i den här stan som gärna ville ge honom en näsbränna.

   Så Erik satt tyst i soffan och kände hur han blev rödare och rödare i ansiktet.

   Peter sneglade på Erik och kunde inte kväva ett skratt.

   - Tänk om vi vore bögar..., sa han långsamt och drömmande.

   - Vad menar du med det? sa Erik.

   - Du vet hur kåt man brukar bli när man är bakis. Jag runkar som besatt på söndagsmornarna. Och brudar verkar inte alls vara så.

   - Det stämmer, sa Johan. När jag var ihop med Anna ville jag jämnt krypa på när jag var fyllsjuk och hon ville aldrig. Klagade på att hon var trött och hade ont i huvudet. Eller att jag hade dålig andedräkt, luktade gammal fylla.

   - Precis. Men om vi vore bögar skulle det vara annorlunda. Vi grabbar förstår ju varandra på den punkten. Så istället för att glo på video som vi gör varenda jävla söndag skulle vi kunna ha det jättemysigt.

   - Vi skulle ju kunna hyra några rullar ändå. Men mellan filmerna skulle vi kunna ha det helskönt. Knulla av sig den värsta baksmällan. Ställa upp för varandra. Sen tar vi varsin pizza och när vi käkat byter vi roller. Så att alla får sitt.

   - Och så där grabbar emellan behöver man inte vara ömsint och romantisk med förspel och grejer, sa Peter. Det är bara att dra på sig skinnkepsen och lädervästen och pippa loss.

   Nu var Erik så arg att han skakade. Han klämde krampaktigt om glaset men kunde fortfarande inte förmå sig att dricka.

   - Nu är jag inte bög, sa Johan. Jag gillar brudar. Men om jag vore...då skulle jag nog vilja sätta på Erik.

   - Jag med, sa Peter och gjorde en gest med händerna som om han greppade om två skinkor. Han har en väldigt rund och inbjudande stjärt. Det har jag alltid tyckt.

   - Och mjuka fina sugvänliga läppar, fyllde Johan i.

   Erik reste sig ur soffan, tog sin colaflaska och sin dunk och gick ut i hallen. Utan ett ord tog han på sig skorna och jackan. Världen hade blivit galen. Rob Halford påstod att han var homofil, och hans kompisar pratade om att ligga med varandra. Erik ville inte vara med längre. Han tänkte gå hem, stänga dörren om sig, dricka sprit och lyssna på vad som helst utom Judas Priest.


När dörren slog igen brast Peter och Johan ut i ett gemensamt asgarv.

   - Tycker du vi gick för långt? frågade Johan.

   - Nej för fan. Det kan han ha den där idioten. Egentligen borde vi ha golat ner honom i rätten. Han förtjänar nästan att sitta inne. Om du inte hade hindrat honom hade han ta mig fan kunnat slå ihjäl den där stackars killen.

   - Precis. Och jag är så jävla trött på att höra honom snacka om slagsmål, och om hur mycket han hatar bögar och svartskallar. Det är det enda han kan prata om förutom hårdrock.

   Peter gick fram till stereon, letade fram skivan Killing Machine, pluggade in den i cd-spelaren och tryckte fram fjärde spåret. Ur högtalarna kom låten Hell Bent for leather. 

   Han satte sig i fåtöljen och lyfte ölen mot Johan.

   - Skål för Rob Halford, sa han.

   - Skål för Robban, sa Johan. Mannen som gett läderbögarna en röst.


Del 61 - En ruggig liveturnering

Igår var jag på bibblan och tittade som vanligt igenom Journalisten efter lediga tjänster. Deprimerande nog var det ännu ett nummer utan någon som helst jobbannons.

På väg därifrån gick jag förbi Hamlet, och fick glädjande nog se Dean Moriarty sitta där inne med en stor stark framför sig. Det var flera månader sen jag såg Dean, så jag beslöt att lägga en del av min sista femtiolapp på en bira, så att vi kunde snacka lite.

Då jag beställt och fått in min 40 cl åbro, så satte jag mig vid Deans bord och hälsade glatt. Jag litar inte det minsta på Dean, men jag gillar hans sällskap i små doser, eftersom han är den mest underhållande människa jag någonsin träffat. Dean är på gränsen till manisk, och det spär han dessutom på med diverse kemikalier. Han har det värsta munlädret jag hört och har oftast många intressanta saker att berätta.
Jag misstänker att han är mytoman, och jag tror att mellan hälften och tre fjärdedelar av allt han säger är rena lögner. Men om endast en tiondel är sant så är han ändå den mest fascinerande person jag träffat.


Ta bara historien om hur han hamnade i Sverige. Dean hade tillbringat några månader med att lifta kors och tvärs i sitt hemland för att som han själv beskrev det "hitta Amerikas själ". För att kunna köra så långa sträckor som möjligt hade han tagit en jävla massa amfetamin och han hade knappt sovit alls då han kom fram till New York. Dean tog in på ett billigt hotell och gick ut och köpte en stor påse gräs för att kunna varva ner. Sen la han sig i sängen på hotellrummet, rökte och zappade mellan kanalerna på TV:n. Dean påstår själv att han måste ha fått ta i värsta dunderrökat, för hans hjärna spelade honom ett spratt som skulle förändra hans liv.

image278Det här var dagarna före jänkarna påbörjade sin invasion av Irak, så på alla nyhetskanaler pratades det om det kommande kriget. Mellan två nyhetskanaler fanns än dokumentärkanal som den här kvällen visade ett program om amerikanska Vietnam desertörer.

I sitt grumliga tillstånd lyckades Deans hjärna blanda ihop kanalerna, och det starka gräset gjorde att Dean var helt övertygad om att han snart skulle bli tvingad att gå med i armén, bli skickad till Irak och dö i öknen. Han beslöt att göra som killarna i dokumentären, och tog en taxi till JFK för att fly landet och desertera från den armé som han skulle bli inkallad till.

Det gick ett plan till Stockholm en timme efter att han kommit till flygplatsen, så Dean hoppade på.

Eftersom han var övertygad om att CIA var ute efter honom, så vågade inte Dean somna, utan stoppade i sig mera amfetamin. Då han kom fram till Stockholm var han kraftigt nojig, och ville inte vara i en stad där USA hade en ambassad. Så han hoppade på första bästa tåg som visade sig gå till Linköping. När han kom hit tog han in på ett hotell och lyckades faktiskt somna.

Då han vaknade insåg han att det är flera decennier sen USA tog bort den allmänna värnplikten.

- Varför i helvete åkte jag inte till Kanada, var Deans kommentar när han berättade historien för mig första gången. Därifrån hade jag kunnat lifta hem.

Nu försökte han spara ihop pengar till en flygbiljett hem. Men på grund av hans stora intresse för starköl och kemikalier hade det nu gått flera år utan att han lagt undan en krona.


Dean berättade den här eftermiddagen upphetsat för mig om varför han ansåg att Gene Krupa var världens bästa trummis. Då jag druckit ur min öl, så tyckte Dean att han inte hade pratat klart om Gene Krupa, så han beslöt sig för att bjuda mig på en öl så att jag kunde sitta kvar och lyssna. Att lyssna var verkligen vad man gjorde i hans sällskap, att försöka få en syl i vädret själv var totalt lönlöst.

När jag beställt öl till oss båda bestämde jag mig för att lägga min sista tjuga i Jack Vegas maskinen. Jag valde Swinging Bells, satsade max, och tänkte att jag hade fyra tryck på mig att förvandla tjugan till en hundring. Redan på första trycket såg jag fem klockor hamna i kors, och jag hade fått den största bonusen. Mina tio bonustryck gav mig 1500 spänn, och jag var riktigt glad i hågen då jag återvände till bordet där Dean satt.

Då jag berättade om min vinst för Dean så blev han ännu mer exalterad. Han hade nämligen fått nys om en pokerturnering där alla deltagare var såna totalfiskar att det var så gott som omöjligt att inte gå därifrån med prispengar i fickan. Inköpet var 1000 kr + en hundring i avgift. Eftersom vinstpengar alltid bränner i fickan, och Dean har världens bästa övertalningsförmåga, så blev jag sugen.

Dean blev överlycklig då jag bekände att jag var intresserad, sa att han bara skulle hämta bilen, och försvann på ett ögonblick.

Jag var van vid Deans nycker och tänkte att om han inte har kommit tillbaka när jag druckit ur ölen så går jag hem.


Fem minuter senare hörde jag en bil tuta utanför, tittade ut genom fönstret och fick se Dean sitta och vinka i en Röd Volvo 240. Jag sprang ut och satte mig bredvid honom. Dean rivstartade och vi åkte därifrån. Dean satte på bilstereon och sa:

- Ska vi se vad den här tjommen gillar för musik...

Ut strömmade Sweets Fox on the run, och jag insåg att Dean måste stulit bilen från en gammal glamrockare.

-Vilken jävla skitmusik, sa Dean men höjde ändå volymen på stereon.

Då vi kom ut på motorvägen började Dean styra med knäna medan han rullade en lång trumpetformad joint. Han höll en lång monolog om kunskaper som hade gått förlorade i den yngre generationen. Att mecka en braja samtidigt som man körde bil var tydligen en av dem.

- Tricket är att bli ett med bilen och vägen, sa han. Man måste digga vägen och ratten och älska farten. Brajan måste man också älska, och det gör man ju givetvis, för den gör att man blir rolig i skallen. Men man måste också digga brasset på samma sätt som man diggar bilen, ratten och vägen. Då smälter de ihop och på så sätt kan man aldrig krocka. Man kan aldrig krocka om man älskar vägen och brajan och bilen o ratten...

Så där höll han på tills jag avbröt honom och frågade vart den där pokerturneringen egentligen skulle hållas.

Då tystnade Dean, drog ett par bloss av jointen och la händerna på ratten igen.

- Syldaviska klubben, sa Dean lågt.

-Syldaviska klubben. Är du inte klok? skrek jag och slog näven i handskfacket. De jävlarna är ju livsfarliga. Även om vi vinner kommer vi aldrig få med oss några pengar därifrån.


image277Nu vill jag inte påstå att alla Syldaver är kriminella, men Syldaviska klubben är ett av de farligaste ställena man kan besöka i Östergötland. Det är en spelklubb som ligger cirka 90 minuters bilväg från Linköping, och drivs av gangsterkungen Gavrillo Princip.

Gavrillo var gangster redan på den tiden Syldavien var en sovjetisk lydstat, men var då underhuggare till den ökände Zacramento Leopardo. Då muren föll och kommunismen avskaffades i land efter land omkring honom kände Princip att förändringens vindar var på hans sida, och att kapitalismen kunde ge obegränsade möjligheter för den organiserade brottsligheten. En natt lyckades han ta sig in i diktatorns palats, och för att påskynda processen mot demokrati så ströp han honom med en pianotråd. Senare samma natt så sköt han Zacramento Leopardo och lät alla i den Syldaviska maffian veta att det var han som nu hade tagit över verksamheten.

Det gick inte som Gavrillo hoppades. En militärjunta tog över Syldavien. De släppte marknaden fri men bekämpade brottsligheten stenhårt. Gavrillo visste att han skulle avrättas så fort militärpolisen fick tag i honom. Så med falskt pass flydde han till Sverige, där han omedelbart slog sig på cigarettsmuggling, beskyddarverksamhet och illegalt spel.

Det var till Gavrillos personliga spelhåla vi var på väg.


- Lugn för fan, sa Dean. Syldaverna är helt värdelösa på poker, de går all in så fort de får ett ess på näven. Det är hur enkelt som helst att vinna mot dem. De har pengar som gräs och bryr sig inte om att de förlorar. Och spelskulder betalar de. Du vet, tjuvheder och allt det där...

Jag suckade och drog ett par bloss av jointen.

- Ok, sa jag. Vi spelar den där turneringen, men om stämningen blir obehaglig så drar vi därifrån. Fattar du det. Om det händer nåt sticker vi, och skiter i om vi får pengar med oss eller inte.

- Visst, sa Dean. Om det börjar hetta till så sticker vi och låter Syldaverna ta ihjäl varandra.


När vi kom fram till Syldaviska klubben var det en timme tills turneringen skulle börja. Vi slog oss ner i baren och beställde varsin öl. Då jag tittade mig omkring så trodde jag att jag hade hamnat i uppehållsrummet i en högstadieskola på åttiotalet. Alla män därinne hade olika varianter av Bruce Dickinson frisyrer - ni vet, långt hår i nacken men lugg som stannar strax över ögonen. De hade jeansvästar på sig med svarta t-shirtar under, och på ryggarna hade de märken med band som Saxon, Judas Priest och Krokus.

Dean förklarade viskande för mig att under kommunisttiden hade hårdrock varit strängt förbjudet i Syldavien, eftersom det ansågs vara en produkt av den onda kapitalismen. Därför var kläderna som västerländska hårdrockare hade, det mest rebelliska man kunde ha på sig i Syldavien. Det hade blivit ett mode för gangsters, och var det än i dag.

Då vi druckit ur ölen betalade vi turneringsavgiften, fick våra marker och väntade på att platserna i turneringen skulle lottas ut. Lottningen gick till så att alla de trettiosex spelarna fick varsitt spelkort. Sen satte man sig vid det bord som färgen på kortet hänvisade till. Esset fick sen vara knappen, tvåan var lilla mörken och så vidare.

Till min stora glädje fick både jag och Dean varsitt hjärterkort. Jag var ganska nervös i den här miljön, så jag ville gärna ha ett känt ansikte vid bordet. Dessutom ville jag kunna hålla ögonen på Dean, så att han inte ställde till med något onödigt bråk.


image279Dean hade inte ljugit för mig, Syldaverna var otroligt fiskiga. Det var som att spela en 20 kronors sit n go på svenska spel. Därför krånglade jag inte till mitt spel, utan spelade tight-aggressiv abc-poker. Jag fick AK och AQ under första blindsperioden. Båda gångerna träffade jag esset, och vann stora potter mot Syldaver som hade sämre kicker med sitt ess.

Dean var lite mer avancerad och förlitade sig på sin käft. Flera gånger höjde han med riktiga skitkort och stal potterna med rejäla fortsättningsbetar. Varje gång visade han upp sina bluffar. En gång fick han en Syldav att lägga AK med kung träff, då han i flera minuter pratade om hur mycket han diggade floppen, hur mycket han diggade åttiotalshårdrock och de mycket vackra servitriserna som hela tiden serverade hembränd whisky. Efter en mycket lång monolog raisade han all in, Syldaven la sig, visade sin AK och sa att han trodde att Dean hade minst tvåpar. Dean visade stolt upp 86 för en hålstege, och rakade in potten.

Lite senare träffade Dean triss med sina pocket femmor, mot samma Syldav. Även denna gång raisade Dean all in, Syldaven kände sig tvingad att syna och åkte ut.


Vid första pausen låg vi båda bra till, och det enda problemet var whiskyn som serverades.

-De ser att det går bra för oss, sa Dean. Därför fyller de på våra glas hela tiden och försöker få oss att bli helpackade.

-Ja, sa jag. Jag börjar faktiskt bli riktigt slirig.

- Det ska vi motverka, sa Dean och tog upp en påse vitt pulver i fickan.

Jag har alltid hatat tjack. Det är en drog för folk som vill vara vakna hela nätterna och bryta sig in hos oskyldiga människor. Men Dean hade en poäng. Det finns inget som botar fylleri så bra som amfetamin. Så jag drog i mig en minimal lina, medan Dean drog två stycken som var dubbelt så stora.


Tjacket slog till strax efter att jag satt mig vid bordet, och den andra timmen flög tiden fram. Fyra bord blev till tre och jag började spela lite vildare. Jag vann en mycket viktig pott då jag satt med KT i klöver på brädan klöver dam, klöver nio, spader tio och spader kung. Jag betade med mitt tvåpar, och fick en kraftig raise. Jag bestämde mig för att jag även om min motståndare hade stege, skulle jag kunna få honom att lägga den. Så jag dunkade all in och fick till min stora förskräckelse se AJ. Det gjorde att jag hade 13 outs för färg eller kåk, och rivern räddade mig med en hjärter tia.

Det gick bra för Dean också. Han fortsatta att bluffa med utstuderad oregelbundenhet, medan han flörtade med servitriserna och pratade om Saxons liveskiva The Eagle has landed som spelades i högtalarna. Precis som under den första timmen så fick han endast syn de gånger han träffat bordet med en monsterhand. Då två bord blev tre, hade vi båda två riktigt härligt stora stackar.

På vägen mot finalbordet hade både jag och Dean tur i rätt lägen, och ingen av oss låg någonsin illa till. Dean slog ut den tionde spelaren, då han fick in en stege på floppen med tio, nio på näven. Syldaven som missade finalbordet hade KK, och vägrade lägga sig fast han måste ha fattat att Dean hade stege.


Det blev en tjugo minuters paus innan det var dags för finalbord. Dean och jag satte oss i baren och snackade. Då fick vi se hur en mörk man i medelåldern satte sig vid finalbordet med en rejält tilltagen stack.

- Helvete, det är Gavrillo viskade Dean.

Där satt han. Mördaren, gangsterkungen och Östergötlands farligaste man. Om några minuter skulle vi spela poker mot honom.

Vi blev så nervösa att vi gick ut på muggen och snortade varsin lina till, samt rökte en joint. Då vi kom tillbaka var det dags att börja. Både Dean och jag beställde in varsitt glas hembränd Whisky som vi klunkade i oss.

Alla droger i mitt blod gör att jag inte minns alla detaljer, men amfetaminet gjorde mig ändå så skärpt att jag klarade av att spela. Hur som helst, så gick det bra för mig och Gavrillo. Vi slog ut tre Syldaver var. En av gångerna hade jag AA, men jag minns tyvärr inte vad min motståndare hade. Dean däremot började idiotiskt nog spela extremt tight vid finalbordet och hans stack krympte i takt med att blindsen höjdes.

Det var en ganska hård prisstruktur i turneringen. Endast de tre första fick pengar, och Deans tighta spel hade gjort att han var garanterad 6000 spänn. Andrapriset var 10 000, och ettan skulle få hela 20 000 riksdaler.

Gavrillo och jag hade ungefär lika mycket marker, men Dean hade endast tio gånger stora mörken då det bara var vi tre kvar.

Inget speciellt hände på ett par givar, jag och Gavrillo turades om att stjäla mörkarna. Då Dean endast hade 10 000 chips kvar satt han i stora mörken som var på 3000. Gavrillo satt på knappen och höjde till exakt så mycket som Dean hade kvar. Jag tittade på mina kort och upptäckte att jag hade två tvåor på näven. Även fast jag ville att Dean skulle ta andraplatsen, så gjorde jag som är brukligt i turneringspoker. Jag synade för att jag och Gavrillo gemensamt skulle slå ut shortstacken.

Till min stora förvåning sa slängde Dean sina kort. Gavrillo skrattade till, och jag kunde inte hålla mig utan drog lite på munnen jag också.

Floppen kom A K 2, regnbåge.

Jag checkade iskallt, Gavrillo betade 18 000 och jag synade. Jag hoppades att han hade AQ eller ännu hellre AK, då kunde jag ta hela hans stack.

Turn blir en tia, och nu låg det ett färgdrag på bordet, förutom stegemöjligheten. Jag checkade igen, Gavrillo betade 45 000. Nu ville jag inte släppa in någon hålstege för Syldaven, så jag raisade all in. Till min stora glädje synade han. Triumferande visade jag mina tvåor.

Mitt hjärta stannade nästan då gangsterkungen vände på korten och visade två kungar.

Nåväl, sextusen spänn till mig och 10 000 till Dean var ändå en lyckad kväll. Jag reste mig och tänkte gå bort till baren.


Då hör jag hur Dean jublar av glädje. Jag vände mig om och såg att rivern var en...tvåa.

Utan att tänka mig för lyfter jag armarna och jublade jag också. Jag hoppade av glädje.

- Vilken jävla tur, skrek jag. Vilken jävla tur!

Jag kunde inte förstå att det var sant. I morse hade jag bara 50 spänn, sen vann jag på Jack Vegas och nu var det bara en formalitet att slå ut Dean och vinna 20 000 kronor.

- Det är för mycket tur, vrålade Gavrillo.

Jag tittade ner och såg att Gavrillo höll handen mot bordet, och i handen höll han en pistol som han riktade mot mig.

- Ni har samarbetat hela tiden, sa Gavrillo. Stick härifrån nu. Ni får inga pengar, ni kan vara glada att ni kommer härifrån levande.

Jag var helt stel och stirrade på pistolen. Eftersom jag aldrig gjort lumpen var det första gången jag såg ett laddat skjutvapen, och det var dessutom riktat mot mig.

Plötsligt vrålade Gavrillo till. Allt gick så snabbt, men Dean stod med pistolen i sin hand riktad mot Gavrillos huvud. Då jag tittade ner såg jag att Gavrillos hand var genomborrad och fastnaglad i bordet av en stilett.

- Ge oss våra pengar annars skjuter jag honom, skrek Dean och överröstade Syldaven.

Gavrillo skrek något på vad det är nu för språk som Syldaver pratar. En servitris kom springande med en bunt sedlar i näven.

- Ge pengarna till honom, skrek Dean och pekade på mig.

Servitrisen gav mig pengarna och jag stoppade fumligt ner dem i kavajfickan.

- Dra ur stilletten, skrek Dean.

En mörk kille i jeansväst gick fram till bordet drog ut stilletten ur bordet medan Gavrillo vrålade av smärta.

Dean la armen om Gavrillos hals och började släpa honom mot utgången, fortfarande med pistolen mot Syldavens tinning. Jag följde efter.

-Följ inte efter oss, skrek Dean till de andra inne på spelklubben. Jag tvekar inte att skjuta.

Då vi kom ut sa Dean till mig att starta bilen. Jag startade och satte mig bredvid förarsätet. Dean knuffade iväg Gavrillo, satte sig i bilen och med en rivstart åkte vi därifrån.

Gavrillo skrek bakom oss, men ingen kom utspringande från klubben.

Förmodligen måste de andra Syldaverna övertalat Gavrillo att vi vunnit pengarna på ärligt spel, för det verkade inte som att någon följde efter oss.


Dean försökte övertala mig om att vi skulle åka till en spelklubb i Norrköping och spela cashgame, men jag ville bara hem. Han släppte av mig utanför min port, och fortsatte själv mot nya galenskaper.

Jag surfade lite innan jag gick och la mig. Det såg inte bra ut i omröstningen om Årets bloggare på Prosharks.

- Skitsamma, tänkte jag. De behöver inte gilla mina bloggar om de inte vill. Men i fortsättningen borde jag kanske skriva lite kortare.