They´ve got the wrong kind of bars....

image301

Det här är snart tjugo år sen och för länge sen preskriberat, men när vi var tonåringar brukade vi då och då slå in rutan på fritidsgården och stjäla så mycket godis och läsk som vi kunde bära. Ibland, om vi behövde pengar, gick vi över taket på centrumet in på Icas lager, där vi stal backar med tomflaskor som vi pantade i ett annat centrum. De flesta killar jag kände då var kroniska cykelkleptomaner, om man fick punktering stal man helt enkelt en annan cykel.

Nästan alla mina vänner från den tiden lever helt normala liv idag, med jobb, barn och flickvänner eller fruar. De småbrott vi sysslade med upphörde, då killarna som snuten kallade för Ekholmsgänget flyttade hemifrån och spred sig över stan. Vi umgicks inte lika mycket längre, och andledningen till våra kriminella handlingar var att på sommarnätterna var vi 10 - 15 rastlösa tonårsgrabbar som letade efter spänning i tillvaron och något att göra. Innerst inne visste vi hela tiden att vi ville leva vanliga liv när vi blev vuxna, och att bli kåkfarare är den största nitlotten man kan dra i livet.


Ni som följt min blogg vet att jag varit arbetslös en lång period, och att jag ofta har väldigt dåligt med pengar. Ibland så slås jag av tanken på att jag skulle kunna göra extrapengar på någon lukrativ brottslig verksamhet, men av olika anledningar så avfärdar jag de tankarna bestämt.

image303En enkel sak skulle vara att flytta in i vardagsrummet, och använda sovrummet till att odla gräs. Givetvis har jag moraliska betänkligheter över att sälja droger. Men jag skulle säkert ursäkta mig själv med att staten och krögarna gör grova pengar på den drog som ställer till mest skada för samhället, nämligen alkohol. Dessutom är det en stor skillnad på att sälja marijuana och heroin. Att röka är till och med billigare än att dricka bärs, och ingen har någonsin prostituerat sig för att kunna ta några jointar.

Att odla och sälja gräs skulle inte göra mig till Tony Montana, men jag skulle kunna leva lite mer likt de kompisar jag har som jobbar. Jag skulle kunna köpa kläder någon annanstans än på Myrorna, ha råd att gå på fler konserter, och kanske åka på semester en eller två gånger om året.


Men jag skulle aldrig palla med vad det innebär att sälja droger. När jag spelar poker eller skriver till min blogg, vill jag inte bli störd av någon flummare som tror att han kan få köpa ett par gram för tre begagnade Iron Maiden - LP. Om jag får hem en tjej från krogen vill jag inte behöva förklara varför sovrummet är fullt med bananflugor.

Sen finns det en annan och mycket större anledning. Att behöva ringa till min morsa från häktet, och berätta att jag åkt dit för narkotikabrott och måste sitta inne ett par år, skulle vara den jobbigaste stunden i mitt liv. Jag vill aldrig utsätta min mor för något sånt.

image304Den absolut största anledningen till att jag inte blir kriminell är att jag aldrig skulle stå ut med att sitta på kåken. They´ve got the wrong kind of bars, som Charles Bukowski mycket riktigt påpekade. Min frihet är det som jag värderar absolut högst i livet.

Jag har en viss klaustrofobi, men jag tror att man vänjer sig vid att sitta inlåst. Flera kåkfarare jag snackat med har berättat att de ser fram emot att klockan ska bli åtta, så att de blir inlåsta i cellen och får vara ifred från plitarna och andra fångar.

Den stora psykiska pressen för mig skulle vara känslan av total maktlöshet. Det som är så frustrerande med att ha att göra med försäkringskassan eller arbetsförmedlingen, är att delar av mitt liv ligger i deras händer. Jag kan inte göra någonting åt deras beslut om vad jag ska göra eller vilka bidrag jag får, och det tjänar inget till att gnälla när pengarna är försenade.

På kåken råkar man ut för sådana situationer flera gånger om dagen. Många regler på Sveriges fängelser är väldigt diffusa, och om en plit ogillar en fånge finns det tusentals sätt att göra livet surt för honom. Om fången klagar blir det bara värre, och på vissa anstalter kan det till och med innebära att plitarna ger den intagne stryk.

Jag vägrade göra lumpen för att jag inte gillar auktoriteter, och har stora problem med att lyda order. Om jag hamnade i fängelse skulle alla små detaljer i mitt liv vara utelämnade åt personalens nycker. I värsta fall skulle de jag tvingades ta order av vara pojkspolingar som är tio år yngre än mig, och det skulle driva mig till vansinne. Om jag satt på kåken skulle jag vara fly förbannad 24 timmar om dygnet.


Så länge vi har en hög arbetslöshet i Sverige, så kommer annars ganska sunda människor väga vinstchanser mot risker med kriminalitet. I takt med att det sociala skyddsnätet urholkas och bidragen sänks, så kommer vinstchanserna börja te sig mer lockande. Det är naturligtvis dåligt för oss alla, eftersom brottsligheten ökar.

Dessutom anser jag att varje människa som döms till fängelse är ett stort misslyckande för samhället. Varje enskild fånge har barn, föräldrar eller en fru som sörjer över att han sitter på kåken.

Jag vet att det finns många som anser att alla brottslingar får skylla sig själva. Till er ska jag ge ett krasst ekonomiskt argument. Det är enormt mycket dyrare att hålla en kille inlåst, än att ge honom ett anständigt socialbidrag.


I dag lade jag ut kapitel sju av min julkalender Jag har varit ensam förr. Det är sista kapitlet av första delen i min roman. I morgon börjar andra delen, och då blir stämningen lite annorlunda.

Ni kan läsa min julkalender här.


För övrigt såg jag i DN att det kommit en ny DVD, som heter The Gospel Music of Johnny Cash. Det kanske är något att titta på så här i jultider.


En julkalender från Olof

image283I slutet av nittiotalet bestämde jag mig för att skriva en roman. Den blev klar 1999 och jag skickade runt den till ett antal olika förlag. Men det enda erbjudande jag fick var från ett förlag som ville att jag skulle betala tryckkostnaderna själv.

Romanen heter Jag har varit ensam förr, och när jag läser den idag så känns den ganska "ung". Vissa saker hade jag skrivit helt annorlunda idag. Men boken är skriven av den människan jag var då, och jag tycker att den där killen med långt hår, skägg, skjorta och trasiga jeans gjorde ett bra jobb.


Själv tycker jag att Jag har varit ensam förr, är alldeles för bra för att helt glömmas bort. Därför väljer jag att ge den till mina läsare som julkalender. Från och med första december kommer jag att publicera ett kapitel om dagen. Boken är 19 kapitel, men ett kapitel är så långt, att jag delar upp det på två dagar. Därför kommer ni att kunna läsa slutet den 20e december, dagen innan ni stämplar ut till en välförtjänt julledighet.


Ni kommer att kunna läsa min julkalender på http://olofberg.blogg.se/varitensam/

Istället för att berätta om romanen själv, så låter jag Valterego presentera den.
(FrankBegbie är mitt användarnamn på prosharks, där jag började publicera mina bloggar)

Olof



När jag själv började tala om att jag skulle skriva en bok, erbjöd FrankBegbie att låta mig läsa hans outgivna roman. Med viss tvekan tackade jag ja. Många är de som säger sig ha skrivit. Ofta är det bara ofullkomliga fragment, skelett av något som i bästa fall skulle vara halvdant. Så inte här. Mina farhågor skulle visa sig vara helt ogrundade.

Det är en jäkla skillnad på att skriva en blogg, och skriva en bok. Det är det som - mig veterligen - skiljer FrankBegbie från oss andra på nomineringslistan över årets bloggare. Den skillnaden är större än den som inte brinner för skrivandet kan förstå.


Jag har varit ensam förr är en helhet. Det är en riktig roman, med alla dess nödvändiga beståndsdelar. En genomgående handling, gedigna personporträtt och ett konsekvent språk.

Författaren har på ett imponerande sätt skapat en berättelse som hela tiden får en att vilja läsa lite till, samtidigt som igenkänningsfaktorn i alla fall hos mig framkallar olustkänslor. Det är en story om ensamhet, beroenden och relationer.

Det bästa betyget en bok kan få av mig, är att den framkallar viljan att skriva själv, att fullborda något. Det är ganska få böcker som lockar fram den känslan. Jag har varit ensam förr gör det definitivt.

Framför allt är det inget annat en jävligt bra historia, berättad på ett okomplicerat sätt.


- Erik "Valterego" Rosenberg


Ikväll är mitt hjärta hos Kroatien

När det gäller idrott är hat minst lika viktigt som kärlek. Det är därför derbyn drar så mycket publik, och är högriskmatcher när det gäller huliganslagsmål. Att favoritlaget vinner, är bara en hårsmån viktigare än att hatlaget förlorar. Fråga vilken Djurgårdare som helst.

I en bok av Johan Johansson (en gång trummis i KSMB) berättade han om en kompis som var fanatisk AIK:are. Kompisen insåg efter många år att han gladde sig mer åt Djurgårdens förluster, än åt AIK:s vinster. Därför köpte han en säsongsbiljett till Djurgården, och stod sen varje match och hejade på motståndarlaget.


Ikväll är det viktiga matcher i
EM-kvalet. När det gäller landlagsfotboll är det två saker som är viktigt för mig. Det första är givetvis att det går så bra för Sverige som möjligt. Det andra, som är bara marginellt mindre viktigt, är att det går så dåligt som möjligt för England.

image275Rent känslomässigt har jag alltid hatat England. Jag tror att det beror på deras historia med Brittiska imperiet. Det känns som att engelsmännen har en herrefolksmentalitet, och att de fortfarande tror att de är födda till att styra andra folk. Dessutom är England det enda land där gingerism (rasism mot rödhåriga) faktiskt är ett påtagligt problem, som har resulterat i hatbrott.

Jag har varit på semester på Irland och i Skottland och Nordirland (som egentligen inte är ett land, utan norra delen av Irland som fortfarande är ockuperad av engelsmännen). På min nästa semestertripp funderar jag på att åka till Wales för att göra mitt ställningstagande tydligt. Jag har inget emot brittiska öarna och semestrar gärna i de länder som har varit koloniserade av engelsmännen, men jag tänker aldrig sätta min fot i drottningens hemland.

Engelsmännens herrefolksmentalitet speglar givetvis av sig i fotbollen i den bemärkelsen att de tror att de är världens bästa landslag. Inför varje stor turnering verkar de tro att det är självklart att de ska komma till final, och att de inte gör det beror på otur eller misstag av förbundskaptenen. De kan aldrig någonsin erkänna att de inte är tillräckligt bra. England har bara vunnit ett enda VM. Det var över 40 år sen (1966) och vinsten berodde på ett felaktigt domslut.


image276I varje VM och EM ser jag givetvis alla Sveriges matcher. Förutom det så ser jag alla Englands matcher och hejar på vilken motståndare det än må vara. Varje mål som England får i baken känns lika härligt upplyftande som att se Zlatan pyttsa i omöjlig vinkel mot Italien. Jag skriker av glädje framför TV:n.

I min roll som omvänd fotbollsupporter är det därför en oerhört viktig match ikväll. Om Ryssland vinner (vilket de borde göra mot Andorra) och England får stryk mot Kroatien, så missar herrefolket slutspelet. En sån förlust för England skulle kännas nästan lika skönt för mig, som Sveriges VM-brons 1994. Därför är jag i hjärtat Kroat ikväll.


HEJA KROATIEN!


En polis gav mig klartecken till att knacka bög

I DN idag läste jag att skolverket kritiserar en friskola för att eleverna fått lära sig att homosexuella handlingar är en synd. Jag tycker att det är jättebra att skolan ifråga får en reprimand, för det är otroligt viktigt att barn och ungdomar inte får lära sig hatpropaganda av de vuxna som de borde kunna lita på. Tydligen är det så att nya diskrimineringslagstiftningen anger nolltolerans mot sådana här kränkningar.


Jag önskar att lagstiftningen varit lika hård när jag var i tonåren. En gång satt jag på fritidsgården efter skolan, då en polis som var där och fikade började snacka med mig. Han var iklädd uniform och det var på hans arbetstid. Tydligen var en av hans arbetsuppgifter att kolla att ungdomarna på fritidsgården inte hade något fuffens för sig.

image266Av någon anledning kom vi in på ämnet homosexualitet. Då sa denne polis till mig att han ansåg att alla homosexuella män borde få dödstraff.
Ni läste rätt. En polis i uniform, under arbetstid, sa till en femtonåring att alla samhället borde avrätta alla homosexuella män!

Jag ifrågasatte givetvis det moraliska i hans åsikt. Han förklarade då för mig att dessa män, utan undantag, förr eller senare ger sig på småpojkar.

Min reaktion var givetvis att jag för all framtid ansåg att den här polisen var en idiot. Dessutom blev jag orolig för vad polisen gör om de omhändertar bögar för brott.


Som femtonåring var jag punkare, och var väl inte så förtjust i snutar redan innan den här incidenten. Ska jag vara ärlig tyckte jag illa om den här speciella polisen redan innan, eftersom han upprepade gånger tagit mina folköl. Så att han visade för mig att han var en idiot var kanske inte så farligt.

Jag vet inte om den här snuten upprepade sina vidriga åsikter i offentliga sammanhang någon mer gång, eller om han höll tyst. Men det som jag tycker är riktigt otäckt är om han hade pratat med några tonårskillar som inte var punkare. Hormonstinna unga män som såg polisen som förebilder, och kanske redan då drömde om lumpen och dagen då de skulle få ta på sig en uniform.

Om då denna idiotpolis hade sagt till dessa ungdomar vad han sa till mig, då hade han kunnat uppmana dem att begå något som på den tiden inte betecknades som hatbrott - utan kallades för att knacka bög.

Många unga män har en viss homofobi, och jag kan lova att ingen tonårsgrabb vill att hans vänner ska tro att han försvarar pedofiler. Om då en vuxen förebild, som borde veta bättre än ungdomarna, förklarat att varje bög är en tidsinställd bomb som väntar på att bli pedofil, så skulle även den mest godhjärtade unga killen få svårt att hävda sig mot sina vänner om de skulle få för sig att misshandla en homosexuell man.


Den här snuten tog folköl från tonåringar med ena handen, och uppmanade samma killar till att knacka bög med den andra. Han går fortfarande omkring på gatorna i uniform med pistol i hölstret. Det är fördjävligt.


Poliserna på bilden har inget med innehållet i texten att göra. Men bilden är tagen från en skolkatalog i slutet av åttiotalet. ;)


Trumpetaren från Kramfors Jazzkapell räddade människoliv

The Claw på Prosharks (en pokersajt där jag brukar publicera mina bloggar) har skrivit en bloggserie om hjältar i världhistorien, som inte hyllats tillräckligt för sina insatser. Bloggserien heter Obesjungna hjältar, och The Claw har bjudit in mig som gästskribent. Så här kommer mitt bidrag i serien.


Ni som är regelbundna läsare av min blogg, vet att de personer jag beundrar brukar vara rockartister eller författare. Den här gången så har jag valt en musiker, men det är inte Bob Dylan, Sinead O'Connor eller Neil Young. Han är svensk, men det är inte Joakim Thåström eller Cornelis Vreeswijk.

Min hjälte gjorde en mer påtaglig insats med sitt instrument än vad någon av ovanstående välkända artister gjort. Mannen jag vill hylla var trumpetare och hette Tore Alespong.

Han föddes 1909 och började jobba som brädgårdsarbetare då han var elva år. Tore började tidigt spela trumpet, och sedan även andra blåsinstrument. För att dryga ut inkomsterna spelade han över hela Ådalen med Kramfors Jazzkapell.


Tore var just hemkommen från värnplikten, där han varit trumpetare i flottan, då han gick på fackmöte i Frånö Folkets Hus, kristihimmelfärdsdagen 1931.

På grund av upprepade lönesänkningar hade det varit mycket strejker i Ådalen den senaste tiden. Arbetarna var upprörda över att arbetsgivarna kallat in strejkbrytare. Därför kom det förvånansvärt många till det här mötet, runt 8000 personer.

Medan mötet pågick inne i folkets hus, bestämde sig arbetarna utanför för en spontan demonstration till Lunde sex kilometer därifrån, där ett gäng strejkbrytare var inkvarterade.

Demonstrationståget ringlade sig längs den smala grusvägen mot Lunde. I täten gick den 23 man starka orkestern, där vår hjälte var trumpetare.


image256
-Vi spelade Internationalen så det dånade mellan kullarna, sa Tore Alespong till tidningen Brand sextio år senare.

Orkestern spelade för fullt när demonstrationståget närmade sig Folkets hus i Lunde. Då dök plötsligt en militärtrupp till häst upp, och ställde sig tvärs över vägen.

Kaos utbröt, en fana föll över en häst som stegrade sig och en sergeant föll av hästen. Tore uppmanade sina kamrater i orkestern att gå ur tåget, så att de skulle kunna rädda sina värdefulla instrument.

Orkestern fortsatte att spela utanför tåget, då arbetarna längre bak i tåget fortsatte trycka framåt.

Ett pistolskott smällde av. Men någon skrek om lösa skott, så tåget fortsatte framåt. En kapten vid namn Mesterton dök upp med dragen pistol och Skrek "Eld!". En kulspruta började smattra och människorna försökte ta skydd nere i dikena. Orkestern slutade spela, och Tore såg hur en ung flicka föll ihop med blodet forsande längs benen.

Då fick Tore en idé. Han hade just kommit hem från värnplikten, och kunde de militära signalerna som ett rinnande vatten. Han tog ett par steg ut i vägen och gjorde något som för alltid ska ge honom en plats som hjälte i den svenska historien.
Tore höjde sin trumpet, och blåste eld upphör.

Allt stannade av, och det blev tyst igen. På grusvägen låg flera människor badande i blod.


Hela händelsen var över på någon minut. Den unga flickan dog liksom fyra andra arbetare, och fem skadades.


Som de flesta svenskar borde veta så är den här händelsen känd som Ådalen -31, och det är den sista gången som militär kallades in mot ett svenskt demonstrationståg. Det får aldrig hända igen.

Ingen vet hur många fler som kunde ha dött utan Tore Alespongs sinnesnärvaro och hjältemod.

Det har ofta diskuterats huruvida musik kan förända världen, och ingen kan väl helt bevisa om John Lennon hade någon faktisk roll i att avsluta Vietnamkriget. Men en sak är helt säker, Tore Alespong räddade bokstavligen människoliv med sin trumpet.


Vid den efterföljande rättegången efter Ådalen -31 blev de ansvariga militärerna frikända, men tre arbetare åtalades och dömdes.

Tore Alespong blev belönad för sitt hjältemod genom att även han blev åtalad, för missbruk av sina militära kunskaper. Han frikändes och blev inte straffad.


Tore Alespong dog 1995, och ligger begravd på Skogskyrkogården i Enskede församling i Stockholm.


De fem som dog vid skotten i Ådalen är:

Eira Söderberg

Oskar Berggren

Erik Bergström

Evert Nygren

Sture Larsson

-Glöm dem aldrig, sa Tore Alespong till tidningen Brand fem år före sin död.

Det ska vi inte göra. Och vi ska definitivt inte glömma trumpetaren från Kramfors Jazzkapell.


"Amerikaner anses vara dumma, stora i käften och arroganta"

image251Igår hittade jag en mycket underhållande sida på nätet. Sidan heter conservapedia, och är ett slags upplagsverk i stil med wikipedia. Den drivs av konservativa kristna i USA, som tycker att wikipedia är alldeles för liberala.


Conservapedia är väldigt vinklade då de väljer rubriker och vilken del av sanningen de berättar. Under ateism finns rubriker som "Atheism and Communism" och "Atheism and mass murder". Den senare rubriken är givetvis avsedd att sätta likhetstecken mellan massmord och brist på religion. Men själva texten under rubriken är faktiskt inte helt vansinnig. Artikeln erkänner att oerhört onda dåd begåtts i religionens namn, men påpekar att massmord också begåtts av ateistiska regimer. Jag har svårt att påstå något annat.

Under rubriken "Reasonable explenations for atheism" blir conservapedia rent av bisarra i sina argument. Deras försök att förklara varför någon skulle göra det ofattbara och överge deras älskade religion blir oerhört tragikomiska.

Moraliskt förfall är enligt författarna en orsak till ateism, både för individen och hela samhällen. Andra anledningar till den förhatliga ateismen kan också vara att ytliga människor bekänner sig till ateismen för att imponera på andra. En ateist kan ha varit påverkad av en frånvarande fader under uppväxten, eller som liten haft negativa erfarenheter av kristna människor.

Men den bästa förklaringen måste ändå vara att ateisten i vissa fall lider av en oförmåga att ta till sig och dra slutsatser av fakta!

En helt underbar förklaring i mina ögon. Vi som inte tar till oss av propagandan från den kristna högern, är helt enkelt dumma i huvudet.


image250
När conservapedia skriver om homosexualitet är det inte längre tragikomiskt, utan riktigt otäckt. Artikeln inleds med några vidriga bibelcitat, som propagerar för att homosexuella handlingar ska bestraffas med döden.

I vanlig ordning beskylls homosexuella för promiskuitet och artikelförfattarna påstår att det är vanligt att bögar mördar varandra. (Lägg märke till att de inte påstår att det är vanligare än att heterosexuella mördar varandra. Det skulle vara en uppenbar lögn som är alldeles för lätt att slå hål på. Att påstå att en företeelse är "vanlig" eller att "många" gör en viss sak, är fullständigt ihåligt och betyder ingenting.)

Jag orkar inte gå in på alla vidriga lögner som conservapedia påstår om homosexuella. Men de hävdar att bögar är skyldiga till spridningen av AIDS, liksom att de står för den största spridningen av de flesta andra könsjukdomar.

Under rubriken "Homosexuality and media" påstår conservapedia att homosexuella infiltrerat media så till den milda grad, att de styr rapporteringen om allt som rör bögar och lesbiska.

De som inte håller med Den Krista högern är antingen dumma i huvudet (som vissa ateister) eller också har de fått fel information på grund av konspirationer inom media. Denna argumentionsteknink är mycket intressant, men också väldigt farlig. I samma anda skriver Conservapedia att Homofobi är ett uttryck som används av Gay-aktivister för att smutskasta alla som vågar opponera sig mot de homosexuella. De konservativa kristna vill inte medge att det är de som sprider hatpropaganda. Istället framställer de sig som offer, som blir smutskastade av de mäktiga homosexuella som kontrollerar media.

När jag kollar vad detta så kallade uppslagsverk skriver om mitt hemland, så blir läsningen underhållande igen. Jag läser att 80% tillhör Svenska kyrkan, en väldigt annorlunda kyrka som viger homosexuella. Conservapedia berättar för mig att Svenska kyrkan är väldigt liberal ( ett skällsord för artikelförfattarna) som varken protesterar mot aborter eller skilsmässor.

Jag läser att socialismen är stark i Sverige och att inte ens den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt vill gå ifrån Den Svenska Modellen. Vidare skriver conservapedia att alla svenskar har rätt till ett hem, mat, vatten och kläder.

Utan att mena det, så ger detta högerkristna uppslagsverk en mycket positiv bild av Moder Svea, och för en gångs skull så önskar jag att det de skriver är sant.

En typisk svensk är tyst och artig, och detta kan misstolkas som att svensken är kall, dum, och lider av en allmän brist på kunskap. De högerkristna kan läsa att det visserligen stämmer i vissa fall. Men inte oftast, denna tysthet är svenskarnas sätt att visa varandra respekt.

I slutet på avsnittet om den svenska kulturen blir det riktigt komiskt, men jag kan inte säga att Conservapedia har helt fel. De skriver att rasism inte är acceptabelt i Sverige med ett undantag. Amerikaner anses vara dumma, stora i käften och arroganta.

Enligt det högerkristna uppslagsverket skulle det kunna bero på USA:s utrikespolitik.


Kanske ligger nåt i det....


Jag är glad att jag inte är dansk

Jag läste i DN idag (   http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=688844     ) att flera personer har gripits i Danmark, misstänkta för att ha förberett terrordåd. Därför låter jag er läsa en krönika om ämnet, som jag skrev för ett par år sen och då publicerades i Strängnäsjournalen. Jag tycker den är rykande aktuell idag.

image166
Min bild av danskarna när jag växte upp, var ett ölfryntligt, trevligt folk som tog lite lättare på saker och ting än vad vi svenskar gör. Några besök i Köpenhamn och på Roskildefestivalen förstärkte den bilden.

Den bilden har förändrats. Danmark verkar ha blivit det mest rasistiska landet i västeuropa. Nu hörs röster i debatten om att invandrare ska anpassa sig, om att de ska ta seden dit de kommer. Lättsinnigheten har bytts mot trångsynthet. Danskar som gift sig med en partner från ett annat land flyttar till skåne för att deras hemland inte accepterar deras nya maka.

Till råga på allt tog den danska regeringen det helt vansinniga beslutet att delta i invasionen i Irak. Det var dessutom ett fullständigt onödigt beslut, eftersom ingen vettig människa kan tro att den gigantiska amerikanska armén behövde hjälp från ett fåtal danska soldater. Det beslutet är en fara för danska liv. Danmark blev ett av de troliga målen för en attack från terrorister.

Sen kom Muhammedkarikatyrerna. Visst, vi måste värna om pressfriheten och Jyllandsposten är inte ett officiellt organ för den danska staten. Men det finns ingen som helst anledning att håna och såra andra människor bara för att man får göra det. Dessutom fattade den danska regeringen ytterliggare ett idiotiskt beslut. När diplomater från muslimska länder ville diskutera karikatyrerna, vägrade statsministern att träffa dem. Nu tvingas danska medborgare åka hem från bland annat Västbanken, och att åka till Syrien eller Pakistan är en tanke som är helt absurd.

En stor del av danskarna är inte alls intresserade av att håna andra människors religion eller invadera fjärran länder. De vill bara leva i fred och tänka att en Tuborg smakar bäst hvergang.

Tyvärr har de hamnat i samma situation som irakierna under Saddam Hussein. De flesta irakier hade inte gjort en fluga förnär, men tack vare att de levde under en idiotisk regim så var de tvungna att leva i ständig skräck för amerikanska bomber. När bomberna väl kom var det inte Saddam som dog, utan vanliga människor.

Om en terrorattack sker i Köpenhamn kommer det inte att bli statsministern som dör, utan trevliga, ölfryntliga danskar. Jag är glad att jag inte är dansk.


SVT mildrar min höstångest

image158Imorgon är det september, och det är vid den här tiden som höstångesten brukar börja infinna sig. Snart blir det mörkare på kvällarna, och jag känner mig ännu mer arbetslös och utanför samhället, då alla semestrar är slut och skolorna har börjat.

Som tur är så bjuder SVT på några riktiga pärlor till dramaserier, som nog kan mildra min höstångest.

Redan i söndags började sista säsongen av Sopranos, vilket måste anses vara tv-historia. Sopranos är bland de bästa tv-serier som någonsin gjorts, och slåss i samma division som Twin Peaks och Hedebyborna. Jag har redan sett den här säsongen, men för att den var så bra kommer jag att se alla avsnitt ännu en gång. Jag kan lova er alla en mycket bra säsong med mycket dramatik på söndagskvällarna.


image159På måndag börjar SVT:s egen nya dramasatsning Upp till kamp. Jag har redan skrivit om varför jag gillar manusförfattaren Peter Birro, och har höga förväntningar på den här serien (se Del 34). I dagens DN (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=686784) läser jag att regissören är Mikael Marcimain som regisserade Lasermannen. Dramadokumentären om mannen som med lasersikte spred skräck bland invandrare var otroligt bra. Att regissören till den serien samarbetar med Peter Birro, som måste vara svensk TV:s bästa manusförfattare just nu, gör att mina förväntningar på Upp till kamp nu är skyhöga.

Den 14e september börjar fjärde säsongen av en amerikansk serie, som jag anser har fått alldeles för lite uppmärksamhet i svensk media. The Wire är gjord av bolaget HBO, som också gjort Sopranos och Six feet under. Den utspelar sig i Baltimore och handlar om hur polisen bevakar knarkhandeln i ett av stadens ghetton.

image161Serien rör sig med elegant lätthet mellan högt och lågt. Vi får se korrupta politiker, gangsterkungar som styr knarkhandeln och intriger bland polischeferna. Men vi får lika mycket se personliga relationer mellan fotsnutarna som gör det dagliga arbetet, och följa livet hos de lägsta gatulangarna. En av de största behållningarna med The Wire är just relationen mellan dessa två grupper, de lägsta knegarna på varje sida.

En oförglömlig scen var när en av snutarna som varje dag spanar på langarna i ghettot, på kvällen stöter på en av dessa gatulangare på en biograf. Båda har sällskap av sina flickvänner, de småpratar lite eftersom de känner varandra väl, och avslutar samtalet med att säga: Vi ses på jobbet imorgon.

Missa inte The Wire! Jag tror att ni kommer att gilla det, även om ni missat de första tre säsongerna.

Veckans bästa tv-replik stod Calamity Jane för i Deadwood. Steve the Drunk är ett fyllo i den lilla guldgrävarstaden i vilda västern. Han är rasist och hans största hatobjekt är den så kallade Negergeneralen, som driver ett hästuthyrnings- ställe tillsammans med en kamrat. Steve ägnar sin tid åt att kröka och muttra om "apor" som har det bättre än den vite mannen.

Calamity Jane är själv en törstig kvinna, men hon är kompis med Negergeneralen och hatar rasister i allmänhet och Steve i synnerhet. Därför fällde hon i senaste avsnittet följande kommentar:

"Det är såna som Steve the Drunk som gör att fyllon har dåligt rykte."


Vi rödhåriga måste försvara våra rättigheter

image149Jag har alltid identifierat mig starkt som rödhårig. Barn har en förmåga att alltid reta den som är annorlunda. Jag var inte tjock som barn, och jag hade varken glasögon eller tandställning. Så om någon ville reta mig blev det för mitt röda hår. Jag var aldrig mobbad på något sätt. Det beror på att jag hade ett jävla temperament, och inte var rädd att ge mig in i slagsmål med killar som var flera år äldre och vägde dubbelt så mycket. Om någon retade mig för mitt röda hår fick de ångra det. Fördomsfulla människor skulle kunna hävda att mitt temperament har att göra med min hårfärg.

Jag tycker alltid det är trevligt att möta andra människor som har samma hårfärg som jag, det känns som att vi har något gemensamt.. Det är en av anledningarna att jag har åkt till semester till Irland flera gånger. Skottland och Irland har flest andel rödhåriga i världen, lite över 10 procent. På jorden som helhet är endast en procent av befolkningen rödhåriga. Vi är en minoritet, en befolkningsgrupp som måste försvara våra rättigheter.

På medeltiden trodde man att rödhåriga personer var tillverkade då mamman hade mens. Rött var djävulens färg, och rödhårighet kunde tyda på att en människa var häxa, varulv eller vampyr. I det gamla Egypten offrade man ibland rödhåriga till Gudarna, och Shakespeare försedde sina ondaste karaktärer med röda peruker..

Som barn fick jag som sagt ibland höra att "mitt huvud brann" eller bli kallad rödtopp. Då vi var i yngre tonåren var "rödragg" ett skällsord som jag och flera andra blev kallade, och det syftade givetvis på att vårat könshår hade samma färg som vårt övriga hår.

När jag blev vuxen upphörde alla slags trakasserier jag fått utstå på grund av min hårfärg. I Sverige retar vi inte rödhåriga när vi blivit vuxna. Men i England har även vuxna rödhåriga problem. Att det är i England mina bröder och systrar blir förföljda förvånar mig inte alls.

I England pågår just nu en debatt om huruvida trakasserier av rödhåriga ska kallas ett hatbrott och jämställas med rasism och trakasserier av homosexuella. De har till och med ett ord för hat mot rödhåriga, det kallas Gingerism.

Ni kanske tycker att det låter löjligt, men det är det inte. Fotografen Charlotte Rushton har gjort en fotobok av just rödhåriga människor. Rushton är själv rödhårig, och berättar att hon har bokstavligen blivit spottad på, på grund av sin hårfärg. Av de 300 personer hon har fotograferat till sin bok uppger 298 att de blivit trakasserade på grund av sitt röda hår.

En servitris i Plymoth har blivit tilldömd ett skadestånd på nästan 18.000 pund, för att hon trakasserades på sin arbetsplats för att hon var rödhårig. Sarah Primmer, som hon heter, har nu färgat sitt hår blont för att slippa liknande incidenter i framtiden.

Det värsta hatbrottet mot rödhåriga i England hände 2003, då en 20årig man blev knivhuggen till döds på grund av sitt röda hår.

image148
Familjen Chapman (bilden ovan) från Newcastle består av sex rödhåriga individer som har haft problem länge. De har tvingats flytta tre gånger de senaste åren på grund av upprepade trakasserier. Deras barn har fått stryk av andra ungdomar, deras fönsterrutor har krossats på alla ställen de bott på, och de har fått sina husväggar nersprayade med anti-rödhåriga slagord.

Det finns ett ord för sånt här och det kallas pogromer.

Ni kanske tror att det här är ett stort skämt. Allt jag har skrivit är fullständigt sant, om ni googlar på "gingerism" får ni över 40.000 träffar. Sök på samma ord på youtube, och ni kan se att rasismen mot rödhåriga debatteras i engelsk tv.

FN borde erkänna rödhåriga som minoritet, och skydda våra rättigheter. Att trakassera någon på grund av dess hårfärg borde innefattas i lagen om hets mot folkgrupp.


Hur kan någon vara avundsjuk på Kindaparet?

image133Correns ledare igår (http://www.corren.se/archive/2007/8/8/jbm3i1xe88l8efs.xml) handlade om det så kallade Kindaparet. Paret har varit omskriva och debatterade i Corren i några veckor nu.
 Kortfattat är det så att Kindaparet är en man och en kvinna bosatta i just Kinda, som rakt ut säger att de inte vill jobba utan hellre lever på bidrag. De vägrar helt enkelt att söka jobb, och har fått sitt socialbidrag indraget av den andledningen flera gånger. Men socialen i Sverige får inte låta någon svälta, så till slut får de bidrag igen. Correns journalister har varit hemma hos paret och vittnar om att de lever mycket fattigt.

Detta har väckt starka reaktioner hos Correns läsare och flera uttrycker åsikter som "jag hatar mitt jobb men går ändå dit, så Kindaparet ska inte slippa undan."

Dessa reaktioner tar Correns ledarskribent som ett tecken på att alliansens politik är bra, med sänkta bidrag för arbetslösa. Skribenten är föraktfull mot de arbetssökande och menar att många unga har "orealistiska förväntningar på arbetslivet".

Vad jag undrar är varför alla dessa som är upprörda över Kindaparet inte har sagt upp sig från sina jobb, om det är så bra att leva på bidrag? Varför Correns ledarskribent inte har gjort det förstår jag. Han har ett välbetalt intellektuellt stimulerande jobb (och därför ingen rätt att vara så föraktfull). Men varför har inte alla de andra knegarna sagt upp sig?

Faktum är att ingen lever särskilt bra på bidrag, och Kindaparet har med största säkerhet ett miserabelt liv. Alla som har ett jobb har det bättre än dem. Även om de tjänar dåligt så har de mer pengar än Kindaparet, och att ha ett jobb ger en social trygghet som inte många vill vara utan. Har man dessutom ett jobb finns alltid en liten möjlighet att kanske få ett bättre jobb en dag. Att jobba ger en merit, men att leva på bidrag är inget som imponerar på framtida arbetsgivare.

Jag är inte ett dugg avundsjuk på Kindaparet, och är faktiskt av den kanske uppseendeväckande åsikten att myndigheterna ska låta dem vara ifred. Ge dem minsta möjliga existens minimum, och sluta sen besvära dem.

Det kommer alltid att finnas en viss procent arbetslöshet i vårt land, och det är för att marknaden och politiker vill ha det så. För låg arbetslöshet ger hög inflation, och om arbetstagarna inte är rädda för att få kicken kanske de börjar ställa krav. Andelen människor i Sverige som tänker som Kindaparet är försvinnande liten. Nästan alla av oss inser med handen på hjärtat att deras liv antagligen är hemskt torftigt. Eftersom antalet arbetslösa politikerna tycker att Sverige ska ha är mångdubbelt större än Kindaparet och dess gelikar, så kan vi väl bara låta dem vara.

Jag, som verkligen behöver ett jobb, vill inte konkurrera om en anställning med en kille som inte vill jobba utan har blivit tvingad av arbetsförmedlingen att gå dit. Ingen arbetsgivare vill ha med någon som tänker som Kindaparet att göra, och att kalla en sådan person på anställningsintervju är bara slöseri med tid. Paret är antagligen en pina för alla på arbetsförmedlingen och socialen, och dessa myndigheter skulle nog pusta ut om de slapp slösa energi på att tvinga dem att söka jobb.. Det kostar mer för samhället att försöka tvinga dem att jobba, än att bara lämna dem ifred.

I stället för att klaga på Kindaparet, tycker jag vi alla ska sparka uppåt och rikta vår ilska på direktörer som tar ut orimliga bonusar och företag som gör otroligt kreativ skatteplanering. Det är de som kostar pengar för vårt samhälle. Kindaparets bidrag är en spottstyver i de sammanhangen.


Dom försöker besegra mig

image54

Då jag var tonåring gjorde jag som så många ungdomar revolt mot samhället. Trots att det var tio år efter att Sid Vicious dog, och både Ebba Grön och The Clash hade lagt av, var det punkrörelsen som var den största influensen till min revolt.

Många punklåtar handlar om hur tråkigt det är att vara en knegare. Jag ville absolut inte leva ett liv som bestod av 40 timmar i veckan på ett jobb jag hatade, och på kvällarna vara så trött att det enda jag orkade var att se på skräp-TV. Jag ville göra något annat.

Min kompis Kulman, som var inne på samma linje som jag, skaffade en gitarr för att försöka bli rockstjärna. Jag, som slukat böcker sen jag var mycket liten, drömde om att bli författare.

Då vi slutade gymnasiet blev båda jag och min kompis arbetslösa. Till en början var vi inte alls bekymrade över detta faktum. I början av nittiotalet var socialbidragen något högre, och cigaretter och mat var mycket billigare. Vi, som hade levt på studiebidrag, hade inga större ekonomiska krav till en början, utan klarade oss på våra bidrag. Kulman ägnade mycket tid åt gitarren. Jag läste otroligt mycket böcker under denna period, samt gjorde några tappra försök att skriva noveller.

Men med tiden så blev vi trötta på att vara arbetslösa. Även detta liv blev i längden monotont, och vi upptäckte att de kompisar som börjat jobba hade råd att leva mycket roligare liv and vad vi gjorde.


Så jag bestämde mig för att försöka hitta ett jobb som åtminstone var lite tillfredställande för mig. Det enda jag kunde tänka mig, förutom att bli författare, var att jobba som journalist. Det skulle innebära att jag fick skriva, och att jag hade en liten möjlighet att göra min röst hörd och påverka samhället.

Så jag började på Journalistlinjen på Bona folkhögskola där jag gick i två år. Kulman flyttade lite längre än till Motala, och började på en gitarrskola för rockmusiker i Los Angeles.

Då jag slutade på journalistlinjen hittade jag inget jobb. Därför gick jag några enstaka kurser på universitet, och började med Konst- och bildvetenskap. Jag tänkte att jag kunde bli någon slags kulturjournalist. Vanliga nyheter gjorde mig inte så upphetsad, utan jag ville skriva om kultur i bred bemärkelse, och få chansen att vara med i samhällsdebatten.

Parallellt med mitt studerande började jag skriva på en roman. Efter tre terminer på universitetet var jag trött på att plugga. Istället för att läsa om vad andra gjort ville jag göra något själv. Så jag slutade skolan, och skrev på romanen på heltid.


När romanen var färdig skickade jag runt den till olika förlag, samtidigt som jag sökte alla slags jobb. Det blev ett par år då jag tog emot refuseringsbrev, och jobbade som elevassistent, croupier och vårdare. Jag skrev kulturkrönikor och recensioner åt olika tidningar, men inget förlag blev intresserade av min roman. Jag hade tänkt mig att skriva en till, men det var svårt när jag jobbade. Att leva på socialbidrag igen var inget som lockade mig, och jag hade svårt att förmå mig att börja på ännu en roman, eftersom jag visste att det skulle innebära x antal månaders jobb som jag eventuellt aldrig skulle tjäna en krona på.

Då fick jag helt plötsligt äntligen ett vikariat som journalist. Jag trodde att det vikariatet skulle leda vidare till något. Men då det var slut sökte jag fruktansvärt många journalistjobb utan någon som helst framgång. Då började jag söka alla möjliga slags jobb igen, men det gav inte heller något resultat. Jag upptäckte att okvalificerade jobb hade bisarrt många sökande, och chansen att få ett av dessa jobb var mikroskopisk.


Nu har jag varit arbetslös i två år, och stundtals håller det på att knäcka mig. Borgarna sänkte min ersättning med 1700 kronor i månaden efter skatt, och om det inte var för de småpengar jag drar in på poker skulle jag knappt ha råd att gå utanför dörren. Ibland känns det som om jag lever ett liv helt utanför samhället. Jag har alldeles för lite socialt liv, och tillbringar stor del av min tid på internet.

I nuläget skulle jag ta i stort sett vilket jobb som helst, bara jag får en avlöning varje månad och ett normalt liv med arbetskamrater. Jag funderar på att ta en kurs i vad som helst som ger mig en bra chans att få jobb.

Då och då sätter jag på en gammal punkskiva med till exempel The Clash eller Ebba Grön. När jag lyssnar på Career opportunities, Vad skall du bli eller Sno från dom rika, så minns jag mina gamla punkideal och inser jag att jag snart har blivit besegrad av samhället. Politiker och arbetsgivare vill ha en viss procent arbetslöshet, för då kan de få människor dit de vill. De vill att arbetslösa ska stå på sina bara knän och tigga om lågavlönade, tråkiga jobb som i längden kommer att döda våra hjärnor och knäcka våran livslust. De vill att de som har jobb av rädsla för att bli arbetslösa inte ska våga bråka om sina rättigheter eller ställa höga lönekrav.


Jag tycker att situationen i vårt land har blivit hemsk, och att det pågår ett slöseri med mänskliga resurser. Om jag till exempel fick gå en svetskurs som gav mig jobb, skulle jag absolut göra det. Men egentligen tycker jag det är synd. För jag vet att jag aldrig kommer att bli någon riktigt bra svetsare, och det är ett slags slöseri om jag skulle ägna tjugo år av mitt liv åt det yrket. Men jag vet att jag är en riktigt bra skribent, och världen skulle vara en bättre plats om jag fick skriva istället för att svetsa.


Välkomna kära läsare!

Hej!

Jag tänkte börja blogga här regelbundet. De bloggar jag lagt upp hittills har alla varit publicerade på prosharks.se. Det är en serie vid namn Ur hand i mun, som handlar om hur det är att vara arbetslös och försöka göra extrapengar genom att spela poker med små insatser. Därför innehåller de en del insnöat pokersnack som alla förstår på prosharks, men som kan verka som rena grekiskan för alla er som inte spelar poker på nätet.

I framtiden lovar jag att skriva mer om mina andra intressen, musik och böcker. Det kommer att bli recensioner på böcker och skivor, och krönikor om livet, kulturen och politiken. Dessutom kommer jag att ge er återkommande anekdoter från mitt liv, för att illlustrera hur det är att vara arbetslös i borgarnas Sverige.

Hoppas ni gillar vad ni läser och kommer tillbaka till min sida

Vänliga hälsningar

Olof Berg