Uppiggande saker i januarimörkret

Sista veckan i januari brukar inte vara årets roligaste, och det var inte den här heller. Men trots mörkret och den tråkiga månaden har jag faktiskt trivts rätt bra med tillvaron. Bland annnat har jag piggats upp av oväntade saker som folk sagt till mig.

 

Jag har bestämt mig för att odla stort skägg igen och det börjar bli ganska tjockt. Det är ganska billigt att gå till frisör här nere, så jag tänkte att när det blir för långt låter jag en barberare klippa det lite kortare på sidorna och snygga till det allmänt.

 

En dag stod jag utanför jobbet och rökte. Då kom en gammal man och promenerade förbi. Jag hade aldrig sett honom förut, men han pekade på mitt ansikte och sa:

 

-         What a great beard!

 

Skägg är populärt i det här landet och det är många äldre som ser ut som bohemiska poeter. Så att en irländsk gammal gubbe komplinenterade mitt skägg får mig att känna att jag är på rätt spår.

 

Som många andra har jag ett jobb som egentligen inte är särskilt spännande. Man sitter på samma stol åtta timmar framför en dator och gör ungefär samma sak varje dag. Därför brukar jag prata och skämta mycket med framför allt min svenske arbetskamrat Andreas (förra veckan skickade jag en rolig kommentar i ett mail när Andreas pratade i telefon, vilket resulterade i att han började asgarva en kund rakt i örat), jag har ofta en ganska skämtsam ton när jag snackar med både chefer och kunder och jag skickar roliga mail till de andra i de Nordiska teamet flera gånger om dagen.

Om jag inte höll på sådär skulle jag förmodligen bli totalt uttråkad och vantrivas på jobbet.

Men det är inte alls så att jag missköter mitt arbete. Min statistik över hur många kunder jag snackar med om dan är högre än genomsnittet, och den här veckan lyckades jag faktiskt sälja bäst av alla på hela Europamarkanden.

 

I ondags hade vi avskedsmiddag för en arbetskamrat som ska flytta tillbaks till Brasilien. Vi var 15 personer som åt trerättersmiddag och drack en massa rödvin på en restaurang här i stan.

Ungefär häflten av gästerna var arbetskamrater jag inte känner så väl.

En fransman jag tidigare bara hälsat på hamnade bredvid mig. Vi började snacka och han berättade att han var jättetrött på jobbet och tyckte det var allmänt tråkigt. Men han sa att det fanns en sak som piggade upp.

Trots att han inte förstod ett ord svenska sa att han varje arbetsdag blev lite mindre tråkig av att han kunde höra mig sitta och skratta och skämta med Andreas. Han tyckte min stil och attityd förbättrade stämningen på hela arbetsplatsen.

 

Kan man skriva en sån sak i sin CV?

 

Igår var jag på Corbetts med en massa jobbarpolare. I rökrummet började en irländsk man i 50årsåldern snacka med mig. Då han hörde att jag var svensk började han prata om Irland i allmänhet och Dundalk i synnerhet och hur alla människor i hans ålder och äldre påverkats av konflikten i Nordirland.Han sa mer eller mindre rakt ut att han hade ett förflutet som Provo och antydde faktiskt att han hade brittiska soldaters liv på sitt samvete. Han berättade hur mycket han hatade Margaret Thatcher, bland annat för att hon låtit Bobby Sands och andra krigsfångar hungerstrejka sig till döds 1981.

Och så berättade han en otroligt intressant sak. En av hungerstrejkarna är stammis på Corbetts. Tydligen pratar han aldrig om saken, men innan strejken avblåstes hade han hungerstrejkat i 70 dagar för att irländska fångar skulle få de mänskliga rättigheter som FN föreskrivit, i brittiska fängelser.

Den hungerstrejeken var en världsnyhet i början av 80talet och en viktigt del i Västeuropas efterkrigshistoria.

 

Jag och den irländske mannen satt kvar i rökrummet och snackade en stund till. Han sa då till mig att Irland är ett land som förr inte vara vana vid invandrare, utan var den befolkning som själva emigrerade. Men han tyckte att det var bra att jag var här, önskade mig välkommen till hans hemland och sa att det var jag och andra utlänningar som kunde hjälpa till att göra Irland till ett bra land i framtiden.

 

Jag undrar om invandrare i Sverige någonsin får höra såna saker om de börjar snacka med en svensk man på en nattklubb?


21 lessons in life

Om du funderar på att gå hem från krogen klockan tolv – gör det. Det är otroligt sällan du ångrar att du inte stannade två timmar till och blev ännu fullare, men många gånger  du ångrar att du gjorde det.

 

Se upp för feströkare, det är de som tigger cigaretter.

 

Diskutera aldrig viktiga saker i ett brev, sms eller email. Prata eller glöm saken.

 

Den som smickrar dig är oftast ute efter något. Har du tur är det din kropp. Har du otur är det pengar och i värsta fall vill de åt din själ.

 

Folk som upprepar hur mycket de hatar droger dricker oftast för mycket.

 

Pengar kanske inte gör dig lycklig, men brist på pengar gör dig olycklig.

 

Om en tjej säger att alla killar är svin utom du – spring därifrån. Det är bara en tidsfråga innan hon anklagar dig för samma sak.

 

Det är bättre att följa sitt samvete än att följa lagen.

 

Den som klagar över höga skatter har för mycket pengar.

 

Om någon frågar om du har alkolproblem, titta personen i ögonen och svara allvarligt och kort: Ja.

Han kommer aldrig att fråga igen.

 

Känn dig inte gammal men låtsas inte att du är ung. De år du levt är värdefulla och du ska inte förneka dem.

 

Du kan inte tycka om alla människor, så du behöver inte ge alla en chans.

 

Fråga aldrig någon två gånger om han vill ha en öl. Han hade anledning att tacka nej den första gången.

 

Undvik poliser och tjuvar.

 

Om du inser att en bok är dålig efter 50 sidor. Läs något annat.

 

Du kommer aldrig lära av dina misstag, bara att känna igen dem.

 

Don´t do the crime if you can´t do the time.

 

Försök aldrig förklara dig för människor som inte förstår.

 

Lyssna aldrig på dålig musik eller dumma människor. Det finns ingen anledning.

 

Ta gärna emot råd, men minns att du inte behöver följa dem.


Thats the way we spell Dundalk

Nu har jag bott 18 månader i Dundalk och tycker att jag har börjat få lite pejl på vad det är för en stad. Jag tror att man måste ta sig ut från Dublin för att se det riktiga Irland, och Dundalk är dessutom en stad som mycket har präglats av att det ligger på gränsen till Nordirland. Så jag tänkte låta er ta del av vad jag har fått för intryck av staden.

 

Jag vet faktiskt inte exakt hur många som bor här. Jag har hört så skilda siffror som 30 tusen och 50 tusen när jag har frågat lokalinvånarna, så jag antar att det bor 30 tusen i stadskärnan och 50 tusen om man räknar de små byarna runt omkring.

I en svensk stad av den storleken skulle jag bli uttråkad, men jag tycker faktiskt att den här lilla staden har ett bättre utbud än Linköping som är cirka tre gånger större.

Det finns två stora köpcentrum inne i stan – Marshes och Long Walk, och framför allt på huvudgatan Clanbrassil street finns alla slags affärer. Utanför stan finns ett industriområde typ Tornby. Det heter Finnabair industrial estate. Det är där jag jobbar och där finns ett ännu större köpcentrum.

 

Det är inte mycket jag saknar om man jämför med Linköping. Det mesta jag behöver kan jag handla här och nöjesutbudet är helt okej. Tyvärr har bowlinghallen lagts ner, men det finns biograf, teater, flera gym, simhall, tennishall och till och med en liten ishall.

Men den stora skillnaden mot Sverige är antalet pubar. I en svensk stad av den här storleken skule jag tippa på att det fanns ett enda uteställe, kanske Harrys, samt ett par pizzerior med ölrättigheter.

I Dundalk behöver man inte gå långt om man vill ha sig en Guinness. Det finns 148 ställen med serveringstillstånd!

Hittills har jag väl avverkat ca 50 stycken av de pubarna. Jag ser ingen anledning eller möjlighet att försöka dricka öl på alla dessa ställen, men en sak är säker. Skulle jag tröttna på McManus så finns det fler ställen att välja på.

 

En fördel mot Sverige är att det finns ett stort utbud av livemusik. Många pubar, bland annat McManus, har liveband två eller tre gånger i veckan och det är faktiskt förvånansvärt bra kvalite. Det är framför allt små lokala band som spelar covers och kanske några enstaka egna låtar. De flesta brukar vara klart godkända och faktiskt välja låtar som faller mig i smaken. Till skillnad mot i Sverige där man oftast tvingas lyssna på en trubadur som plågar en med Tomas Ledin eller Gyllene Tider.

Vill man höra annat än rockcovers har till exempel McManus blueskväll varje torsdag, och framför allt söndagar finns det flera ställen som erbjuder irländsk folkmusik.

Den lokala rockklubben Spirit Store tar emot lite mer etablerade band från hela Irland, och där har de även ganska ofta så kallade tributeband. Musiker som specialiserat sig på att hylla en stor artist och turnerar runt i småstäder.

Det verkar vara en ganska stor och lukrativ verksamhet på Irland och även de banden brukar vara förvånansvärt bra. På Spirit Store har jag sett hyllningsband till så skilda artister som Tom Waits, Bob Marley, Rolling Stones, Rage Against the Machine och Bob Dylan. Nästa helg ska vi förmodligen gå dit och se två band av den hårdare skolan – det blir hårdrockskväll och två hyllningsband till Megadeath och Slayer.

Jag har aldrig blivit besviken utan snarare glatt överraskad varje gång.

Dessutom har de flesta pubar jukeboxar med stort och bra sortiment och på många ställen står det åtminstone ett biljardbord i ett hörn.

Jag har alltid gillat att gå på krogen men på slutet tröttnade jag på de flesta ställen i Linköping. Så på den fronten har min livskvalitet höjts markant. Jag har många bra ställen att välja på, kan alltid få en god och billig Guinnes, lyssna på bra musik och kanske dra en biljard.

Det är vad O’Berg behöver för att trivas.

 

Nu blir det mycket om pubar och uteliv. Men den irländska kulturen är sådan, man möts och umgås på puben. Det är genom pubarna jag har fått kompisar utanför jobbet och lärt känna lokalbefolkningen. Det är där jag lärt känna Irland och Dundalk kan man säga.

Jag måste säga att fördomarna stämmer. Irländarna är ett trevligt folk som är lätta att snacka med. De är vänliga mot främlingar och konverserar och skämtar gärna med lite vem som helst. Tyvärr är de också lite av Västeuropas Jamaicaner. De stressar inte gärna, att passa tider är inte viktigt och om man bestämmer träff med en irländare får man räkna med att han är försenad eller i värsta fall inte dyker upp alls.

Det kan vara frustrerande men för mig uppväger fördelarna nackdelarna. Sverige känns ganska strikt och trist i jämförelse.

De flesta pubar har inga vakter och det är sällan man ser någon bli utslängd från en krog eller nekad att dricka. Det verkar som att irländarna inte har så stor respekt för aktoriteter och drar sig för att blanda in polisen. Det är ganska ofta man ser folk röka jointar helt öppet i pubarnas rökavdelningar. En del krogägare verkar inte bry sig alls, och de som misstycker säger bara åt gästen att släcka den illegala cigaretten. Att slänga ut honom eller ringa polisen verkar vara helt uteslutet.

Vilket känns väldigt annorlunda mot Sverige.

 

En sak jag har märkt genom att tala med totalt okända irländare på puben är att arbetslösheten är hög och det är många som går på The Dole – motsvarigheten till socialen eller a-kassan. Det kan få er att tro att irländarna är latmaskar som gillar att leva på bidrag. Men många unga människor jag snackat med är på väg att emigrera till Australien eller Kanada för att få jobb. Vilket jag inte tror att svenska tjugoåringar är lika beredda på. Svenska ungdomar kan luffa runt i Asien några månader, sen vill de hem till mamma och trygga Sverige, medans unga irländska människor är beredda att lämna familj och vänner och starta ett nytt liv på andra sidan jorden.

En fördom jag fått bekräftad är den stora anledningen att jag ville bo på Irland. Det verkar som att irländarna över lag är mer intresserade av litteratur och musik än till exempel svenskar, och många av de jag lärt känna sysslar med något kreativt – skriver, målar eller spelar i band.

 

En annan sak jag märkt genom att snacka med lokalbefolkningen är att det finns väldigt mycket droger, och hur präglad den här staden är av konflikten i Nordirland.

Det här kan låta tragiskt men flera personer har sagt samma sak till mig. Innan fredsavtalet 1998 var IRA en maktfaktor i Dundalk och stiftade sina egna lagar. Att sälja tunga droger kunde då betyda en dödsdom.

Men efter Långfredagsavtalet lade IRA ner den väpnade kampen och det resulterade tyvärr i att drogerna började flöda. Heroin är ett stort problem här nu för tiden, det går att få tag i nästan vad som helst och folk i den här stan använder droger som jag tidigare bara hört talas om i amerikanska tv-serier, som ketamin och metadron.

När man snackar med Dundalkborna inser man att många sympatiserar med den republikanska rörelsen och det är vanligt att de verkligen hatar engelsmän.

En bekant berättade en gång gråtande (jag menar allvar, det var en vuxen man som grät) om hur mycket han sörjde att Gaddaffi var död för utan honom ”would we have lost the war against the brits”.

(Det var framför allt Libyen som försedde IRA med vapen på 70- och 80-talet.)

 

Norra delen av stan är känd som ”republican area”. För er som inte är så insatta i irländsk politik och historia kan jag berätta att det betyder att att invånarna där röstar på Sinn Fein och vill att Nordirland ska tillhöra republiken Irland.

Pubarna där är fulla med Celtic-flaggor och väggmålningar som hyllar Bobby Sands och de andra hungerstrejkarna från 1981. I jukeboxarna där hittar man mycket irländsk folkmusik och låtar som ”Go home, british soldiers” och ”Rifles of the IRA”. Jag är ganska säker på att dessa pubar ägs och kontrolleras av före detta republikanska paramilitära grupper.

Men som sagt har IRA lagt ner vapnen och de flesta i Dundalk verkar stödja fredsavtalet.

 

Men det finns utbrytargrupper som fortfarande för en väpnad kamp för att ta tillbaka de sex grevskapen i norr. Då och då hittar polisen en bomb på andra sidan gränsen.

Det var mycket skriverier om dessa grupper i våras eftersom polisen gjorde razzior i samband med att Brittiska Drottningen skulle komma på besök för första gången sen irland blev själständigt. Polisen arresterade ett stort antal personer för medlemskap i terroristorganisation eller liknande brott. En person var från Cork, en från Derry och ”the rest of them is from The Dundalk area” som det stod I Irish Times.

Det kanske låter farligt, men det finns fördelar. Det råder inget tvivel om att Dundalk är högsäte för den republikanska rörelsen. Om konflikten i norr skulle blåsa upp igen så är den här staden det tryggaste stället att vara på.

Här kommer det inte finnas några bomber, för republikanerna spränger inte sina egna.


Back home in Ireland

Jag kom tillbaka till Irland i torsdags efter att ha varit i Sverige två veckor över jul och nyår. Jag måste säga att det är jätteskönt att vara tillbaks igen. Visst var det kul att träffa vänner och familj, men Sverige är ett rätt tråkigt land i december. Dessutom sov jag på en madrass i brorsans vardagsrum, så jag längtade verkligen tillbaks till min egen säng, tv och dator.

Och jag längtade faktiskt tillbaks till Irland, Dundalk, min lägenhet där jag har fem minuter till mina stampubar.

Jag hade tur när jag åkte hem. På planet träffade jag två andra svenska killar jag känner (som faktiskt inte jobbar på samma ställe som jag). De bor i samma stad och erbjöd mig bilskjuts  till Dundalk. Så jag hann komma hem i tid till att sticka till McManus och ta två pints riktig välsmakande Guinness.

Det var en skön känsla att vara tillbaks och jag var glad att jag kände så.

 

Som jag har antytt har hösten varit ganska strulig och de sista månaderna innan jul var ganska psykiskt påfrestande. Den stora anledningen var att jag upptäckte att min arbetsplats är ett ställe där folk kommer och går. Personalomsättningen är nästan värre än McDonalds och faktumet är att jag nu är den som varit längst i vårt team – Sverige, Norge, Finland och Danmark. Och jag har inte ens jobbar där i 18 månader än.

Det är ganska jobbigt när man skaffar nya vänner, träffar folk som man har kul ihop med, börjar lita på och i några enstaka fall till och med människor man kan öppna sig för när något är jobbigt - och sen försvinner de bara plötsligt.

Vissa av mina vänner har åkt hem till sina hemländer igen, andra har fått andra jobb i Dublin eller Cork. Tyvärr har en del av mina kompisar visat sig vara mycket skummare än vad jag trodde, gjort något väldigt konstigt och fått sparken med omedelbar verkan. Människor som jag ansett vara mina polare har bara försvunnit, och de flesta av dem kommer jag förmodligen aldrig mer prata med.

 

Jag kommer skriva mer om det senare, för det finns en del intressanta historier att berätta. Men det här resulterade i alla fall i att jag också började fundera på att söka andra jobb i till exempel Dublin. För jag ville inte vara på en plats där det är omöjligt att skaffa långvariga kompisar. Men jag insåg att jag faktiskt trivs i Dundalk, att jag investerat 18 månader av mitt liv på att lära känna den här stan och människorna här.

Och jag tror inte jag vill bo i Dublin. Allt är dyrare där och man är mer anonym i en storstad. Jag gillar att bo i den här stan där jag har gångavstånd till allt och där det gick snabbt att bli igenkänd på pubarna. Dessutom tycker jag att jag bor på perfekt avstånd till Dublin. Vill jag gå på en konsert kan jag bara ta bussen efter jobbet till huvudstaden. Jag har inga problem med att hinna med sista bussen tillbaks, och kan jobba dagen efter. Om jag bodde i till exempel Cork, skulle jag behöva ta två semesterdagar om något bra band spelade i Dublin.

Så jag insåg att jag måste umgås mer med mina polare utanför jobbet, de irländare jag känner som är uppväxta här och kommer att stanna. Min arbetsplats är nämligen bara en passeringsplats för unga människor som vill partaja ett halvår utomlands, och sen åker hem eller vidare till större städer.

Jag är en av de få som faktiskt flyttat hit med ambitionen att stanna. För det var därför jag flyttade till Irland – för att bygga ett nytt liv här. Jag har som sagt inga planer på att flytta hem igen.

Men jag har faktiskt en del bra kompisar på jobbet. Bra killar i min egen ålder som jag trivs med och litar på. Tyvärr tror jag att ingen av dem kommer att vara kvar mer än ett år till.

 

Men helgen blev bra. Jag var ledig på fredagen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men då ringde Jarmo (en finsk jobbarkompis) redan på eftermiddagen, så jag gick och käkade och tog ett par pints med honom och hans tjej Samantha.

På kvällen sen gick jag på fest hos en fransman från jobbet. Var väl helt okej, men folket på den festen har inte samma dryckesstil som jag. Festen började vid halv nio, och sen efter tolv ville alla gå på nattklubb, vilket inte direkt är min grej. Jag brukar gå på pub vid sju och sen hem vid tolv-ett, och nattklubbarna sätter jag aldrig min fot på.

Men jag hängde med och var faktiskt uppe på dansgolvet och stuffade ett tag. Vilket händer ungefär en gång om året.

På lördagseftermiddagen fick jag sms av Rachel. Hon är kusin med Paddy som jag bodde ihop med ett tag och en av mina närmaste av de polare jag har utanför jobbet. Hon brukar höra av sig ibland på helgerna när hon vill gå ut och partaja. Den kvällen skulle hennes kompis Shane spela på McManus. Han skulle vara förband till Cabin Fever band, ett lokalt rockband där jag faktiskt känner alla medlemmar av den enkla anledningen att vi är stammisar på samma pub.

Det blev en bra kväll. Det var kul att träffa Rachel igen efter att varit borta ett tag, och jag stötte även på mina gamla housemates Paddy och Danny, som jag bodde ihop med i ett halvår.

(Ett tag var mitt liv lite väl irländskt. Jag bodde ihop med en kille som hette Paddy och en kille som faktiskt var döpt till Danny Boy.)

Valerie som äger McManus hälsade mig välkommen hem igen, vilket också kändes lite roligt. Strax innan jul gav hon nämligen mig sitt telefonnummer. När jag frågade varför svarade hon: Ifall du behöver komma iN efter stängning.

På McManus och många andra pubar låser de nämligen dörrarna vid stängningsdags och släpper inte in mer folk. Men de som är kvar kan dricka ett par timmar till (vilket jag tror snuten är fullt medveten om men skiter fullständigt i. Det är ett enkelt sätt att kringgå lagen, vilket de sysslar mycket med i det här landet. För att parafrasera Bob Dylan. ”In Dundalk everything is legal as long as you don´t get caught”).

Så nu kan jag komma in på McManus även om jag skulle vara lite sen och dörrarna är låsta.

 

Jag träffade ett antal andra personer jag känner och gillar som alla frågade om min jul och sa att det var kul att jag var tillbaks. Jag insåg att jag faktiskt är lika igenkänd och välkommen på McManus, som jag var på Royal Arms i Linköping.

Bland annat träffade jag Mickey och Michelle, ett gift par jag känner. Michelle är frilansjournalist och håller på och skriver en bok, och Mickey är konstnär och gitarrist i Cabin Fever Band.

Kreativa människor som jag gillar att diskutera med, och vi har tillbringat många lördagseftermiddagr ihop då vi kurar ihop oss framför brasan i rökavdelningen, garvar över ett par Guinness och sjunger allsång till The Band eller andra låtar på jukeboxen.

(McManus har den bästa jukebox jag någonsin sett. Det finns säkert 20 Dylan-låtar, och de har det mesta av den musik jag gillar. 60- och 70talsrock, punk, gammal hårdrock och det finns till och med ett par låtar med Slayer faktiskt.)

Mickey berättade något kul. Han hade fått i uppdrag av Valerie att göra en väggmålning bakom scenen. Han var inte riktigt klar över motivet, men stammisarna skulle finnas med på något sätt. Och ja, er bloggare O’Berg skulle få vara med på ett hörn.

Både Shane och Cabin Fever Band var bra, och det var kul och bra stämning i lokalen. Efter giget fortsatte festen i rökavdelningen som vanligt (det är som en storbakgård med presseningar över för att skydda mot regn, och fjärrvärme och en brasa i ett hörn så man inte fryser för mycket på vintern.)

På slutet av kvällen dök mina jobbarkompisar Eero, Andreas och Alex upp. De hade just kommit tillbaka til stan och det var kul att träffa dem.

Eero och Andreas är ganska mycket yngre än mig, så de gick vidare till nån nattklubb. Men jag stannade kvar på Mcmanus och gick hem nån gång vid halv två. Glad i hågen men inte allt för berusad, och med en känsla i skallen av att det var skönt att vara tillbaks hemma.

 

 


Nystart för bloggen!

Jag har bestämt mig för att börja skriva i bloggen igen. Även om jag jobbar heltid nuförtiden och har mycket annat för mig, så är skrivandet inte något jag kan lägga på hyllan har jag märkt. Skriva är det jag vill göra, och jag måste göra det för att må bra.
Dessutom befinner jag mig i landet som har producerat flest nobelpristagare i litteratur, och där författare inte behöver betala skatt. Så det är min förbannade plikt att skriva.

Min plan är att skriva här i bloggen för att komma igång igen, för att senare börja skriva på något seriösare - som en novellsamling eller roman.

Jag har varit på Irland i ett och ett halvt år nu. Det första året var jag upptagen med allt det nya. Nytt jobb, nytt land, nya vänner nya tankar. Och det gjorde att jag inte hade tid att skriva. Dessutom delade jag bostad med andra det hela den tiden, och det gör att man inte får det privatliv som jag måste ha för skrivandet.
I höstas fick jag egen äntligen egen lägenhet igen, och då tänkte jag börja skriva igen. Det gjorde jag också, men inte i bloggen.
Jag fastnade i en lång, tidskrävande, otroligt personlig och privat mailkonversation, som faktiskt blev ganska litterär. Och det tog all min skrivarenergi (och mycket av min övriga energi också).
Så det blev inget i bloggen.

Jag återkommer till det, för det är den del av historien om mina första 18 månader på den gröna ön. Jag kommer inte berätta allt nu, men i framtiden kommer ni få tillbakablickar på mycket av det som hänt sen jag lämnade Linköping och hamnade i gränsstaden Dundalk - Irlands El Paso.

Jag tror inte direkt att den här bloggen kommer att bli en följetång om mitt liv igen. Istället kommer jag att använda den som ett forum där jag publicerar alla slags texter. Kanske recensioner av konserter jag är på, filosofiska texter med funderingar om livet som utlandssvensk, och jag har även planer på att skriva noveller som är påhittade men baseras på mina erfarenheter sen jag emigrerade.

Men jag får väl börja med en lägesrapport.

Jag trivs verkligen på Irland, ångrar inte en sekund att jag flyttade hit och har inga som helst planer på att flytta "hem" igen. Mitt hem är Dundalk nu, och mitt liv finns här.
Men eftersom det är mitt liv och inte en semester finns det givetvis dåliga dagar också.

Hösten har faktiskt varit lite strulig, och jag kommer återkomma till det också.

Den stora positiva förändringen i mitt liv sen jag flyttade är att jag har pengar nu. Jag är inte rik och strör inte pengar omkring mig, men jag har så jag klarar mig. Orkar jag inte laga mat köper jag något take away, är jag sugen på att gå på puben gör jag det, behöver jag kläder handlar jag och om det kommer en artist till Irland som jag vill se så köper jag en biljett - utan att bekymra mig om pengar.
Sanningen är faktiskt att jag inte varit pank en enda gång sen jag började jobba. Och det är en otrolig befrielse.
Bristen på pengar var mitt absolut största bekymmer alla de år jag var arbetslös eller hade tillfälliga jobb i Sverige.
Jag vill aldrig någonsin tillbaks till den situationen. Att vakna på morgonen och inte veta hur jag ska få tag i mat och cigaretter är något jag aldrig någonsin vill uppleva igen.

Jag tycker också det är skönt att inte vara arbetslös längre. Även om jag inte älskar mitt jobb alla morgonar är det skönt att ha jobbarkompisar och en fast punkt i tillvaron. Jobbet är kanske inte jätteroligt alla dagar, men det är helt okej och ger mig en lönecheck varje torsdag.
Mitt arbete är förutsättningen att jag över huvud taget kan vara kvar på Irland. Så det kommer jag klamra mig fast vid och inte missköta.
Jag kommer inte att skriva för mycket om själva jobbet. Vill inte skriva vare sig positivt eller negativt om företaget som betalar min lön, på internet.

Som sagt så delade jag bostad hela första året jag bodde i Dundalk. Först bodde jag en bit utanför stan ganska nära jobbet, och sen flyttade jag till Chapel Street i Seatown - det området i stadskärnan jag gillar bäst och där mina favoritpubar ligger.
Men jag ville ha eget och hittade en lägenhet på Bachelors Walk. Det är en gata utan pubar och affärer, så det är lugnt och skönt och inget som stör på nätterna. Men om jag går hundra meter åt vänster hamnar jag på Dundalks huvudgata Clanbrassil Street. Och går jag istället åt höger hamnar jag omedelbart i Seatown, och jag har bara fem ninuters gångväg till mina favoritpubar Corbetts och MacManus.
Lägenheten är en tvåa som är ganska perfekt för en ungkarl på Bachelors walk. Lagom stort sovrum där jag får plats med säng, nattygsbord och bokhylla. Vardagsrummet sitter ihop med köket och är inte allt för litet det heller.
Jag trivs utmärkt och så fort jag flyttade dit upptäckte jag hur mycket jag saknat att sitta ensam på kvällarna, surfa, läsa och se på TV.

 

Nu fick ni en liten bild av hur mitt liv ser ut nu för tiden. Det blir nystarten för bloggen. För att komma igång kommer jag nog börja med att skriva inlägg där jag går lite djupare in på olika spekter av hur mitt liv har sett ut sen jag flyttade till den gröna ön.

 

Vi hörs snart igen!


Ett lååångt inlägg efter ett långt uppehåll

Det är faktiskt flera veckor sen jag skaffade internet. Men ändå har jag varit pinsamt dålig på att skriva här. Saken är väl den att jag jobbar heltid numera, och jag är fortfarande ganska upptagen med att försöka upptäcka den här stan. Inte för att jag går ut och roar mig varenda kväll, men de kvällar jag stannar hemma är det ganska skönt att inte göra något mer ansträngande än att glo på tv eller läsa en bok.

Men nu har jag öppnat en bärs, dragit på en platta och tänkte berätta lite för er om hur jag har det. (För övrigt upptäckte jag i lördags att om man frågar lite diskret i närmaste närbutiken om de har öl, så hämtar de Carlsberg inne på nåt lager som endast kostar en euro. Carlsberg är annars dyra, minst 1.75, och dessutom har den affären öppet sent på kvällarna.)

 

Det blir mest dokumentärer och nyheter jag ser på burken. Det ingår lite i min strategi för att lära känna det nya landet.

Just nu går det två intressanta dokumentärserier på irländsk teve. Dels har vi Irelands greatest, en serie där tittarna efter sista programmet ska få rösta fram den största irländaren i landets historia. Sammanlagt är det sex finalister som fått varsin dokumentärfilm. Första avsnittet handlade om Michael Collins, andra avsnittet om Bono (Gud förbjude att han vinner). Två vet jag ännu inte vilka det är, men nästa vecka är det Mary Robinson – Irlands första kvinnliga president.

Men ikväll handlar det om den kandidaten jag tänker rösta på om jag får möjlighet. Nämligen James Connolly, socialisten, fackföreningsledaren och grundaren av Irish Citizen Army, vars huvudsakliga uppgift var att skydda strejkande arbetare mot polisen.

Conolly uppmanade sin armé att delta i Påskupproret för att göra irland fria från den brittiska kolonialmakten, och blev själv avrättad efteråt. Men innan beordrade han sin armé att forsätta slåss för arbetarklassen, för han såg ingen större mening i att byta en brittisk förtryckare mot en irländsk.

En åsikt som var ganska sällsynt bland de frihetskämpar som senare har kallats ”De mest konservativa revolutionärerna i världshistorien".

 

Appropå Påskupproret så heter den andra dokumetärserien jag följer 1916 Seachtar na Casca, och går på den iriskspråkiga kanalen. (Irland har två officella språk. Engelska och Iriska - ett keltisk språk som nästan ingen pratar som förstaspråk. Men alla skyltar finns på både engelska och iriska alla får lära sig det i skolan och en av de statliga tevekanalerna är på det språket. Men det är textat på engelska.) Den serien handlar om de män som skrev på deklarationen om en irländsk republik, startade påskupproret 1916 och alla blev avrättade av britterna – nationens fäder om ni så vill.

Också en intressant serie för mig som vill veta allt om mitt nya hemlands historia.

 

På nyheterna pratar de mest ekonomi och om Anglo Irish bank. Sanningen är att Irland befinner sig i ett uselt tillstånd och nästan är bankrutt. Regeringen har fått gå in och rädda landets största bank och det kommer antagligen kosta 30 miljarder euro, en summa som motsvarar ALLA skatteintäkter staten får på ett år. Jag pratade med städerskan på jobbet om det här, och hon var fly förbannad på den konservativa regeringen. Det verkar som att det jäser i leden i det här landet. Just nu är Labour störst i opinionsundersökningarna med hela 48 procent.

För tio år sen behövde Irland importera arbetskraft, men nu är arbetslösheten skyhög igen. Den har stigit i flera år, men förra året gick den faktiskt ned med någon tiondels procent. Det tragiska är att alla vet precis vad det beror på. Irland har återigen hamnat i en situation där befolkningen minskar på grund av emigration. Det såg bra ut under den så kallade Keltiska tigern (den ekonomiska boomen) men nu är den gröna ön återigen ett ställe där de unga måste flytta utomlands för att ha en chans att få jobb.

 

Så faktumet är att jag numera är en utlänning som stjäl invånarnas jobb. Det är inte så mycket jag kan göra åt den saken. Jag betalar åtminstone skatt, även om det är skrattretande lite, och oftast lägger jag växeln jag får på min pint i välgörenhetsboxen. (De flesta bartendrar vägrar ta emot dricks, istället har nästan alla pubar en liten låda där man skänker de små mynt man får tillbaka till välgörenhet.) Och om jag får som jag vill ska jag snart börja bekräfta alla fördomar om utlänningar.

Jag ska börja stjäla deras kvinnor också.

 

Förra torsdagen var det jobbfest. Företaget hade bokat en lokal, bjöd på käk och två valfria drinkar. Efter det kunde fick man betala för sig i baren. Det var kul för jag snackade ganska mycket med en del av mina irländska jobbarkompisar som jag ännu inte känner så väl ännu. När de blev fulla var de jävligt trevliga och väldigt måna om att jag skulle känna mig välkommen i gänget.

Strax innan tolv gick jag hem, eftersom jag insåg att jag skulle bli packad om jag stannade kvar. Och jag orkar verkligen inte att gå upp klockan 6.20 om jag varit ute och svirat till två på natten dagen innan. Precis innan jag gick så började Morgan och Norbert dricka vodka, så jag visste vartåt det barkade.

Dagen efter var jag vid god vigör i jämförelse med en del av mina jobbarkompisar. På morgonen gick jag fram till en irländsk jobbarpolare och tänkte kolla läget eftersom vi druckit och garvat ihop kvällen innan.

Så fort jag närmade mig höll han diskret upp en lapp där det stod:

”I am very drunk

Leave me alone

Please don´t draw any attention to me”

 

På kvällen sen var det konsert med Damien Dempsey på Dundalks kapplöpningsbana. Jag hade sett fram emot den konserten i en månad, och Morgan och Norbert hade lovat att följa med. Men de var för bakfulla, och Morgan hade dessutom halsfluss. Så jag gick dit själv.

Jag hade kul, konserten var skitbra och jag slog mig i slang med en del roliga människor. Men återigen hände något som ännu en gång fick mig förvånad över hur irländskt allt faktiskt är här. (Jag tror att allt blir ännu mer irländskt just här eftersom jag befinner mig på gränsen till Nordirland. Det finsn en anledning att identifiera sig som Irländare eftersom det finns något på andra sidan gränsen som många anser vara en ockupationsmakt.)

Damien Dempsey är en artist som måste definieras som vänster/republikan. (Republikan här nere betyder att man avskyr britter i allmänhet och kungahuset i synnerhet). Om man går på en sån konsert i Sverige så¨ser man mest folk med färgat hår, piercingar, Che Guevara t-shirtar och kanske dreadlocks. De människorna fanns på den här konserten också, men de flesta såg i högsta grad normala ut.

Bredvid mig under konserten stod en skitsnygg svarthårig tjej iförd en knallröd klänning som såg ut att kosta tusentals kronor, och jag funderade på om hon gått fel och egentligen skulle på nån bal. Men hon diggade loss och sjöng med lika hårt som alla andra.

Damien Dempseys senaste skiva är en platta med gamla irländska folklåtar (mest rebel songs). När han spelade Rocky Road to Dublin började plötsligt den svarthåriga bruden i balklänningen dansa så där irländskt där man är spikrak i ryggen och sprattlar med benen. Och hon var duktig, dansade som en irländsk gudinna.

Jag blev nästan kär, bara av hennes uppenbarelse.

 

Det är såna små händelser som gör att jag är glad att jag flyttade hit.

 

En annan anledning är att borgarsvinen vann valet i Sverige och att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det gör mig ännu mer fast besluten att stanna här.

 

Helvete vad långt jag skriver när jag börjar. Jag ska försöka skriva oftare och kortare.

 


Jag lever och mår bra

Jag ber om ursäkt kära läsare att jag inte skrivit på ett bra tag. Jag hoppas ni inte varit oroliga för mig.
Det är bara så att jobbet och mitt sociala liv har tagit upp mycket tid, och det har gjort att jag helt enkelt inte haft tid att skaffa internet. Men jag ska göra det snart.

Läget är bra, och det känns som att mitt beslut att flytta hit är det bästa jag gjort på tio år. Jobbet funkar bra och min ekonomi är bättre än någonsin. Jag har mat i kylen, en limpa cigg i en låda på rummet och mer pengar på kontot än jag någon sin kan bränna innan nästa lön kommer.
Detta trots att jag stundtals roat mig kungligt. Inte så att jag slösar medvetet, men känner jag för att ta en [pint Guinnes så gör jag det utan att ens fundera över ekonomin. Jag har hunnit med att gå på en fotbollsmatch med Dundalk FC, sett några konserter, tagit en dagstripp till Belfast och tro det eller ej,jag har till och med unnat mig att BJUDA folk på bira. (Det är sant forna Linköpingskamrater. Här nere är det jag som bjuder på bärsn inte tvärtom.) Inte så att jag spelat kung i baren. Men jag har nu hamnat i en situation där om jag sitter och pratar med en trevlig männiksa på en pub och den personen måste gå hem för att plånboken ekar tom, så har jag möjligheten att säga:
- Stanna kvar. Jag bjuder på en pint eller två...
Och det är en jävligt skön känsla.

Saken är den att i jämförelse med hur jag levt i Sverige de senaste åren är mitt liv så pass mycket bättre att just nu känns det som att jag aldrig vill flytta hem.
I alla fall om jag inte vet att jag har ett jobb som väntar på mig där hemma.

Jag ska börja skriva mer regelbundet i bloggen igen så fort jag skaffat internet hemma.

Till dess
Ha det bra
Och sköt om er
Ta det lugnt
Hälsningar från mig.

Det går bra nu, kompis, det går bra nu

Något som har varit ett mysterium och lite av ett problem är att alla nyanlända utom jag har kontrakt där det tydligt står att det rör sig om en tillfällig anställning. Jag har inte vetat varför mitt kontrakt är annorlunda. Bland de som gör samma arbetsuppgifter som jag är så gott som alla säsongsanställda. Nu är vi över 40 stycken men det är bara fem som jobbar året runt, och efter jul behöver de överhuvudtaget ingen svensktalande på den här platsen.

Jag har tänkt att även om mitt kontrakt är en tillsvidare anställning så finns det inget som hindrar att företaget låter mig gå i slutet av december. Jag har funderat över om det i så fall går att hitta andra jobb i den här stan, eller till och med se mig efter kneg i Dublin eller Cork.

 

I torsdags kom en av cheferna och bad mig och Morgan att följa med in på kontoret. Det kändes nästan som att bli inkallad till rektorn och jag kunde inte låta bli att fundera över om vi gjort något fel. Så var det definitivt inte.

Barbara, som hon heter, berättade att en av de fastanställda svenskarna skulle åka hem, och hon undrade om någon av oss ville ha den platsen. Antingen fick vi bestämma själva eller så skulle de kolla våra CV och välja en av oss.

Morgan sa direkt att han bara hade tänkt att stanna i fyra månader, och att det var bättre om jag fick den fasta tjänsten. Han visste att det var den här chansen jag väntat på, och efteråt sa han att han var glad för min skull.

Jag tackade givetvis ja. Hela tiden har jag tänkt att fyra månader är alldeles för kort, och att jag ville stanna längre. Helst ha en möjlighet att stanna hur länge som helst i fall jag trivs. Gud,ödet, slumpen eller vad ni vill hade gett mig precis det jag ville ha.

Vi skakade hand och chefen gratulerade mig. Hon satt jag jag kunde gå hem med full betalning resten av dagen, och att jag skulle vara på plats klockan åtta morgonen efter för att lära mig det nya jobbet.

 

Så nu har jag ett fast jobb i Dundalk. Visserligen är det sex månaders provanställning, men företaget behöver verkligen någon på den här tjänsten. Om jag sköter mig har jag möjlighet att stanna hur länge jag vill.

Det här suveränt av många anledningar.

Nu sitter jag på en annan plats bland de som är fastanställda. Jag fick vara med på deras månadsmöte igår, träffa VD:n och mina nya jobbarkompisar. De flesta är fortfarande utlänningar, men de har varit här länge och pratar bra engelska.

Tidigare har jag tänkt att min engelska nästan blir sämre när jag försöker kommunicera med tyskar, fransmän och italienare. Det problemet är borta nu.

Alla cheferna på den här avdelningen är irländare. Min bas heter Sinead.

Bara en sån sak.

 

En annan sak jag tänkt på är att det visserligen är skitkul att lära känna de andra nya som är från olika länder över hela världen. Men även om jag blir vän med dem så kommer de ändå flytta härifrån snart.

Nu är mina arbetskamrater, de jag jobbar med, fikar, äter lunch med och kanske till och med möter på puben på helgerna, människor som verkligen bor i Dundalk. Folk som ska stanna på obestämd tid, kanske för alltid. Precis som jag.

 

Själva kneget är ungefär samma som förut, men jag har hamnat i en mycket bättre position. Man kan säga att de säsongsanställda får göra skitjobbet, medans jag har fått de enklare men viktigare uppgifterna. Tidigare hade jag haft kontakt med kunder (svenska företag) som kanske inte ens vill göra affärer med oss. Nu kommer jag att vara ansvarig för kunder som köper varor av oss ofta, och många gånger i stora kvantiteter.

Tjejen som jag tar över efter verkar ha skött sitt jobb utmärkt, och det gör att jag glider in på en räkmacka. Om jag varit kvar på den förra positionen är jag helt säker på att de första veckorna hade blivit ganska svårjobbade, att jag fått kämpa för att jobba mig in. Men nu kan jag bara ta vid där den förra slutade. En lång tid framöver kommer jag att kunna dra nytta av saker som min föregångare gjort.

Och om jag lägger manken till har jag chansen att tjäna mycket mer stålar.

 

Men på ett sätt har jag också press på mig. Mitt öde ligger nu i mina egna händer. Det är upp till mig att göra bra ifrån mig, och på det sättet ha ett val att stanna här precis så länge jag vill.

Som jag skrivit tidigare så är min plan att stanna åtminstone till nästa sommar, för att då se om jag trivs och ta ett beslut om huruvida jag vill stanna ännu längre.

Det valet har jag nu.

 

Jag är medveten om att jag har haft tur och fått en kanonchans. Och jag lovar er, kära läsare.

I´m not gonna blow this one.

 


Automatvapen, tidvatten och chips till lunch

Torsdag eftermiddag. Jag sitter i mitt kök och lyssnar på min nyinköpta skiva, Damien Dempseys The Rocky Road. Jag fick lön igår (egentligen skulle den kommit idag, men eftersom jag ännu inte fått mitt bankkort så fick jag hämta den kontant på jobbet igår kväll).  Vi har fortfarande kvällskurser och jag kunde inte fira med pubbesök, så jag tyckte det var lämpligt att investera en del av lönen i en ny cd.

 

Jag har gillat Damien Dempsey sen jag såg honom som förband till Sinead O'Connor för sju år sen, och så fort jag fick reda på att jag skulle flytta till Irland så tänkte jag att jag måste passa på att se Damo live igen. Jag hade räknat med att jag skulle behöva ta mig till Dublin eller Belfast, men nu slumpade det sig så bra att Dempsey faktiskt ska göra en konsert på Dundalks Trav- och galoppbana. Igår gick jag dit och köpte en biljett. Damien Dempsey är mycket populär här på Irland, så jag tänkte att det var bäst att köpa biljett så fort som möjligt. Den kostade bara 15 euro, och då ingick inträde till hästkapplöpningarna som hålls tidigare samma kväll.

Fredagen den första oktober blir en helkväll då jag först bettar lite på hästarna och står med en pint i näven och skriker för att jobba fram min kuse, och sen ser en troligtvis jävligt bra konsert.

Jag lyssnar på Damien Dempseys senaste platta just nu och tycker den är riktigt bra. Det är coverversioner av irländska klassiker, allt ifrån The Pogues till folksånger som är över tvåhundra år gamla.

 

Som sagt fick jag lön idag. Tyvärr är inte allt pappersarbete klart så jag fick betala 41 procent i nödskatt. Men jag gnäller inte. Jag har redan betalat en månads hyra i förskott och har inga andra räkningar. De pengar jag fick kontant igår ska bara räcka en vecka, och den är ungefär samma summa som jag hade att leva på en månad i Linköping efter att hyra och andra räkningar var betalda. Dessutom brukade jag ha skulder och krognotor att betala efter det.

Jag tror att jag kommer att ha det rätt bra ekonomiskt här nere. Jag är van att snåla och min grundlön innan provision är faktiskt lika mycket som den högsta lön jag någonsin haft i Sverige, när jag jobbade som redigerare. Dessutom kommer jag bara att behöva betala 21 procent i skatt, och eftersom jag delar hus med två andra är min boendekostnad mycket lägre nu än förut.

 

Varje eftermiddag den här veckan ska vi vara på jobbet halv fem. Jag har tillbringat dagarna med att driva omkring på stan och försöka lära mig hitta ordentligt. Jag har lyckats hitta nödvändiga saker för mig som bokhandlare, antikvariat, skivaffärer och flera olika lågpriskedjor där jag kan köpa käk billigt. Igår råkade jag av en slump hamna på ett bra promenadstråk längs floden genom parker och andra grönområden.

Trots att det bara bor en tredjedel så mycket folk i Dundalk som i Linköping så är inte stadskärnan alls så mycket mindre. Man ser mycket folk på gatorna och utbudet tycker jag faktiskt är bättre. Det finns definitivt fler pubar i den här stan, och antalet restauranger, affärer och gallerior är väl ungefär detsamma.

Jag kan inte komma på något som jag saknar. Det finns till och med ett casino där det är pokerturneringar varje tisdag och torsdag. Inköpet är lågt, mindre än tio euro, så det kommer jag givetvis testa nån kväll.

Dessutom spelar Dundalk FC i den högsta fotbollsligan, så vi har snackat några grabbar om att gå på en hemmamatch om några veckor. Jag har gångavstånd till arenan. Hemma skulle jag behövt åka till Norrköping eller Åtvidaberg för att se på allsvensk fotboll.

Och som jag redan berättat finns det möjlighet att gå på häst- och hundkapplöpningar en liten bit utanför stan.

 

Jag har lagt märke till vissa saker som skiljer sig från Sverige här nere. Pubarna har till exempel aldrig uteserveringar med utsikt och gator eller torg. Istället har de små uteplatser innanför puben som är riktigt mysiga, där man kan sitta om man vill röka.


Vi var på ett ställe som hette O'Connell´s i söndags när det var riktigt sommarvarmt här nere. Den puben hade en jättefin uteplats där vi satt och snackade över våra pints. Det fanns också en liten avdelning med tak över, sköna fåtöljer och fjärrvärme där man kan sätta sig om det är kallt eller regnar.

För övrigt gillade jag verkligen O'Connell´s och tänker absolut gå dit fler gånger. Undervåningen var ganska stor med två barer, en avdelning med fåtöljer och stora teveaparater där man kunde se på fotboll, och en darttavla. På övervåningen fanns det tre biljardbord och två snookerbord. De hade ett specialerbjudande med en pint Beamish för endast 3,50 euro. Beamishen är inte riktigt lika smarrig som Guinness men ändå en riktigt god stout, och för det priset kan jag inte ens få 40 cl taskig lager i Linköping.

 

En bisarr sak jag har lagt märke till är när de fyller på bankomaterna här nere varje tisdag. Pengatransporterna har inte bara poliseskort. Det står militärer med kamoflageuniformer, hjälmar och dragna automatvapen och vaktar.

 

Tidvattnet är ett påtagligt faktum här. På väg till travbanan gick jag förbi hamnen där Castletown river mynnar ut i Dundalk bay. Då var det lågvatten och båtarna stod på land säkert femtio meter från det lilla vatten som fanns kvar.

 

I nästan alla affärer har de ett paketerbjudande som verkar vara en typisk irländsk jobblunch och inte är något för hälsofanatiker. Den består av två smörgåsar med till exempel tonfisk eller kyckling med sallad och majonäs, en burk cola eller seven up, samt en liten påse chips. Jag har svårt att se någon käka chips på lunchen i Sverige.

Detta kostar bara 2,50 euro, vilket jag tycker är prisvärt. Så jag har ätit en sån lunch på jobbet flera gånger. Men i framtiden ska jag nog laga käk hemma och ta med mig matlåda.

 

Som jag tidigare berättat så är nästan alla på jobbet utlänningar, vilket är ett litet problem eftersom min engelska nästan blir sämre då jag kommunicerar med tyskar med heltaskigt uttal som hela tiden stakar sig och försöker hitta ord. (Tyskarna försöker åtminstone, fransmännen håller sig bara till varandra och Italienarna svarar knappt på tilltal. Varje dag går cheferna igenom något på engelska, sen får vi andra en liten rast då någon måste förklara allt igen på italienska.)

Som tur är har jag faktiskt lyckats hamna bredvid den enda irländska personen i vårt team. Hon heter Triona och är född och uppvuxen i Dundalk. Det är hon som berättar för mig om vilka pubar som är bra, om olika konserter, vart jag ska köpa biljetter och hur jag tar mig dit.

 

Den här veckan har vi haft kurser till halv elva varje kväll, så jag har bara åkt hem och sett på tv efter jobbet. Men på fredag ska vi både börja och sluta tidigare och sen är lärandet över.

Då blir det med största sannolikhet utgång efter jobbet. Triona har tipsat mig om att det ska vara drag på Ridleys´s på fredagar. Då kostar tydligen allt - en pint bärs, en whisky, en Bacardi breezer eller vad man nu vill ha - endast tre euro. Och hon sa att musiken är bättre där än Brubakers och Good time Charlies.

 

På måndag börjar allvaret med jobb på riktigt.

 


Första helgen i Dundalk


Söndag eftermiddag. Det är strålande solsken och sommarvärmen håller i sig här på Irland. Jag sitter i solen på min bakgård med laptopen i knät, en iskall tuborg i näven och lyssnar på en liveplatta med Sinead O'Connor. Jag vet att det kanske är klyschigt men jag kan inte låta bli att lyssna på irländska band. Det har blivit mycket, Sinead, Pogues och Damien Dempsey de senaste dagarna.

Jag har just tvättat och mina kläder hänger på linor här på vår lilla uteplats. Om några timmar ska jag möta några jobbarpolare på Tom Clarke´s och se Arsenalmatchen..

 

Precis som jag trodde blev det utgång i fredags. Så fort vi var klara för kvällen (klockan nio) åkte nästan alla vi nyanställda med taxi in till stan. Innan jag började jobba sa jag till en av tyskarna att jag skulle ha en pint Guinness framför mig senast kvart över nio, och så blev det.

 

Av någon anledning blev det jag som fick ta befälet, det verkar som att folk trodde att jag hittade bäst i stan. Så jag tog med hela gänget till Brubakers Inn, av den anledningen att det var första puben jag kände igen som jag såg.

Brubakers Inn är ganska stort och bärsen är billig, så det var ju bra. Men annars tyckte jag att det var lite mycket nattklubb över stället för min smak. Jag vill egentligen inte höra Lady Gaga när jag går ut.

Men vi hade rätt kul. Jag snackade mest med mina jobbarkompisar, och vi var en salig blandning av folk från hela världen. Morgan, den andre svensken var med. Sen var det en brasilianare, några tyskar och mina rumskamrater som är från Belgien och Ecuador.

Jag snackade ganska mycket med en kille som heter Norbert och delar hus med Morgan. Han är född i Polen men uppväxt i Västberlin och ganska snabbt insåg jag att det var en kille i min stil. Han var lika gammal som jag så jag tänkte att här har vi en kille till som heller inte har skaffat barn eller fru, helt enkelt insett att det inte finns något som binder honom till hans hemstad och bestämt sig för att se något nytt. Det visade sig stämma helt. Norbert hade jobbat på flera ställen över hela Europa de senaste tre åren. Bland annat hade han under en period försörjt sig på att samla metall och sälja till skrothandlare i London.

Under kvällen visade det sig att Norbert också drömde om att bli författare. Dock hade han inte hunnit skriva så mycket som jag faktiskt gjort.

Jag kommer säkert att umgås en del med Norbert i framtiden. Dels för att han bor ihop med den andre svensken, men också för att han verkar vara en bra grabb som gillar att ta några bira och snacka skit.

 

Sent på kvällen var det bara jag, Fredrik (Belgaren som jag delar hus ihop med), Morgan och Norbert kvar. Så vi gick vidare för att hitta en annan pub. Den enda vi hittade var Good Time Charlie´s. Det var också lite mycket nattklubbsläge och ganska dålig musik. Morgan och jag blev nästan förbannade när de spelade Rednecks. Vi har för fan flyttat ifrån Sverige för att slippa höra såna skitband.

Men vi hade kul ändå. Tyvärr snackade jag mest med jobbarkompisar under kvällen. Jag är ju som sagt här för att träffa irländarna. Men en sak kan jag meddela som jag la märke till. De irländska brudarna spottar inte i glaset. Och de är inte direkt blyga och lågmälda när de dricker. Helvete vad de härjade.

Vi skildes åt någon gång efter ett på natten och jag hade inga som helst problem med att hitta då jag promenerade hem.

 

På lördagen kom våran hyresvärd förbi när vi precis hade ätit frukost. Hon ville att vi skulle skriva kontrakt och hade med sig lite grejer till oss. Hon verkar väldigt mån om att vi ska trivas och gav oss strykjärn, kaffebryggare, ett soffbord till vardagsrummet och två teveapparater till. Så nu har vi alla tv på rummet.

Itrländarna pratar jävligt snabbt och det gjorde vår hyresvärd också. Men det är inga problem för mig om jag är på rätt humör, så jag snackade engelska lika snabbt jag också och hon blev faktiskt mer förvirrad än jag. Så när hon åkte härifrån hade jag lyckats pruta ner hyran lite, och fått henne att gå med på att vi bodde den första veckan gratis.

 

På lördagseftermiddagen skulle Morgan och Norbert se på fotboll på Tom Clark´s som var deras lokala pub. Så jag mötte dem där. Efter en stund dök även mina rumskamrater Lenin och Fredrik upp.

Efter matchen (Chelsea - West Bromwich Albion som slutade 6 – 0) tog Morgan och Norbert bara en bira till och bestämde sig sen för att gå hem och ta en lugn lördagskväll. Lenin och Fredrik skulle hem och käka, men Fredrik sa att han kanske skulle ringa mig senare om han var sugen på att gå ner på stan och ta ett par bira. Jag orkade inte gå hela vägen hem för att senare gå lika långt tillbaks. Så jag promenerade ner till stan själv med tanken att bara ta en pint till och sen gå hem.

 

Jag gick in på Bus stop bar eftersom jag varit där en eftermiddag och snackat lite med personalen. Det var ganska lite folk där men bartendern berättade för mig att det snart skulle spela ett band som enligt honom skulle vara rätt bra. Så jag bestämde mig för att stanna och åtminstone se de första låtarna.

När jag var ute och rökte kom det fram skapligt berusad irländare och sa ”Tjena, det var länge sen jag såg dig.” Jag garvade lite och sa att det måste vara jävligt länge sen för jag har bara bott i den här stan några dagar. Det blev en öppning för konversation så när vi gick in satte jag mig med den dyngade killen (Peter) och hans kompisar. De var infödda Dundalkbor, mycket trevliga men kraftigt berusade. De hade nog druckit Guinness hela dan.

Peter ursäktade att han var lite full och förvirrad och sa att det berodde på att han just nu höll på att jobba med en blandning av novell- och diktsamling. Han förklarade mycket ingående vad det handlade om. Det var en slags noveller som skulle kunna läsas högt rytmiskt och skulle handla om olika personer som bodde längs Highway 48, och att Highway 48 var en metafor för hela världen. Han reciterade långa stycken för mig högt. Visserligen sluddrade han lite men det lät faktiskt rätt bra. Nån slags beatnikpoesi som påminde mig om Bob Dylans dikt Last thoughts of Woody Guthrie..

När jag snackade med hans kompis John visade det sig att han också skrev dikter.

Det är det jag alltid har trott och sagt. Irländarna är ett folk som högaktar litteratur.

 

När vi var ute och rökte snackade jag rätt mycket med en av killarna i bandet. Han verkade sjyst, vi snackade musik och han tog faktiskt mitt namn för han ville adda mig på facebook. Dessutom beröttade han om en festival i Sligo i höst där bandet skulle spela, och de stora namnen på festivalen var Damien Dempsey (som jag gillat i flera år) och Bob Marleys gamla kompband The Wailers. Killen sa att han skulle höra av sig så kanske vi kunde samåka dit.

 

Bandet var något försenat, så jag och mina nyfunna bekanta muttrade något om det. Då lutade sig en käring (det visade sig senare att det äldre paret bredvid var föräldrar till sångaren i bandet) som satt vid bordet bredvid oss mot oss och sa:

”Don´t worry Lads. You´ll be home for mass tomorrow.”

Vilket jag tyckte var en mycket irländsk kommentar. I det här landet dricker man sig dyngrak på lördagen och går till kyrkan på söndagen.

Det kom mer och mer folk till puben och när bandet började spela var det fullsmockat mned folk i olika grader av berusning.

 

Bandet bestod av tre killar på akustisk gitarr och en på banjo. De inledde med en riktigt bra version av The Pogues Boys from county hell och fortsatte med Thin Lizzys gamla slagdänga Dancing in the moonlight. Då tänkte jag att min första lördagskväll i Dundalk skulle bli lyckad.

Och det blev den. Det var världens drag på puben hela tiden. Folk stod upp, klappade händer och bandet spelade covers bland annat Oasis, Bob Dylan och Neil Young.

Sammanlagt spelade de tre eller fyra Pogueslåtar (minns inte exakt, det blev några pints) och under A pair of brown eyes reste sig precis alla på hela stället och sjöng med i varenda ord.

Jag satt där och tänkte att det var precis det här jag var ute efter när jag flyttade hit. Jag vill bo på en plats där alla kan texten till A pair of brown eyes.

Jag mådde som en prins men saknade faktiskt min gamla polare Ulven. Han är Poguesfanatiker och jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket Ulven skulle ha uppskattat den kvällen.

Bandet spelade några egna låtar och av texterna att döma (en låt hette Trouble, om ni inte fattar vad jag menar kan ni slå upp The Troubles på wikipedia) och stämningen i lokalen fick jag en stark känsla av att jag befann mig på en pub där man under inga som helst omständigheter kan ha på sig en orange tröja eller någonting med engelska flaggan på.

 

Efter konserten snackade jag ganska mycket med gubben vid bordet bredvid som var farsa till bandets sångare. Han var dötrevlig och välkomnade mig till min nya hemstad. Sen passade jag på att limma lite på en ganska snygg irländsk brud som faktiskt inte verkade helt oäven. Men jag tog det inte så allvarligt, utan gick hem vid tvåtiden, glad i hågen.

Innan hade jag tänkt att om jag verkligen ville lära känna irland så måste jag gå ut själv utan sällskap av jobbarkompisar, och den taktiken visade sig funka utmärkt.

 


Lite strul, men bor nu i radhus


Fredag morgon. Jag sitter ensam i köket, har just ätit frukost, druckit kaffe och tagit en cigg på min bakgård. TV:en står på med irländska morgonnyheter. Mina rumskamrater sover fortfarande. Jag vaknade tidigt och gick upp flera timmar tidigare än jag behövde. Tänkte det kunde vara skönt att ha huset för mig själv en stund. Käka frukost i lugn och ro och skriva lite.

Jag hade en mardröm i natt. Drömde att jag var tillbaks i Linköping och att arbetsförmedlingen ville tvinga på mig en praktikplats. Jag blev lycklig när jag vaknade och insåg var jag var.

 

Det är nu två dagar sen vi flyttade in i huset. Men det blev inte det huset som jag först trodde. Någonting hände nämligen i onsdags som fick mig att inse att jag är långt hemifrån och att jag är utlämnad åt nycker hos fullständiga främlingar.

En timma innan vi skulle flytta in så ändrade sig plötsligt Fredrik och Lenin. I två dagar hade de låtit mig tro att de gillade huset, men så tvärvände de med motiveringen att de inte tyckte huset var tillräckligt fint och att det inte gillade möblerna (?!).

Jag blev kraftigt förbannad och undrade vad jag skulle ta mig till. Både min chef och jag försökte få grabbarna att inse att de inte var i position att välja och vraka och att de inte kunde vänta sig vad som helst för 50 euro i veckan. Men de vek sig inte, sa att de bestämt sig för snabbt och att de ville ha fler alternativ. Trots att företaget bara skulle betala hotellrum en natt till.

Som genom ett underverk lyckades min chef trolla fram ett telefonnummer till ännu en person som hade ett hus i lämplig storlek. Och till slut fick vi grabbarna att gå med på att titta på det huset, och kanske flytta in i det första om det heller inte passade.

 

För att göra en lång historia kort. Det andra huset var mycket finare och större. Det fanns tre riktigt stora sovrum på övervåningen. Vardagsrum med skinnsoffa och kabel-tv på undervåningen. På samma våningen ett kök som var större och bättre utrustat än i det första vi tittade på, och vi har till och med ett extrarum på undervåningen. Vilket kan vara praktiskt om nu nån av mina kompisar vill komma och hälsa på. Precis som i det andra huset fanns det uteplats på både fram- och baksidan.

Det enda och stora problemet var att det låg längre från stan och inte alls lika nära puben där jag hade föreställt mig att bli stammis.

Men mina två kamrater (eller vad man ska kalla det, jag tyckte de betett sig jävligt konstigt) var nöjda så jag gick också med på att ta det huset. Av olika anledningar.

Jag behöver nånstans att bo och till skillnad från de två andra insåg jag att jag inte kunde välja och vraka. Det var lika billigt och dessutom insåg jag att jag inte kunde tvinga de två andra att bo i ett sämre hus bara för att jag ville bo nära en pub med biljardbord.

 

Så nu har vi flyttat in och jag är ändå ganska nöjd. Även om jag fortfarande hellre skulle velat bo på det andra stället. Jag skiter lite i standarden, jag är inte här för att sitta hemma och se på tv. I början vill jag vara ute mycket, träffa folk och se stan och struntar i om jag bor lite spartanskt. Om jag vill bo lite finare så kan jag alltid leta bostad senare när jag har bättre koll på ekonomin.

Och jag tycker fortfarande inte det var nåt fel på det andra huset. Därför är jag fortfarande lite sned på mina rumskamrater. Om de inte misslett mig i två dygn och låtit mig tror att de var nöjda hade vi kunnat hitta ett finare hus i samma område. För det här huset ligger lite långt från stan i min smak.

Jag är van att promenera och har redan gått hemifrån och till stan flera gånger, men det är i längsta laget om man är trött mitt i natten en lördagskväll.

Fördelen är dock att det ligger nästan löjligt nära jobbet. Och så långt är det inte till Avenue Inn. Jag kan fortfarande gå dit efter jobbet för en stilla pint och en biljard.

 

Det var otroligt skönt att flytta in. Att äntligen kunna packa upp mina väskor, lägga kläderna i lådor och känna att jag har ett hem igen. Vi drog grässtrån om vem som skulle få välja rum först. Jag fick det längsta och valde därför det största och finaste sovrummet. Men så fick jag syn på en cd-spelare och hyresvärden sa att den ingick i hyran. Så jag bytte rum med Lenin mot att jag fick ha cd-spelaren. Lenin har en flickvän som kommer att hälsa på ibland så han har större användning för ett sjyst sovrum. Och jag kan lyssna på mina Dylanplattor när jag sitter på mitt rum och skriver i bloggen.

Dessutom ska hyresvärden komma med ännu en TV i helgen. Vi har redan två stycken, Fredrik vill inte ha nån tv i sitt rum så Lenin och jag kommer att ha varsin.

Även om jag delar bostad med flera andra, vilket jag inte är van vid, så kommer jag att ha dator, tv och stereo i mitt rum. Det kan vara skönt om man vill vara för sig själv på kvällarna.

 

På kvällen efter jobbet firade vi att vi flyttat in i vårt nya hus. Då lade vi alla konflikter åt sidan och hade det riktigt kul. Vi drack bärs och vin, Lenin lirade Dylan och Neil Young på gitarr och vi satt och snackade och garvade till halv två på natten. (De första veckorna kör vi kvällsskift, så vi började inte förrän halv fem dagen efter.)

 

Jag lärde mig några saker av den här historien. Saker som jag tycker är en del av erfarenheten jag var ute efter när jag bestämde mig för att flytta utomlands och jobba.

Jag måste förstå att jag inte är kvar i Linköping bland mina polare som jag har känt i tio- tjugo år. Det är främlingar jag har omkring mig, och jag har faktiskt ingen aning om huruvida jag kan lita på att de står vid sitt ord. När jag bodde ensam hade jag bara mig själv att ta hänsyn till och så är det inte längre. Min tillvaro är nu beroende av andra människor och jag måste vänja mig vid det.

Dessutom insåg jag att de flesta av min arbetskamrater är här på helt andra premisser. Av anledningar som jag fortfarande inte förstår så är jag den enda av de nya som inte har en tidsbegränsad anställning. De andra är här för att ha kul i fyra månader och tjäna pengar. De skiter fullständigt i om de gör sig osams med någon. Men jag är här, för att jag inte har något ordentligt jobb att komma hem till, för att se om jag trivs och kanske vill stanna här väldigt länge.

 

Därför måste jag försöka lära känt folk utanför jobbet, människor som inte tänker flytta härifrån om några månader. Vilket jag har tänkt hela tiden. Visserligen är det lite intressant på jobbet med människor från hela europa, men det är lite tröttsamt att på bruten engelska höra människor berätta triviala saker om sitt hemland. Jag har flyttat till Dundalk för att jag gillar Irland, därför vill jag lära känna irländarna.

Dessutom tycker jag det ska bli kul att kunna slipa bort skolengelskan, lära mig snacka mer som en infödd, och det gör jag inte om jag umgås med spanjorer och fransmän som knappt kan göra sig förstådda på det språket. På min arbetsplats talar till och med de flesta av cheferna engelska som andraspråk.

Därför ska jag då och då ge mig ut och upptäcka stan helt ensam, inte hänga för mycket med de jag bor ihop med och mina arbetskamrater. Det var bland annat därför jag var så glad när jag trodde att jag skulle bo jättenära en bra pub. Att bli stammis där hade varit ett ganska enkelt sätt att träffa folk från samma område.

 

För övrigt är det bara en svensk kille till bland de nya. Han är jävligt trevlig, vi sitter bredvid varandra och snackar mycket. Men vi är båda överens om att det är skönt att det inte är fler svenskar och att vi inte delar bostad. Fransmännen är tio stycken, bor tillsammans, hänger bara med varandra och snackar franska hela tiden. Så vill inte vi ha det.

Men vi har snackat om att se på Sveriges EM-kvalmatcher ihop (Morgan har hittat en pub som tänker visa dem) och på torsdag tänkte vi gå och på Ronnie James Dio-kväll på Spirit store. Så visst kommer jag att umgås med den ende svensken ibland, men inte hela tiden.

 

Jobbet då. Jag har bestämt mig för att inte skriva för mycket om det förutom rent socialt. Det är visserligen ganska avslappnad och trevlig stämning, men företaget är mycket strikta med vissa saker. Till exempel får vi absolut inte privatsurfa på jobbet. Faceboook, hotmail, till och med dagstidningar är strängt förbjudet. Så jag tänker inte ens nämna företaget vid namn på nätet. Den här bloggen handlar om mitt privatliv, inte om en arbetsplats.

Men så mycket kan jag säga att den här veckan har vi haft kurser på kvällarna, för att ha tid att göra praktiska saker på dagarna. Och så kommer det att vara nästa vecka också, tills jag börjar jobba på allvar måndagen den 23e. Då är det dagtid som gäller.

Därför har det inte blivit några som helst pubbesök sen i måndags. Men ikväll är det fredag, vi slutar klockan nio och är lediga hela helgen. Så nu ska jag upptäcka Dundalk på allvar.

 


Min andra dag som immigrant

Första dagen på jobbet var en informationsdag för de nyanställda och den hölls i ett konferensrum på hotellet. Förutom att berätta för oss om själva jobbet och företaget som anställt oss var det också en massa information om skatter, hur man skulle skaffa bankkonto och en massa andra saker.

Mina nya arbetsgivare verkar mycket hjälpsamma. De hade med sig alla blanketter, så det var bara att fylla i sina uppgifter. Så om allt går som det ska så kan jag snart få in min första lön (vi får betalt en gång i veckan, tydligen rätt vanligt på brittiska öarna) på ett irländskt konto och jag behöver bara betala den lägsta skatten. Om jag inte fått hjälp med allt detta är det stor risk att jag skulle fått betala nödskatt på 50% i början, och sen fått gå igenom en massa strul för att få tillbaka dessa pengar.

 

Det var en jävla massa information vi fick och en jävla massa blanketter att fylla i. Dessutom var allt på engelska och jag blev även presenterad för 30 nya personer under de korta rökpauserna. Så jag kände mig stundtals ganska förvirrad där jag gick omkring, skakade hand med folk och tusen gånger fick säga ”My name is Olof, I´m from Sweden”.

 

Efter lunch fick vi ett papper med namn på en massa folk som ville hyra ut hus och lägenheter i Dundalk med kort varsel. Jag, Lenin och Fredrik (Belgaren) bestämde oss för att försöka hitta nåt att dela på. Det var bara att ringa runt blixtsnabbt, för konkurrensen om de bästa ställen var stenhård från de andra nyanställda.

Först var vi och kollade på ett hus som egentligen var mycket större än vi behövde, men som låg mycket centralt. Tyvärr såg det ut som en byggarbetsplats när vi var där. Den gamle irländske gubben som hade huset verkade halvpackad och försäkrade att allt skulle vara klart och redo för oss att flytta in på söndag. Vi blev lite tveksamma eftersom företaget helst bara ville betala för tre nätter på hotellet och vi inte visste vart vi skulle ta vägen mellan onsdag och söndag. Dessutom var huset ganska dyrt med Dundalska mått mätt.

Så vi ringde till en annan kille som hade ett hus att hyra ut till ett mycket rimligt pris. När vi kollade på kartan så verkade stället ligga mittemellan jobbet och innerstaden.

Belgaren har praktiskt nog bil, så vi körde dit blixtsnabbt. När vi nästan var framme så upptäckte jag att adressen låg i närheten av Avenue Inn, puben där jag tog den första pinten dagen innan.

 

Huset låg i ett lugnt litet radhusområde där det mest verkade bo barnfamiljer. Alla hus hade en liten trädgård och på en gräsmatta såg jag ett gäng småkillar med snaggade skallar som lirade fotboll. Men det idylliska intrycket bröts något när jag fick se en husvägg där någon med stora bokstäver sprayat förkortningen till en viss irländsk organisation, och jag insåg att vi faktiskt befann oss bara kilometer från gränsen till Nordirland.

Huset vi kollade på helt okej med vardagsrum och kök på nedervåningen och tre sovrum på övervåningen. Det fanns uteplats på både fram- och baksidan. Paret som visade oss huset ville hyra ut möblerat och då ingick tv, tvättmaskin och full köksutrustning.
Allt detta till ett pris av femtio euro per man i veckan.

Jag diskuterade lite med mina blivande rumskamrater och övertalade dem att vi skulle tacka ja på studs. Ägarna skulle nämligen visa huset för några andra en timma senare, och jag tyckte läget var perfekt eftersom det bara är en kvarts gångväg till jobbet och tio minuters promenad till stadskärnan.

 

Vi bestämde oss för att kila upp till Avenue Inn och fira att vi hittat bostad med en pint. Lokalpuben låg bara tvåhundra meter från min nya adress, och precis bredvid finns bookmaker, apotek, en liten affär och ett skräpmatshak.
Allt en grabb kan behöva.

 

Så nu vet ni vad jag menar med att allt har gått väldigt snabbt. Imorgon (onsdag) ska jag flytta ihop med de två första killarna jag pratade med, och mitt nya stamhak kommer förmodligen att bli stället där jag tog min första Guinness i det nya landet.

 

På kvällen åkte vi in till stan och käkade pizza. Efter det blev det en stilla pint på en pub som var nästan folktom faktiskt. Jag vet inte om det är så på måndagar i Dundalk eller om vi helt enkelt bara hamnade på fel ställe.

Somnade framför Law and Order efter en händelserik dag.


Första rapporten från det nya landet

Nu är jag på plats i Dundalk i de rödhårigas land. Jag har bara varit här i två dagar, men det känns mycket längre. Allt har nämligen gått väldigt snabbt.

På resan hit var jag lite smånervös men på gott humör. Allt gick någorlunda smidigt förutom att SAS slarvade bort en av mina väskor. Det löste sig ändå ganska bra. Jag var bara tvungen att köpa en ny tandborste och igår skickade flygbolaget väskan till mitt hotell.

Företaget hade skickat en taxi som hämtade mig på flygplatsen och körde mig till Dundalk. Jag delade taxi med en av mina blivande arbetskamrater – en kille från Ecuador som hette Lenin i förnamn. (Jag undrar om hans föräldrar tillhör någon kommunistisk gerilla, men jag har inte frågat honom än.)

Lenin och jag var sugen på att se vår nya hemstad. Så direkt när vi kom till hotellet slängde vi in våra väskor på rummen och tog sen en promenad. Ganska enkelt hittade vi vår arbetsplats och gick sen vidare lite planlöst. Givetvis fick vi syn på en pub och var båda sugna på att fira vår ankomst. Så jag avnjöt min första bärs i det nya landet på en lokalpub som hette Avenue Inn. Jag lade märke till att det fanns biljardbord och en skylt som sa något om kvällar med livemusik då alla bärs kostar tre euro. Men vanliga kvällar tog de strax under fyra euro för en pint Guinness, vilket jag tycker är ett bra pris om man jämför med Linköping.

Avenue Inn kommer jag förmodligen besöka många gånger av anledningar som jag återkommer till.

När jag kom tillbaks till hotellet gick jag ut och rökte och slog mig i slang med en Belgare som också skulle börja på samma ställe som jag.

 

På kvällen sen bjöd företaget på lite käk och det blev mingel med de av mina arbetskamrater som redan anlänt. Det är mycket spanjorer och fransmän som är nyanställda. Den enda svensken förutom jag hade blivit försenad, så honom träffade jag inte förrän igår.

Jag snackade mycket med belgaren (Fredrik) och Lenin. Det visade sig att Fredrik hade bil, så vi bestämde oss för att passa på att se stadens centrum innan vi gick och lade oss.

 

Vi var alla tre ganska exalterade där vi gick omkring och tittade på vår nya hemstad. Precis som jag mindes av mina tidigare irlandsresor så kryllade det av bookmakers och pubar. Det hördes tjo och tjim från många ställen vi gick förbi, och jag tänkte att i den här stan är det nog mycket vanligare att gå på lokal en söndagskväll än i Linköping.

När vi sett oss omkring slank vi in på ett ställe som hette Brubakers Inn, eftersom jag läst något om om puben på nätet. Även där kostade en pint fyra euro, så det verkar vara ett normalpris.

Det var ganska mycket folk på puben och det visade sig att Brubakers Inn hade liveband söndagskvällar. Men ingen av oss ville vara bakis första dagen, så vi tog bara varsin bira och åkte faktiskt hem innan bandet började spela.

Hotellet jag bor på är ganska lyxigt, så jag somnade ganska snabbt i den stora dubbelsängen min första natt i det nya landet.

 

Fortsättning följer...


Snart dags att emigrera

Okej, jag vet att det var otroligt länge sen jag skrev i den här bloggen. En av anledningarna är att det varit sommar och fint väder och jag har inte velat sitta inomhus framför datorn. Men nu har jag en lap top, så det här sitter jag faktiskt och skriver på en bänk vid Stångån.

 

En annan anledning att jag inte skrivit på länge är att det har varit mycket att göra inför Irlandsflytten. Men nu börjar allt ordna sig och jag börjar bli klar att åka. För ett par veckor sedan fick jag äntligen ett exakt datum och vet nu att jag börjar jobba den 9e augusti. Jag har fått en flygbiljett av företaget och flyger från Arlanda dagen innan.

Dessutom har jag också skrivit på kontrakt för min anställning. Och det kontraktet innehöll idel goda nyheter. På telefon hade jag blivit lovad en visstidsanställning till nyår och vi hade kommit överens om en viss grundlön. Men dagen innan företaget skickade kontraktet ringde de och sa att det blivit vissa ändringar.
Till att börja med hade de höjt min lön med 40 (!) procent. Dessutom var det inte längre aktuellt med en tidsbegränsad anställning, utan jag fick ett fast jobb med sex månaders provanställning. Precis som det brukar gå till i Sverige.

Förra veckan blev det också klart att jag hyr ut min lägenhet i andrahand till två studenter. Det kändes som att det var sista hindret som behövde undanröjas. Så om mindre än tre veckor emigrerar jag till Dundalk på Irland.

 

Första veckan kommer jag att bo på ett bed & breakfast på företagets bekostnad. Vad jag förstår kommer jag sen få hjälp av min arbetsgivare att hitta en bostad. Jag tror att de då kommer att föreslå att jag delar en lägenhet eller ett hus med några andra svenskar som börjar jobba samtidigt som jag.

På brittiska öarna är det ganska vanligt att flera personer delar lägenhet även i vuxen ålder. Och det kan ju vara intressant att testa att bo kollektivt ett tag.

Jag har surfat runt lite och upptäckt att det finns ganska mycket möblerade lägenheter och hus att hyra, och det verkar inte vara speciellt dyrt.

På det sättet tror jag att det är bra att jag inte hamnade i Irlands huvudstad. Utanför Dublin är allt mycket billigare. Allt från skräpmat och bärs på krogen till hyror och huspriser.

 

Jag ser verkligen fram emot det här och jag åker ner med helt öppna ögon. Om inte något katastrofalt inträffar så är min plan att stanna åtminstone till nästa sommar. Om jag trivs där nere, tjänar skapligt med stålar, har skaffat mig nya polare och ett socialt liv så kanske jag stannar ännu längre. Vem vet, jag kanske aldrig flyttar tillbaks till Linköping.

 

Även om jag är väldigt positiv till det här och tycker att det ska bli spännande och kul att flytta, så händer det givetvis att jag helt plötsligt blir livrädd och funderar över vad fan jag gett mig in på. Jag menar, jag ska verkligen emigrera, flytta till ett annat land, bli invandrare. Lämna Linköping där jag har otroligt mycket vänner och bekanta och istället bo i en stad där jag inte känner en människa.

Men den rädslan brukar jag snabbt kunna argumentera bort med mig själv.

 

För det första så har jag lyckats ta reda på att det är minst hundra personer från hela europa som börjar jobba på det företaget samtidigt. Det betyder att det är fler än jag som är nya i stan och vill hitta på saker, knyta kontakter och skaffa nya vänner.

Och det är Irland jag ska flytta till. Jag har varit på den gröna ön flera gånger på semester och min erfarenhet är att irländarna är ett socialt folk som är lätta att ha att göra med och komma i kontakt med. Jag tror jag skulle ha en svårare situation att skaffa en ny bekantskapskrets om jag var ny i stan i till exempel Västerås eller någon annan medelstor svensk stad.

 

Dundalk är visserligen ganska litet. Staden har 35 000 invånare, ungefär som Motala. Men när jag googlar på ”Dundalk pubs” får jag upp en lista på över åttio stycken. På Dundalk stads officiella sida finns det lite mer än tio pubar som staden rekommenderar för nyanlända. Nästan alla de ställena har liveband flera gånger i veckan.
Den söndagen jag anländer kan jag välja mellan att gå på ”Summer sunday blues” och se ett band som spelar covers av Jimi Hendrix, Rory Gallagher och Led Zeppelin (kostar fem euro), eller helt gratis gå och kolla på Spirits Stores söndagsspecial med traditionell irländsk folkmusik.

Vad som händer i Linköping söndagen den 8e augusti vill jag inte ens tänka på. På sin höjd är det väl några törstiga själar som tar en läköl på Hamlet.

Det är en helt annan kultur på Irland, en kultur som jag tror passar mig och jag tror jag kommer att trivas i Dundalk.

 

För det andra är europa är numera ganska litet. Det går att flyga hem ganska billigt med Ryan air, så jag kommer nog ha råd att hälsa på vänner och familj i Sverige då och då. Det skulle vara både dyrare för mig och ta längre tid att ta mig hem från till exempel Umeå. 
Jag kan skaffa skype och prata med polarna i Linköping helt gratis, och vi kan även ha kontakt via msn, facebook eller andra sociala medier.

Det är inte som att jag skulle flytta till Australien på sextiotalet och fick skriva brev till familjen och på sin höjd ha råd att åka hem och hälsa på vart femte år.

Dessutom är det många av mina kompisar som blivit väldigt intresserade när jag berättat att jag ska flytta till Irland. Det är flera stycken som sagt att de vill komma och hälsa på, så jag kommer nog få besök då och då.

Och dessutom finns Linköping alltid kvar. Inget förändras här utom årstiderna, och om jag mot förmodan inte trivs så kan jag faktiskt flytta hem. Jag hyr ut min lägenhet i andra hand, så den har jag kvar.

 

Det tredje och sista argumentet jag har mot mitt nervösa jag är kanske det tyngsta.

Jag måste göra något åt min situation. Det håller inte att gå omkring i Linköping och vara arbetslös och ha ekonomiska bekymmer hela tiden.

Det spelar egentligen inte så stor roll hur mycket polare jag har i den här stan om jag inte har några stålar. Att gå och driva i Linköping i december på vardagarna när alla kompisar jobbar, och sen knappt ha råd att gå ut och ta en öl i helgen när mina vänner är lediga är inget hållbart liv i längden. Det gör mig bara deprimerad.

Det är bättre att bo i en stad där jag har ett jobb och råd att roa mig när jag är ledig.

 

Och på ett sätt ser jag fram emot att få vara lite anonym. Att gå omkring i en stad där ingen vet vem jag är, där ingen skvallrar om något jag gjorde för fem, tio eller tjugo år sen. Det ska bli skönt att få börja om på noll. Uppfinna mig själv på nytt.

 

Så mitt beslut att emigrera till Irland känns helt rätt.

 

PS. När jag kommer ner till Irland ska jag börja blogga regelbundet igen. Då kommer jag nog ha intressanta saker att berätta varje vecka, eftersom jag byter skepnad från arbetslös linköpingsbo till arbetskraftsinvandrare på Irland. Det kan behövas för på vissa sätt känns det som att den här bloggen gått lite på tomgång det senaste året. DS


I´m off to Dundalk in the green, fuck the queen!


Dundalk är en liten stad på Irland mindre än tio mil norr om Dublin, precis under gränsen till Nordirland. Det är ungefär lika långt till Belfast som till republikens huvudstad, så den ligger mittemellan de två största städerna på ön.
En gång i tiden var det den stad i Leinster (Irland är geografiskt uppdelat i de fyra provinserna Leinster, Munster, Connacht och Ulster) med högst arbetslöshet. Det skapade givetvis en massa sociala problem och allmänt missnöje, och det i kombination med närheten till gränsen gjorde att många invånare sympatiserade med Irländska Republikanska Armén. Staden blev något av ett center för smuggling av vapen och andra värdesaker in i Storbritanniens sista koloni.

Därför fick Dundalk smeknamnet El Paso – efter den något laglösa gränsstaden mellan USA och Mexico.

 

Jag har faktiskt varit där en blöt natt för snart tio år sen. Min reskamrat kände en kille som bodde där. Så vi fick sova hos honom och han tog med oss till sin stampub där vi tog en pint Guinnes med några av de infödda grabbarna. De var mycket gästvänliga och underhöll oss med historier om hembrännare som byggde sina hus precis på gränsen. När Irländska polisen kom på besök flyttade de helt enkelt apparaten och mäsken in i Nordirland, och när den brittiska ordningsmakten dök upp flyttade de tillbaks alltihop in i republiken.

När de hörde att vi var från Sverige så sa en kille att han ville visa oss något som turister inte brukade se. De närmaste timmarna satt jag halvpackad i baksätet på en jeep medan vi åkte kors och tvärs över gränsen. Vi befann oss i området där IRA var som mest aktiva och britterna hade hårdast militär närvaro. Helikoptrar cirkulerade på himlen ovanför oss medan vi tittade på utkikstorn, militärbaser och minnesmärken över stupade IRA soldater.

En av mina reskamrater var engelsman. Han berättade efteråt att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv.

 

Men tiderna förändras. Långfredagsavtalet från 1998 banade väg för att IRA några år senare faktiskt lade ner sina vapen. Britterna började i samband med det avveckla sina militärbaser och 2007 åkte den sista ockupationssoldaten hem.

Irland fick ett ekonomiskt uppsving på 2000-talet, ett fenomen som kallades the celtic tiger. Ön som tidigare var ett ställe man flyttade ifrån för att överhuvudtaget ha en chans att få jobb blev plötsligt ett land som importerade arbetskraft.

Dundalk, i egenskap av knytpunkt mellan Dublin och Belfast, blev då ett attraktivt ställe att göra affärer.

Nu är Dundalk en blomstrande stad. Det är äntligen fred i området och arbetslösheten är låg. Idag har staden 35 000 invånare och flera multinationella företag har sina europakontor i Dundalk.

 

Det har resulterat i att en viss hattbärande bloggare har fått jobb där.

I mitten av augusti flyttar jag till Dundalk på Irland och börjar knega. Det ser jag fram emot av flera anledningar. Dels har jag länge behövt ett jobb och det ska bli skönt att äntligen få struktur på livet och lite ordning på ekonomien. Men också för att jag ända sedan jag var där första gången har velat testa att bo och jobba på den gröna ön. Jag har alltid trott att jag skulle trivas med människorna och kulturen där.

(Ni kan läsa mer om mina tankar om att flytta till Irland här. Det känns lite fascinerande att läsa det nu, för när jag skrev det inlägget var det en dagdröm. Nu är det verklighet.)

 

Jobbet är till att börja med bara året ut. Men det finns chans till förlängning och jag tänkte försöka stanna åtminstone till nästa sommar. Jag ser nämligen ingen som helst anledning att åka hem till Linköping i januari och gå arbetslös igen.

Vem vet, det är möjligt att jag trivs så bra att jag aldrig flyttar hem.

Men jag lovar er en sak. Jag ska berätta om mina äventyr i det nya landet i den här bloggen.

Det kan bli roligt för både er och mig.

Det här är vad jag behöver både personligt, och för att jag ska hitta tillbaks till glädjen i att skriva i bloggen igen.

 

Fotnot: Titeln på det här inlägget är en parafras på en ramsa som brukar sjungas under Hibernian FC:s matcher.


79 år sedan skotten i Ådalen

Med anledning av dagens datum tycker jag att ni ska läsa inlägget som jag tidigare skrivit om skotten i Ådalen.

Vi får aldrig glömma!

Busy being born

Ni undrar säkert hur det gick med Irlandsjobbet. Svaret är:

Jag vet inte än.

Gick vidare till nån slags andra telefonintervju. De ringde mig från Irland i onsdags.

Det gick bra. Tror jag.

Nu är det bara att vänta.

Försöker att inte ta ut något i förskott. Vare sig förlust eller seger. Får jag jobbet så får jag det. Får jag det inte så får jag det inte.

Så enkelt är det.

 

Tänker så om allt just nu. Tar saker som de kommer. De bra sakerna och de dåliga. Kollar inte bakåt, bara går framåt.

Känt mig mer levande än på länge de senaste veckorna. Sugen på livet, sugen på allt som händer mig. Jag tänker inte tveka längre, inte vara feg. Allt bra som erbjuds mig tar jag emot med öppna armar.

Regnet pissar ner idag, men våren är här. Och jag diggar regnet på ett sätt ändå.

Regn är nämligen inte snö.

 

Känns som att maj tände en låga i mig som bara legat och glött ett tagg. Jag lever, och jag vill göra det. De regniga dagarna och de soliga dagarna. Alla har de nån slags mening.

Varje dag är ett oskrivet blad då vad som helst hända, och jag är jättenyfiken på vad.

Jag föds på nytt varje morgon.

 

Det är inte så att jag mår bra hela tiden.

Men jag MÅR.

Hela tiden.

Mitt humör går som en berg och dalbana. Det är sällan jag är likgiltig. Ibland snurrar det så mycket tankar i mitt huvud att jag blir alldeles yr.

Vissa timmar på dygnet är jag på strålande humör. Ser allt i ett ljust skimmer, känner mig nästan odödlig, har stora förhoppningar för framtiden

Några få stunder är det tvärtom. Demonerna kommer och hälsar på igen. Fyller mig med tvivel, svartsyn och meningslös självkritik. Får för mig att jag kommer att förstöra allt bra som någonsin händer mig.

Jag väljer att acceptera dem. De kommer alltid att finnas där. De skriker hemskheter i mina öron en stund, men förr eller senare tröttnar de och hoppar tillbaks till sin mörka garderob där de hör hemma.

Och då kommer änglarna fram igen. Sjunger vackra serenader.

 

Jag har lyssnat på musik mer än vanligt de senaste veckorna. På stereon hemma när jag sitter framför datorn. Eller i hörlurar när jag är ute och går.

Jag slölyssnar knappt alls just nu.

Absorberar allt. Diggar. Inser varför jag alltid har älskat rockmusik.

Gräver i skivsamlingen och hittar plattor jag nästan glömt bort. Tom Waits, Steve Earle, The Clash, Ebba Grön – till och med Bad Religion.

Gamla låtar känns som nya, trummorna basen och gitarren vibrerar i min kropp. Får mig att vilja dansa.

Spelar luftgitarr och sjunger med.

Jag har alltid varit nästan osunt intresserad av rocktexter. Men nu är det som att jag fått en ny och starkare förståelse för dem. Kan helt plötsligt uppskatta en strof som jag tidigare knappt lagt märke till. Som en blixt från klar himmel, KÄNNER jag snarare än förstår, precis vad textförfattaren menar.

Jag är så glad över att någon valde att inte bli svetsare, sjuksköterska eller ingenjör utan istället skapade all denna vackra musik. Skänkte den till mig och alla er andra och på så sätt gjorde världen lite mer intressant, lite mer gnistrande.

Som Neil Young så vackert sa:

Those who lived and died for rock´n´roll

 

Det skär i mitt hjärta när jag tänker på att en del av mina vänner inte kan höra musiken längre, inte får se den här våren och sommaren som vi har framför oss. Faktumet att de inte finns ibland oss är lika fruktansvärt nu, som för ett år sen.

 

Livet är inte något vi ska ta för givet.

Jag är tacksam att just jag fått chansen att leva

I maj

Nådens år 2010


Intressanta möten på Arbetsförnedringen

Det är alltid fascinerande att behöva tampas med arbetsförmedlingen.

 

Jag går ner till AF på måndagseftermiddagen för att be om en tågbiljett till Stockholm. Det är nämligen ett rekryteringsmöte nästa vecka i huvudstaden för ett företag som vill anställa tio svenskar som ska jobba åt dem på Irland.

När det är min tur går jag fram till killen i receptionen och säger:

-Hej, jag skulle behöva en sökanderesa för att gå på ett möte i Stockholm.

-Det får du inte, svarar killen.

Jag har åkt på anställningsintervjuer i flera olika städer de senaste åren, och AF brukar alltid ge mig en tågbiljett utan att krångla.

-Va? säger jag. Ska du inte ens fråga vad det är för möte jag ska på?

-Nej, jag vet redan nu att du inte får någon tågbiljett.

-Men lägg av. Kan du åtminstone kolla på annonsen? Den ligger på platsbanken på arbetsförmedlingens sida.

-Nej, det är ingen idé. Du kommer inte att få åka.

Efter diverse tjafs och tjat där killen hela tiden beter sig som att jag är en psykpatient med orimliga krav och han överläkare på avdelningen där jag är inlagd, lyckas jag få honom att kolla på annonsen.

Han tittar tio sekunder och säger sen:

-Okej nu har jag tittat. Jag kan bestämmelserna och du får ingen tågbiljett av oss.

Jag inser att killen är totalt dum i huvudet och ber att få snacka med min handläggare.

-Hon är inte här, säger han omedelbart. Du får gå hem och ringa henne.

Jag skakar på huvudet och går därifrån.

 

Väl hemma ringar jag till AF. Efter att ha försökt ett par timmar får jag tag i min handläggare och förklarar mitt ärende.

-Du behöver inte prata med mig om det här, säger hon. Det är bara att gå ner till vår reception så ordnar de tågbiljetter åt dig.

-Det var precis det jag gjorde, säger jag. Men de ville inte ens lyssna på vad jag sa.

Då frågar jag min handläggare om namnet på den som nekat mig en biljett, men det har jag ingen aning om. Hon ber då att få återkomma. Några timmar senare ringer hon och säger att jag ska gå ner till AF igen och be om en tågbiljett till Stockholm. Om de nekar mig ska jag ta personens namn och sen ringa henne.

 

På tisdagen går jag ner till AF igen. Då står en annan kille i receptionen. Utan att krångla det minsta hänvisar han mig till en handläggare som ger mig en tur och retur- biljett till Stockholm nästa vecka. Jag åker på onsdag och kan åka hem när jag vill.

Efteråt förklarar jag vad som hände dagen innan. Den handläggaren som gav mig biljetten ursäktar sig då med att de har många nya anställda på AF just nu.

Jag frågar då om den killen som var ny inte borde ha hänvisat mig till någon annan om han var osäker, istället för att blankt vägra hjälpa mig.

-Jo, det borde han ha gjort.

 

I dag ska jag till AF igen i ett annat ärende. Det ska bli intressant att se vad som händer då.


Vad jag egentligen vill

I år var det 268 personer som var angelägna om att sommarvikariera på Corren. Av dem kommer vi att kunna erbjuda ett trettiotal vikariat på alla våra olika avdelningar. Som du förstår var konkurrensen väldigt hård och du är en av dem som inte får arbeta hos oss just i sommar.

 

Det var exakt det här som jag fruktade när jag öppnade mailet igår. Jag fick inget sommarvikariat på Corren i år heller. Trots att jag praktiserade där i höstas, trots att jag hoppat in som timvikarie ett par gånger och skrivit några konsertrecensioner som frilans. Och om inte Corren, där jag redan jobbat, vill anställa mig så kommer jag med största sannolikhet inte få sommarjobb på någon av de andra tidningarna där jag sökt heller.

Jag kommer aldrig att få in mer än en lilltå i journalistbranschen. Det är dödlig konkurrens om varenda litet vikariat. Mina meriter står sig helt enkelt inte i den konkurrensen, och så länge jag hela tiden blir utkonkurrerad av någon annan har jag ingen möjlighet att förbättra mina meriter.

Det var Corren jag hoppades på. Jag har aldrig varit så naiv att jag trott att jag skulle kunna få fast anställning, det är nästan omöjligt i journalistbranschen och dessutom har Corren gjort sig av med folk de senaste åren. Men jag hade hoppats på att åtminstone få ett sommarvikariat, och att jag efter det kanske skulle kunna få hoppa in då och då som timvikarie medan jag sökte jobb på andra tidningar. Det var min plan, min väg ut ur den situation som jag befunnit mig i de senaste åren.
Men så blev det inte.

 

Så vad fan ska jag göra nu?
Till att börja med ska jag njuta av våren och sommaren. Från och med nu och fem månader framåt har jag absolut ingenting emot att vara dagdrivare. Vem vill egentligen sitta inlåst framför en dator i maj när man kan sitta nere vid ån och dricka bärs eller åka och fiska?
Problemet är att det går åt stålar. Även om jag kan roa mig på billiga sätt på sommarhalvåret så räcker inte mitt bidrag särskilt långt. Jag behöver inte åka på dyra semestertripper eller sitta på Stora Torget och dricka öl för sextio kronor styck. Men jag vill åtminstone ha råd att ta en glass på Gyllenfiket eller köpa med mig ett billigt sexpack och kanske en baguette när vi åker och fiskar.

Det löser sig nog på något sätt. Djävulen dansar i tomma fickor. Jag tyckte jag roade mig jävligt mycket förra sommaren trots att det känns om att jag var luspank hela tiden.

 

Förutom att göra det bästa av situationen och njuta av att vara ledig istället för att deppa över att jag inte fick nåt sommarjobb måste jag fundera över vad jag ska göra av mitt liv.

Mina erfarenheter de senaste åren gör att jag mer och mer börjar luta åt att det bara finns ett svar på den frågan.

Jag lyckas aldrig pressa mig in så långt i journalistbranschen att jag kan försörja mig den vägen, och de andra jobb jag lyckas få är också högst tillfälliga. Om ingen tidning vill anställa mig och mina andra försök att komma in på arbetsmarknaden misslyckas så kanske det är dags att jag inser att det egentligen inte var vad jag ville från början.

Jag har aldrig velat bli en vanlig knegare och journalist är egentligen ett andrahandsval det också. Det är författare jag alltid har velat bli. Skriva vad jag vill på mina egna villkor. Spegla min egen och mina vänners verklighet och ge min version av hur jag tycker att världen ser ut.

 

Jag fick ett refuseringsbrev häromdagen. Jag försöker fortfarande få min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping (just nu kan ni läsa den här, eller låna den på Linköpings stadsbibliotek) utgiven på ett riktigt förlag. Det skulle kännas mer officiellt än att ge ut den själv på Vulkanförlaget.


Så här skrev Reverbförlaget:

I dagsläget är det inget som passar in i vår utgivningsplan för 2010/2011.
Hoppas att du hittar ett annat förlag till ditt läsvärda och träffsäkra manuskript!

 

Jag blir inte nedslagen av ett refuseringsbrev, alla författare har fått mängder av sådana. Även om de inte vill ge ut min bok så tyckte förlaget att den var läsvärd och träffsäker. Det bekräftar vad jag alltid trott. Jag har förmågan att bli skönlitterär författare, jag besitter den talangen. Jag kan jobbet, jag har något att säga och förmågan att uttrycka det.

Det är det enda jag vill, så jag måste fortsätta försöka trots att livet kan kännas som en kamp under tiden.

Det finns ingen anledning att ge upp min dröm bara för att åren går.


Charles Bukowski
var 50 år när han debuterade. Innan dess levde han ganska miserabelt och försörjde sig på diverse så kallade skitjobb. Men han gav aldrig upp.


Hopp om livet

Jag är egentligen inte en person som måste ha sällskap hela tiden, och jag har inga problem med att sysselsätta mig även om jag är ensam. Men det jag tycker är tråkigt med vintern är att jag tillbringar alldeles för mycket tid framför tv:n eller datorn i min egen lägenhet. Det är då jag har en tendens att börja fundera i mörka banor och bli deprimerad, förbannad eller frustrerad över en massa saker som hänt som jag inte kan göra något åt.

Men snart är vintern slut och nu kommer nog livet bli lite mer intressant igen. Det är fortfarande fullt med snö överallt, men eftersom det är plusgrader på dagarna kommer den nog att smälta bort snart. Nästa söndag ställer vi fram klockan en timme och då blir det ljusare på kvällarna. Så fort mars är över så börjar den bästa perioden på året för mig.

 

Mina kompisar som varit bortresta börjar återvända hem nu. Förra helgen kom Indy hem från Thailand och på lördag är Ronny Punk tillbaka efter att ha varit lite mer än en månad i Sydamerika. I april börjar Köttet jobba tvåskift, så då kommer han att vilja hitta på något på vardagarna åtminstone varannan vecka. Steven kommer snart att sitta nere vid ån och fiska på var och varannan dag.

När det blir vår är allt enklare för mig även om plånboken är ganska tom. Jag kan ta långa promenader längs ån med mina kompisar eller ta en kaffe på någon uteservering, läsa tidningen och spana på alla vackra damer som legat i ide hela vintern. På helgerna kanske vi åker och fiskar eller tar en grillkväll vid magistratet eller på någons uteplats..

 

När våren äntligen kommer till vår gudsförgätna stad på östgötaslätten är det slut med att sitta inne i min lägenhet och glo. Så fort det är lite behagligt ute ska jag vara ute så mycket som det bara är möjligt. Att sitta inomhus och glo på tv innan mörkrets inbrott kommer inte längre vara ett alternativ för mig om det inte ösregnar.

Om ingen vill hitta på något en vardagskväll kommer jag ta en promenad för mig själv. När jag får pengar i slutet av månaden ska jag köpa ett minneskort till mobilen så jag kan använda den som mp3-spelare. Jag vet att så länge jag kan lyssna på musik kan jag gå omkring i flera timmar ensam och filosofera över livet. Om jag blir trött på att gå varenda kväll så sätter jag mig på en bänk och läser. Men en god bok i handen, solen i ansiktet och fågelkvitter i öronen så försvinner alla vinterns grubblerier och jag kan leva i nuet.

 

Även om livet inte alls är så spännande idag, en gråmulen torsdag i mars, så har jag hopp om livet. De närmaste månaderna tror jag kommer att bli bra för mig. Efter denna långa vinter med horribla minusgrader och snöoväder tänker jag verkligen njuta av våren och sommaren.

 

PS. Jag lovar att jag ska börja skriva lite oftare i bloggen igen. DS


Tidigare inlägg Nyare inlägg